Are you ready to be heartbroken?

Fort nu! Fort! Blogginlägg är en färskvara och jag är en dålig bloggare. Dålig! Har jag inte lyssnat alls när det delades ut bloggvett? Det här hände ju i måndags. I måndags, och nu är det fredag! Skriv på så får vi se om någon orkar läsa.

Så söt!
På Södra Teatern i måndags fick jag veta att du föredrog cigaretter framför mig… att vi gifte oss i juni, men innan löven fallit var du långt borta, att kärlek förstör allt (den låten fortsätter ”ask all my drunken friends” vilket jag tycker är en fullständigt underbar versrad, i en kavalkad av underbara versrader). Jag var och lyssnade på Lloyd Cole. Han var ensam på scen, hade en gitarr på magen, som han spelade på. Jag har inte sett honom spelandes livs levandes tidigare, och har inte lyssnat på honom mer än ett par år, vilket är vidunderligt underligt. När han väl trillade in i mitt öra, och vidare ner till hjärtat, förstod jag inte varför han inte redan skvalpat runt där i decennier. Det är ju precis sådan här musik som jag lyssnar på. Ett koncentrat av singer/songwritermisär med självdistans. Var har jag hållit hus medan han rumsterade runt?

Om jag tyckte om? Framgår inte det? Lloyd Cole själv sa ungefär att han inte alls var en olycklig och arg människa egentligen, han mådde toppen, tackar som frågar. Jag gick från spelningen och mådde alldeles prima. Och ”Unhappy song” satt fast i mitt huvud i ungefär ett dygn. Så söt, den där Lloyd!

Två skivor har de i Jakobsberg… två. Antidepressant ska finnas där skivorna finns. Love Story har de gömt i bokmagasinet bredvid lånedisken. Varför finns alla saker jag gillar undanstoppade i Jakobsbergs magasin? Jag skrev för övrigt en recension av Love Story för något år sedan, som ni hittar här.

Låtskrivarverkstad på bibblan!

Igår hade vi låtskrivarverkstad och konsert på bibblan i Jakan. Det var en lyckad tillställning för de som dök upp. Jag var både Ljudtekniker och fotograf. Mycket skoj!

Monica Welander från Monica and the Explosion uppträder oftast som enmans-orkester och gårdagen var inget undantag. Konsertens energi och punkighet inspirerade säkert många.

Efter ett litet lära-känna-varann-fika var det dags för själva verkstaden där deltagarna fick lära sig lite knep runt hur man kan sätta ihop en låt. Snart var låten "Björn" klar. Tror den handlade om ett gäng vänner som bevittnar en björnjakt. Något som sticker i ögonen på dom då deras polare heter Björn. Hehe.

/Robin Thorman

Tilltalande titlar

Efter Evas härliga inlägg om böcker utan ord vill jag i stället hylla ord och framför allt boktitlar.

Det måste vara lika svårt som att välja namn till sina barn. Mer än en gång har jag valt en bok för en fascinerande titel. Så var det t.ex. med Blixthalka, som jag recenserat tidigare och som finns på Jakobsbergs biblioteks debutanthylla, där vi lyfter fram nya svenska författare. (Förslaget kom för övrigt från en biblioteksbesökare).

Tycker t.o.m. att blixthalka är ett av svenskans vackraste ord. När DN hade en omröstning för några år sedan var det sommarvind, solregn och dagsmeja som hamnade i topp. Inte helt oväntat kom ord som vi associerar till något vackert högt upp på listan. Det stämmer inte direkt på blixthalka, kanske är det kargheten i ordet (och även i boken, som utspelar sig på Island) som tilltalar mig. Sammansatta ord kom i alla fall högt i topp i omröstningen och där är ju svenskan ett tacksamt språk, eftersom vi kan sammansätta allt, något som utnyttjades i vår sommarutställning där det gick ut på att beskriva en bok med tre ord.

Vilket ord tycker du är svenskans vackraste?

Den senaste boken på mitt nattduksbord är Den moderna kvinnans guide till sex och europeiska tänkare, och det beror den oemotståndliga titeln, får återkomma med ett omdöme när jag läst den. Johanna Nilsson är bra på titlar, smaka på De i utkanten älskande och läs sedan boken.

Nästa som rör mig.
Döden och pingvinen.

Denna bländande frånvaro av ljus.

Titlar som talar för sig själva och rakt till mig, för att de är just vackra, berör mig eller väcker min nyfikenhet. Men jag är inte nöjd, jag vet att jag har glömt de där klockrena titlarna. Som tur är vet jag också att mina kollegor kan hjälpa mig att fylla på den här listan. Alla som intresserar sig för böcker, språk, listor eller musik borde kunna ha något att tillägga.

Jag hoppas att även andra har en favorittitel att lägga till, det skulle ju kunna bli de mest spännande boktipsen.

Woody och jag

Förra veckan var jag och såg Woody Allens nya film: Vicky, Cristina, Barcelona. Förväntningarna var inte skyhöga då jag är ärkekonservativ när det kommer till min husgud Woody och föredrar de gamla filmerna framför det han har gjort på 2000-talet. Men äntligen känner jag att, efter några års bortavaro, är den riktiga Woody tillbaka. Med en stor portion självironi och humoristisk distans till sig själv och sina relationsdramer gör han något av en pastisch på mina gamla älsklingar: Annie Hall, Manhattan och Fruar och äkta män. Jag kommer på mig själv med att sitta och småle genom föreställningen med vissa utbrott för veritabla gapskratt…

Historien rör sig kring de två turistande amerikanskorna Vicky (Rebecca Hall) och Cristina (Scarlett Johansson) som drabbas av den neurotiska, bohemiska konstnären och kvinnokarlen Juan Antonios (Javier Bardem) utstuderade uppvaktning och förförelseakt vid sin vistelse i staden Barcelona. De faller båda två som furor för konstnären (vem skulle inte göra det) men hade kanske inte räknat med stöta på hans excentriska, helgalna exfru Maria Elena (Penelope Cruz) som har lite svårt att släppa taget om sin exman. Ett intensivt drama utspelar sig under några veckor i Barcelona och tillvaron ställs på sin spets för samtliga av de inblandade.
Storyn är ganska enkel och det är framförallt i ironin och skådespeleriet som tjusningen ligger. Karaktärerna är hårdragna till klichéer och överdrifterna bidrar förstås till det humoristiska klimatet. Bilden av Barcelona som vi ges genom de turistande amerikanskorna är storögt fascinerad och nyförälskat beundrande.
Något svar på frågan om varför vi människor har så svårt att finna den sanna rena kärleken får vi förstås inte, även om vi i början kanske kan lockas att tro det. Att Woody försöker ge oss, kanske i sitt tycke, vidsynta uttryck för kärlekens irrvägar, i ett antal samvetslösa otrohetsaffärer och en bisexuell trekant hjälper inte riktigt. Kom igen Woody, du pratar om kärlek och du ger oss sex. Då hjälper inte dina gubbsjuka närstudier av gudomligt vackra Penelope Cruz ömsom omfamnande Scarlett Johansson, och ömsom omfamnande Javier Bardem, på den punkten är du fel ute. Åtminstone jag kräver lite mer än så…

För den som är lite nyfiken på att stifta en närmare bekantskap med den glasögonprydde, saxofonspelande New York-virtuosen Woody Allen så har Järfälla folkbibliotek följande biografier till utlån och förlustelse:

Woody om Allen: med egna ord


Woody Allen: en biografi


/Sarah Utas

Ord? Nej, tack! Eller?

Nej, här behövs inga ord - Rotraut Susanne Berners bilder i ’Stora höstboken’ har ett alldeles eget språk!

Det är höst i den lilla staden, många är ute och njuter av det fina höstvädret. Och medan vi sitter i soffan, barnen och jag, följer vi med dom på en promenad genom staden. Vi följer olika personer, hittar roliga detaljer, undrar vad alla ska göra nu, när vi kommer till sista sidan. Och vi pratar, pratar, pratar.

Vill vi ha riktigt kul, tittar vi på flera böcker i serien samtidigt - för det finns så klart en bok om varje årstid, och alltid är det samma personer och samma kuliss. Det firas fester i parken, folk är ute på torget, bonden har fullt upp med djuren på gården, det händer en massa spännande saker!

Vi har själv flera språk i familjen, och jag älskar den här boken därför att man just inte läser den! Den väcker barnens nyfikenhet, bjuder in till att aktivt använda ett – eller flera - språk och är på så sätt en riktig tillgång i flerspråkiga familjers vardag!

Ord, nej tack? Ju, visst blir det många ord, och nya ord varje gång vi tar fram boken! Det här är nog ett av de mest roliga sätten att utöka barns ordförråd!

Kanske beror det på att jag känner igen några detaljer från tiden när jag fortfarande bodde i Tyskland (lyktparaden i höstboken är bara ett exempel), men jag älskar den här serien!
Rotraut Susanne Berner har fått många priser för sina illustrationer både i Tyskland och utomlands. Förutom höstboken och vinterboken finns bland annat ’Den flygande hatten’ och böckerna om Kalle - på bibblan, så klart!

/Eva Brünahl

Deckare i Stockholmsmiljö

Viksjö biblioteket skyltar just nu med deckare i Stockholmsmiljö. Deckare är en mycket populär genre hos våra låntagare och det är något speciellt med att läsa böcker som utspelar sig i ens egen närmiljö och att känna igen platser, gator och byggnader.


Här tipsar Viksjö-personalen om sina bästa Stockholmsdeckare:

Ulla tipsar: Karin Alvtegen skriver bra och spännande, mer psykologisk thriller än deckare och skildrar Stockholm ur flera perspektiv. Både överklassens och uteliggarnas Stockholm ryms i hennes böcker.

Karin tipsar: Bland Stockholmsdeckarna rekommenderar jag Inger Frimanssons böcker, som egentligen inte är deckare i klassisk mening. Det förekommer knappt poliser i hennes böcker och inga mordutredningar. Berättelserna är istället psykologiska thrillers där ondskan lurar bakom gardinerna i radhusområdet i Hässelby, där många av hennes böcker utspelas. Bakom de till synes vanliga människornas fasader döljer sig frustration, rädsla och ångest, mörka hemligheter och dunkla aningar. Vem vet vad som döljer sig i Mälarens svarta djup....

Ingrid tipsar: Vill ni ha en välskriven deckare med en bra historia, mycket spänning och en del humor då skall ni absolut läsa Arne Dahls böcker. Bra Stockholmsskildringar. Författaren jämförs ibland med Sjöwall-Wahlöö vilket jag kan förstå. Ljudbok rekommenderas.

Kajsa tipsar: Tjuvarnas marknad av Jan Guillou står egentligen inte på deckar-hyllan men jag tycker att den platsar ändå. Bokens deckarintrig är baserad på ett autentiskt rättsfall där en liga bestående av överklassungdomar specialiserar sig på att göra inbrott hos sina egna föräldrar för att finansiera sitt dyra leverna. Jag gillar boken har viss humor samtidigt som den är samhällskritisk. Roligt är också att man får återse huvudkaraktärerna från Guillous bok Ondskan. Ljudboken är ljuvligt inläst av Thomas Bolme.

Bok vs film del 2

Efter att ha sett filmen "Låt den rätte komma in" igår funderar jag vidare på detta med böcker som blir film. Se Elisabeths inlägg om filmen och mitt föregående inlägg om bok vs film.

Filmen var bra men boken är ju så väldigt bra att jag fann det svårt att få samma känsla för filmen. Jag gillade bildspråket i filmen men saknade vissa delar som förklarade varför personerna handlar som de gör (och vad som utspelar sig på Stockholms stadsbiblioteks toaletter!).

Problemet är väl att i en bok får man plats med så mycket mer än i en film, att boken skapar egna bilder i huvudet och en särskild känsla som finns kvar efter att boken är utläst. Spännande böcker blir sällan spännande filmer, till exempel Da Vincikoden som var helt oförståelig och saknade de härliga cliffhangers som alla kapitel i boken avslutas med. Andra hemska exempel är de många svenska deckare som blivit tråkiga och ospännande filmer, eller Arn-filmerna som inte heller lever upp till böckerna.

När man ser en film baserad på en bok som man läst (och tyckt var bra, vilket jag antar är en av anledningarna till att man ser filmen) är det nog oundvikligt att jämföra med boken och känslan eller upplevelsen kan ju inte bli densamma. Och tvärtom, ser man filmen först och därefter läser boken skapar hjärnan inga egna bilder utan man läser med filmens bilder i huvudet. I mitt huvud ser Harry Potter precis ut som Daniel Radcliffe.

Filmer baserade på böcker som man inte läst upplevs alltid tror jag som mycket bättre än om man hade läst boken innan. Någon som kommer på en film/bok som motbevisar detta?

Tänk om jag klipper mig i fingrarna...

Jag har utlovat ett skräckbibliotek på fredag. Jag är fortfarande inte på det klara med exakt hur jag ska införliva detta löfte. Än så länge klipper jag skrämmande siluetter som jag ska dekorera biblioteket med, men sen då… En gräsligt förskräcklig tipspromenad ska man få gå om man vill. Och så toppnumret förstås! Personalen ska ju klä ut sig!

Reaktionerna var många och mycket varierande när jag presenterade idén. Vissa tycker inte att man ska fira Halloween, men jag kontrar med att HORROR i alla dess former ska man gotta sig i när man kan. Detta universella underhållningskosmos med den enkla idén bakom; Skrämma livet ur folk. Och folk gillar det.

Observera att jag ljuger i detta inledningsstycke. Jag har det mycket klart för mig hur enkelt ett bibliotek förvandlas till en skräckkammare. Jag är aldrig så rädd som när jag är ensam i ett mörkt bibliotek. Tänk bara på alla litterära monster som gömmer sig i hyllorna, som smyger fram när alla har gått hem. Minns ni scenen från Ghostbusters-filmen? Jag minns ett mörkt bibliotek, ett katalogkortsskåp och en gastkramande ande som flög ur det!!! Jag tror jag har varit rädd för mörka bibliotek sen dess.

Missa inte för allt i världen vårt skräckinjagande huvudbibliotek på fredag!

Mode är politik

Den 1 oktober hade Jakobsbergs sin andra Bok&Mat-lunch på biblioteket. Jag anknöt till Järfälla kommuns demokrativecka och tipsade om Stil och politik.

Varför klär sig politiker som de gör? Den frågan, och många andra – får man svar på i boken Stil och politik. Författarna Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, och Barbro Hedvall, politisk redaktör på Dagens Nyheter är båda mycket klädkunniga. Hedvall är mycket modeintresserad, Greider mycket ointresserad.
Läsaren får veta varför en klädsel enbart i vitt eller svart är omöjliga på en politiker. Frisyrer, skägg och hängslen ägnas särskilda kapitel.

Barbro Hedvall skriver om kvinnans roll i samhället och hur ledigare kläder gjort det lättare för kvinnor att ta aktiv plats i samhället. Hon hävdar att Coco Chanels lansering av bekväm trikå och långbyxor var starten för kvinnans friare roll.

Även nutida politiker ägnas intresse. Vad utmärker/utmärkte Göran Perssons, Fredrik Reinfeldts, Mona Sahlins och Maud Olofssons klädstilar?

Göran Greider och Barbro Hedvall har skrivit vartannat kapitel om stora och små klädfrågor. Mode är verkligen politik och därmed demokrati.

/Kerstin Gerén

Det brinner!

Vad händer egentligen om det börjar brinna på ett zoo?
Vart ska alla djuren ta vägen?

Filippa Widlund har skrivit och illustrerat en underbar pekbok som handlar om just detta.
Vi får se hur villervalla uppstår i staden när alla djuren flyr från elden. Krokodilen blir ledsen och lite rädd, pingvinen längtar hem medan bläckfisken tar chansen att rymma för gott.

Livfulla illustrationer, klara färger och hårda, bebisvänliga sidor, gör att Det brinner på zoo är en av mina favoritpekböcker of all times. Passar barn 0-2 år samt barnsliga vuxna (som jag).

Den ALLRA sista boken från Finistère

Sista boken från Finistère
av Bodil Malmsten
Vi som med både stilla förundran stor förtjusning följt Bodil Malmstens yttre och inre resa i Priset på vatten i Finistère kan inte lägga ifrån oss denna sista del innan sista sidans sista ord är läst. Vi vill få svar på varför denna tappra människa, kallad madame la Suède av grannarna, nu flyttar från den plats på jorden som hon efter sju år betraktar som sin egen, sitt hem.

Nej vi får inget inget 'svar', men en förståelse för att vare sig hon är hemma i mellersta Norrlands inland och fjälltrakter, i Stockholms södra förorter eller i franska Finistère kan 'hemma' bli en tyngd alltför svår att bära i förhållande till den frihet man också hela tiden söker.

Äldst, yngst eller mittemellan
av Elisabeth Schönbeck

Det talas mycket om personkemin, att vi inte 'går ihop' med vissa personer men desto bättre med andra. Handlar allt detta i själva verket om vår position i syskonskaran, om vi är yngst, äldst eller mittemellan eller helt enkelt endabarn?

Elisabet Schönbeck har i många år forskat i syskonrelationer och ger oss här redskap för att logiskt förstå varför vi har blivit de vi är, hur vi kan undvika onödiga konflikter eller komma ur sådana som redan finns. Allt mycket beronde på hur både våra egna och våra föräldrars syskonrelationer varit.

/Karin Hed

Det finns en vampyr för alla...

I dessa dagar finns visst inget som är så hett som vampyrer. Och med risk för att vara tjatig och kanske även en smula patetisk formulerar jag så här på kvällskvisten dagens tredje vampyrinlägg. Inspirationen till detta kommer från min 7-åriga dotters godnattsaga. Hon älskar rysligheter som vampyrer, mumier och häxor och vill gärna att vi läser böcker som får kalla kårar att krypa längs ryggraden. Inget hon har ärvt från sin mor kan jag intyga. Det värsta jag vet är att bli skrämd. Men ikväll har jag valt en godnattsaga som håller rysligheterna på en lite lagom läskig nivå. Vi läser nämligen Ordvampyren. Bokhandlarsonen och tillika bokhataren Odilon blir biten av en gammal vampyr vid namn Drakubok. Det märkliga namnet kommer sig av att gamla Drakubok drabbats av en mystisk leversjukdom på gamla da'r och är därför för resten av sitt liv tvungen att dricka bläck från böcker istället för människoblod. Efter bettet är Odilon som fast i böckernas värld och medelst ett sugrör sörplar han i sig det ena halsbrytande äventyret efter det andra. I uppföljaren Sugrör för två känner sig Odilon lite ensam i sitt bläckdrickande och bollar lite fram och tillbaka kring möjligheten att sätta tänderna i sin söta klasskamrat Carmilla. Böckerna är riktiga mysrysare som är toppen att läsa högt för 6-7-åringar eller att läsa själv när man är 8,9 eller 10 år.

Så här lite senare på kvällen ska jag fortsätta med min egen vampyrbok; Om jag kunde drömma av Stephenie Meyer. En oerhört sinnlig, romatisk berättelse om den tonåriga Isabellas något komplicerade kärlek och attraktion till vampyren Edward. Om jag kunde drömma är första delen i en trilogi och jag lovar att återkomma med mer uttömmande reflektioner när jag har läst hela serien.

Den förlorade manliga vänskapen

Jag var alldeles för ung när En förlorad värld sändes på tv. Sen har jag hört flertalet röster som propagerar för att det är den bästa tv-serien som gjorts - ever! Jag var övertalad. Jag såg det påstådda underverket. Men åh! så betagen jag blev! Det engelska sceniska landskapet, de uppstoppade tweedgossarna och de makalösa kreationerna kvinnorna bär. Och sedan allt det där som pågår under ytan. Känslorna är stormande, men förtrycks. Alla har sina problem, men försöker hålla tyst. Minuterna tickar på i maklig takt, men bär mig försvinnande långt bort.

Karaktärerna är verkligen outstanding. Vi har den sociala, charmanta adelspojken Sebastian som förgås i akoholens dimma, ständigt med sin onda mors (är hon ond? eller bara nitiskt katolitisk?) inspekterande blick i nacken. Charles som är huvudpersonen, men alltid bakgrundsfiguren. Ställer aldrig till med några scener och har alla på sin sida, men i kontrast till resten av de förstörda själarna blir han en dramatisk paradox. De är sammansvetsade som unga studenter, men omständigheterna driver deras vänskap åt helt skilda håll. Och så jokern Julia - som jag aldrig riktigt sympatiserar med, men som ändå nöter sig in under skinnet. Och rollbesättaren måste ha pris i alla kategorier vad beträffande bifiguren Anthony, en ultragay, stammande lyxprofitör utan dess like. Jag är helt såld!

Nyligen kom en nyinspelad långfilm ut av En förlorad värld. Jag har inte sett den, men besvikelsen måste vara ett faktum, det går inte att göra en filmatisering bättre än 80-talets tv-version.

Och såklart! Allt är ju baserat på Evelyn Waughs bok En förlorad värld.

En mammas favorit

Sonen, 20 månader, gillar böcker. Han kommer ofta med en bok och vill läsa, sedan vill han läsa den igen och igen... Här är en favorit hos både son och mamma:

Vem bestämmer av Stina Wirsen
En liten bok att känna igen sig i, både som vuxen och barn. Vem ska egentligen bestämma. Stora nalle tycker att det är dags att gå lägga sig, lilla nalle vill läsa mer. Boken tar egentligen ingens parti, det handlar om kompromisser.
Favoritcitat: "-Vill du fil eller macka? -Inte fil, inte macka, bara glass vill jag ha! -Glass är inte frukost, då bestämmer jag att du ska äta fil. Men vad gör lilla nalle nu, man får väl inte slänga fil!"

Stina Wirsen har skrivit flera böcker i samma serie som alla tar upp små barns känslor. Ur ett genusperspektiv är dessa böcker fantastiska. Kön är inte viktigt och det finns inget som visar eller talar om vilket kön figurerna har. Skönt och härligt befriande!

Då älskar jag mitt jobb!

Alla har väl sina dagar då jobbet kanske inte känns så kul. Jag är i alla fall så lyckligt lottad att de dagarna uppvägs med små medel. Häromdagen satt två killar mitt på golvet på Jakobsbergs bibliotek och spelade kort. En underbar syn! Ett litet problem var att de satt sig mitt i en gång så de satt mer eller mindre i vägen. Jag frågade om de inte hellre ville sitta i sofforna, men svaret blev att de gillade golvet. Jag försökte få dem att sätta sig på en mer avskild plats, gärna på golvet och de började plocka ihop. Sa att jag absolut inte ville köra ut dem, att de var så välkomna och ändå gick de. Jag hoppas verkligen att de inte kände sig ivägkörda, för de gjorde ju min dag.

Ofta är det så enkelt, jag vet att jag är på rätt plats när ett barn krupit ihop i en fåtölj med en bok, så som jag själv gjorde som barn och glömde tid och rum, när någon slumrar till i Lyrikhörnan, när studenter sitter djupt koncentrerade eller stör för att de råkar hamna i en livlig diskussion, en kaffetermos, ett rörigt bord. När ni, som besöker biblioteket, gör er hemmastadda och verkar trivas. Då älskar jag mitt jobb! Så välkomna till biblioteket, make my day

Dan Andersson

Den 7 oktober besökte Jan-Olof Andersson Viksjö bibliotek med ett program som hette Den svenska visan - Om Dan Andersson och andra viskonstnärer. Programmet arrangerades av Viksjöbibliotekets vänner, ockade ca 80 besökare och var mycket uppskattat. Jan-Olof berättade bland annat om Dan Andersson och publiken fick lyssna till hans och andras visor.

Dan Andersson verkar ständigt vara aktuell. Alldeles nyligen kom Göran Greiders biografi, Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke: en bok om Dan Andersson. Finns att låna på biblioteket!

Det dyker även upp nya vistolkningar av Dan Anderssons dikter med jämna mellanrum. Sofia Karlsson rönte stor framgång med sin skiva Svarta ballader som enbart består av tonsatta Dan Andersson-dikter. Även hennes andra skiva Visor från vinden innehåller några Dan Andersson-tolkningar.

Själv älskar jag Sofia Karlsson. Hennes röst är fantastiskt vacker och passar perfekt till Dan Anderssons spröda textrader. Jag har ofta ingen ro att läsa dikter men genom dessa tolkningar får man verkligen upp ögonen för alla hans vackra dikter! Musiken, till viss del nyskriven, är också väldigt fin och samspelar bra med texten. Rekommenderas!

En annan Dan Andersson-tolkare av den nya generationen är Dan Viktor (med efternamnet Andersson!). Hans tolkningar finns på skivan Dan Andersson sjunger Dan Andersson.

Ovan nämnda skivor finns att låna på biblioteket!

Ännu mer vampyrer!

Jag visste att jag inte skulle ha hållt så länge på mitt vampyrinlägg! Jag visste det! Nu får jag komma här som en sekundär vampyr-skribent och skämma ögonen ur mig. Nåväl. Det finns väl alltid fler än ett perspektiv på vampyrer, dessa hiskeligt facinerande fantasifoster.

Vampyrer är inne. Det har nog inte undgått en själ (liten ordvits, vampyrer har ju ingen själ). Vi ser sofistikerade vampyrer i tv-serien True Blood, som lever som vanliga människor och dricker sitt syntetiska blod, men alltid på gränsen till vad som är moraliskt och lageligen tillåtet. Vi ser Alexander Skarsgård som en vikingavampyr, vi kommer till och få en svensk replik serverad i senare avsnitt! I USA i somras såg jag åtskilliga exemplar av den här häftiga reklamaffischen, ett tag funderade jag på om det var reklam för en ny blodig läsk eller liknande. Jag gillar att bli lite lurad!

Och de fantastiska recensionerna som har getts till filmatiseringen av boken "Låt den rätte komma in"! Jag plöjde alla John Ajvide Lindqvists böcker efter jag hade snubblat över Låt den rätte komma in. Den senaste Människohamn är dock på tur i min läsdagbok. Apropå vampyrer så får ni absolut inte missa att Jakobsbergs bibliotek förvandlas till ett skräckbibliotek på fredag den 31 oktober! Jag kommer nog ha anledning att återkomma till detta under veckan. Men scary blir det. Dock får vi bekämpa dagsljuset som strömmar in i bibblan.

Hur långt är du beredd att gå för att rädda en vän?

I början av boken ”…alla för en” av Maria Adolfsson möter läsaren tre Stockholmstjejer i trettioårs-åldern. De är nära vänner, har en lång historia ihop och även om de inte är så lika varandra så tillbringar de det mesta av sin fritid ihop. Ingen av tjejerna är egentligen nöjd med sitt liv, allt liksom bara flyter på, som det alltid har gjort.

Först tyckte jag att den här historien var så märklig, tre missnöjda tjejer som lever olika liv. Berättelsen haltade som en ostämd orkester. Men när jag kom längre in i boken märkte jag vilken mörk och dramatisk historia detta är och som tjejerna kämpar för att göra sig fri ifrån.

Egentligen är huvudpersonen i handlingen en fjärde tjej, Kajsa, den yngsta och mest sårbara. Som ung och med allt för lite livserfarenhet träffar hon en äldre man som är känd programledare och dessutom världsvan och karismatisk. Passionen är överväldigande och förnuftet långt borta. Kajsa vet att mannen varit gift förut och att hustrun dött i en tragisk båtolycka. Efter ett tag märker vännerna att Kajsa förändras och när de förstår varför, vet de att de måste agera. Även om Kajsas upprättelse kommer att kosta vännerna mycket, så tycker de att de inte har något val.

Maria Adolfsson skriver bra, hon berättar sin historia skickligt. Berättelsen är inte enbart en spännande bladvändare utan ger läsaren mycket att tänka på. Den presenterar ett moraliskt dilemma – hur långt kan man gå för att rädda en annan människa?

Den här boken finns på bibliotekets debutanthylla. Där kan du hitta romaner av författare som inte har hunnit bli etablerade ännu. Perfekt för dig som vill hitta nya favoritförfattare.


Birgitta Vinnå

Vampyrer!

Det ligger i luften... Någon kommer snart skriva ett inlägg om Låt den rätte komma in som hade premiär i helgen. Jag försöker vara först!
Är fullkomligt medveten att jag inte är ensam om att hysa en skräckblandad förtjusning över John Ajvide Lindqvists böcker. Hoppade över Stephen King-fasen i tonåren, och kanske kompenserar jag den nu med svensk skräck i bästa klass?

Blackeberg. 80-tal. Snor rinner nerför läppen och snön knarrar under snowjoggingarna. Du är ensam och mobbad. Du vill hämnas. Plötsligt flyttar en egendomlig flicka in i grannlägenheten. Hon har aldrig jacka på sig för hon har glömt bort hur man fryser. Hennes vita hud lyser mot det svarta håret. Hon vill vara din vän.
Aldrig förr har blödande ögon och sönderfrätta ansikten skildrats vackrare i svensk film! Fotot är magiskt och de två unga huvudrollsinnehavarna gör ett briljant jobb.

Boken, som filmen är baserad på, drabbade mig hårt när jag läste den. Den finns självklart att låna på bibblan!

Har du inte fått nog av vampyrer? Läs Stephanie Meyers Om jag kunde drömma (varning för 50-talsdoftade könsmönster!) eller kolla in teveserien True Blood.

Läsa om

Det är inte ofta jag läser om en bok, det finns så många olästa böcker. Om det är en bok jag tyckt mycket om vill jag kanske inte heller förändra min syn på den. Förra helgen läste jag i alla fall om. En bok som jag gärna rekommenderar eftersom det var en stark läsupplevelse. Ändå hade jag svårt att beskriva boken eller ens förklara varför jag tyckte om den. Nu vet jag varför. Än en gång kunde jag inte lägga ifrån mig Sigge Eklunds Det är 1988 och har precis börjat snöa. Boken börjar med att en vuxen man hittar kassetter med inspelningar från sin barndom. Det gör att han kastas rakt in i sin barndom, inte bara minns den, utan återupplever den, med färger, lukter, känslor. Det handlar mycket om de kluvna känslorna inför pappan, som är hans hjälte, men som också skrämmer och som inte kan visa närhet. Det är många förträngda känslor som kommer upp till ytan, men den innehåller också de vackra barndomsminnena som man kan känna igen sig i.

Nu när jag läste om boken upptäckte jag hur mycket jag tycker om språket. Allt beskrivs i presens, vilket ger en direkthet och en känsla av att vara där, som förstärks av Sigge Eklunds känsla för detaljer. Det finns ingen kronologi, men det stör inte, utan gör det snarare än mer levande. Det finns en uppriktighet i berättelsen samtidigt som den är återhållsamt berättad. En bok att värd att läsa. Och läsa om.

Läs också Sigge Eklunds senaste roman Varulvsvalsen, om medberoende. Hans bror Fredriks Eklund har också skrivit en bok, Bananflugornas herre, om livet som porrstjärna. Ytterligare en bok i kategorin själutlämnande böcker, som Kajsa skrev om tidigare.

Sagan om svärdet

Vad är nu det här, som jag fiskat fram? Långt ner i Jakobsbergs bokmagasin, kryptiskt klassificerat som ”germansk religion” står en liten grå bok, skriven i slutet på 1800-talet men inte utgiven förrän 1993. Nej, inte riktigt sant, ett par populariserade bearbetningar dök upp under 80-talet (artonhundra). Nu står den i magasinet om inte det här övertalar någon att flytta upp den på hyllan, och någon annan att faktiskt låna och läsa den. Ty, det äro icke rätt och riktigt att denna saga försmäkta uti mörkan grop, utan torde rakryggad och stolt paradera i skaran bredvid sagor om ringar och hulda ordkonster. Han vurmade för forna norden, Viktor. Här så ett epos baserat på gudasagorna, från skapelse till Ragnarök, men i centrum står tre stolta alvsmeder, tillika bröder, och deras vassa mästersmide. Verket smakar Tolkiens Silmarillion lång väg, men eftersom Sagan om Svärdet är skriven på 1880-talet och inte ens Tolkien var född då, anar man att de två öst ur samma brunn. Och jag älskar boken – som saga, som historielektion, jag älskar det gammeldags språket, högtidligheten, det ödesmättade. Snälla Jakobsberg. Plocka fram den igen. Vad gömmer sig mer i underjorden, i bibliotekens svartaste mörker, dit inget ljus dristar nedstiga

Andreas presentation

Ja. Jag jobbar på ett Gymnasiebibliotek. Ja. Det finns ett gymnasiebibliotek i kommunen. Mitt i hjärtat av Järfälla gymnasieskolor ligger det och bultar. Genom glasrutorna, tvärsöver korridoren, kan man se när eleverna myllrar in i matsalen. Inte denna vecka dock, denna vecka lyser eleverna med sin frånvaro. Istället tornar bokhögarna upp sig mot skyn, ty i elevernas frånvaro har den långa processen med att införa ett nytt system för registrering av böcker, varvid varje bok måste märkas om. Monotont släpar jag mig längs hyllorna med bokvagn. Drygt tre år har jag jobbat i Järfälla, på gymnasiebiblioteket. Flyttade till nejden dagen innan första dagen på jobbet. Det är ett underbart arbete. Det häringa gymnasiebiblioteket är inte ett litet skumt skyffe, likt dem jag minns från när jag själv pinade mig genom årskurserna i Nässjö, där jag är född och vuxen upp, på åttiotalet, utan det är stort. Levande. Ett informationsmecka i miniatyr. Jag ska be att få återkomma till vad som händer här. När det händer. Nu ber jag att enbart få bocka och säga hej.

Jag älskar det här här! Att få jobba med ungdomar, att hela tiden få feedback, att de kommer och tackar, att de hälsar, dynamiken, tempot. Att det skulle ta mig trettio år att komma på att detta var vad jag ville göra grämer mig. Jag har ju alltid vältrat mig i skönlitteratur. Först fantasy, bara fantasy. Sedan en period av klassiker. Nu allt! Men det får gärna utspela sig någonannanstans. Inte nu och här. Men för sextio år sedan, eller i ett mangroveträsk i Karibien, eller bland maskerade rövare i Narnia. Helst.

Gunilla Kindstrand sa någonstans… jag har skrivit ner det… låt se… här. Hon sa: ”Litteraturen kan göra ens korta liv så otroligt mycket större. Den skapar djup, gör att man upplever starkare och hinner känna mycket mer. Den kan vara en motståndshandling till livets pågående race och erbjuda välbehövlig vila från det egna jaget. Så ungefär. Ja, så tycker jag”. Jag har funderat på det där, och även om jag valde andra ord skulle jag säga samma sak, tror jag. Så jag lånar Gunillas. Annars? Förutom att läsa? Okej då. Jag tycker om fotboll, att se på. Bländas av musik, välter av en god film.

Vad mer? Jo, Andreas. Jag heter Andreas.

Bibliotekets egen rockstjärna

Apropå att vi ska ha låtskrivarverkstad på biblioteket på onsdag, alla är väl medvetna att vi har vår egen musiker Robin som jobbar som assistent på Jakobsbergs bibliotek? Robin sjunger och spelar gitarr i Mad Lee Riot, ett grungit, melodiöst rockband som verkligen blir bättre för varje gång jag ser dem. Senast var i torsdags, 23 oktober, där de spelade för ett fullpackat Alcazar och representerade sig själva för skivbolagen.

Inte många trummisar kan mäta sig med Lea Larsson, och jag hyser självklart en förkärlek för kvinnliga trummisar, eftersom jag själv strövade den gatan fram för – ack så många år sedan nu.



Här ovanför ser du "No Reply" live från Debaser, men lyssna även på "Doglike metaphor" eller varför inte covern på Britney Spears "Toxic", allt är lika stilfullt och snyggt, men ändå skitigt, precis som grunge ska vara. Mad Lee Riots nästa spelning kan ni bevittna på Broder Tuck, 31 oktober kl 21.00. Till dess, låna skivan på biblioteket och vänta otåligt på att deras sprillans nya musikvideo ska redigeras klart!

Skilsmässa i kändisvärlden

Jag tror vi behöver prata faktiskt är en bok av Jon Jefferson Klingberg som är journalist och basist i Docenterna, alltså välkänd och igenkänd av vissa. Denna bok handlar om journalisten Karl-Mikaels skilsmässa från sin fru som också är journalist, bara så mycket mer framgångsrik än han. Boken är skriven i dagboksform och om Karl-Mikaels liv och tankar under och efter skilsmässan. De två barnen bor varannan vecka hos föräldrarna som båda hittar varsin liten lägenhet i innerstan, självklart Söder.

Att författaren själv nyligen skilt sig från en namnkunnig journalist som både synts i tv och hörts i radion nämns i alla intervjuer och artiklar om boken. Boken känns alltså mer som en självbiografi än en roman och man läser den som om den handlar just om författaren själv, något som han måste ha varit medveten om skulle hända när han skrev den.

Tyvärr är igenkänningsfaktorn för mig i denna bok lika med noll. Jag bor inte i innerstan, jag har aldrig skilt mig, jag har aldrig haft barnen varannan vecka, jag umgås inte i mediakretsar eller spelar i något häftigt rockband och jag är inte man. Det känns som om alla, eller de flesta, av dessa attribut, behövs för att man ska känna igen sig i boken, och för att tycka att boken är bra måste man känna igen sig. Författaren slänger sig också med vissa kändisars riktiga namn medan andra (man förstår att man säkert skulle känna igen dem) är ändrade till något annat märkligt namn. Varför?

Det som gjorde att jag trots allt läste ut boken var att det trots allt är lite intressant att frottera sig med kändisar och kändisliv...

En annan självutlämnande "roman" från ett mer kvinnligt perspektiv är Myggor och tigrar av Maja Lundgren. Läs och jämför!

Katrin presenterar sig

Sedan fem år tillbaka jobbar jag i Järfälla, främst på Jakobsbergs bibliotek men även i Barkarby. Jag heter Katrin Fredrikson och är system- och IT-bibliotekarie, vilket bland annat innebär att jag ansvarar för vårt bibliotekssystem och vår katalog på webben samt våra e-tjänster, det vill säga sådant som biblioteket erbjuder som du kommer åt i din dator utan att besöka biblioteket. Stöter du på problem där får du gärna kontakta mig.

Jag halkade in på bibliotekariebanan lite av en slump, men vurmar mer och mer för biblioteket. Jag trivs med kontrasterna i att jobba på det stora biblioteket i Jakobsberg med ständig genomströmning av folk och det lilla biblioteket i Barkarby, där de personliga mötena blir så många fler och jag märker vilka som har måndagar som ”sin biblioteksdag”.

När jag inte jobbar konsumerar jag gärna träning och kultur, är periodare vad det gäller film och teater, en trogen P1-lyssnare, fascineras av språk, tycker om böcker som drabbar mig och har svårt att sitta still. Mitt bloggande kommer röra sig kring detta blandat med tips på allt vad biblioteket erbjuder.

Kina, hopp och kärlek

För er som blivit mer intresserade av det kinesiska samhället av idag efter alla reportage i samband med OS i Peking, och alla er andra, vill jag tipsa om två helt fantastiska filmer som kan lånas på biblioteket i Jakobsberg.

Stilla liv av Jia Zhang Ke
Hur blev egentligen livet för de miljoner kineser som tvingades lämna hus och hem för att den gigantiska vattenkraftsdammen i Yangze-floden skulle kunna byggas? Vad blev det av relationerna, kärleken och tron på framtiden?

Ett stilla liv är en sorgsen men även hoppingivande film om den lilla människans förmåga att orka leva vidare, hitta nya infallsvinklar och därmed få livet att ta en annan vändning. Trots det seriösa anslaget i denna dramadokumentär lockas man dock släppa fram många förlösande skratt åt dråpliga situationer och plumpa handlingar. Filmen ger även fantastiska naturupplevelser.

Tuyas bröllop av Wang Quan An
Här är handlingen förlagd till stäppen i det Inre Mongoliet, en autonom region i Kina. Vi får följa Tuyas kamp som ensamförsörjare för familjen när maken blivit handikappad. Vi får följa henne i kampen för överlevnad och ett värdigt, självständigt liv. Det handlar om en stark kvinna i ett patriarkalt samhälle och alla människors utsatthet i en totalitär stat. Här sitter grundsynen om familjens makt mycket hårt och arrangerade äktenskaps har fortfarande stor betydelse.

Se filmen och häpnas över Tuyas styrka och envishet, om relationer och kärlek. Filmen ger oss i mångt och mycket djupare kunskaper om denna region än vad en vanlig dokumentärfilm ens kommer i närheten av.

/Karin Hed

Flyga drake - Bok vs film

Den omåttligt populära boken Flyga drake av Khaled Hosseini toppar fortfarande försäljningslistorna trots att den kom ut redan 2004. För ett tag sedan blev den också film. Jag läste boken för knappt ett år sedan och fastnade för spänningen i handlingen, det lagom lättlästa och bra flytande språket och en fascination för Afghanistan och dess historia. Man kände doften av lammkebab, smaken av te och såg vackra vyer av berg i fjärran och upptäckte att Afghanistan var så mycket mer än talibaner och Sovjet-invasion.

När jag för någon vecka sedan såg filmen på dvd var det med ganska höga förväntningar eftersom jag hade hört att filmen skulle vara bra. Jag blev dock ganska besviken, vilket kanske också var väntat. Filmer som baseras på böcker blir sällan bra, särskilt inte om man tyckt att boken var bra.

Filmen saknade det som jag upplevde som bra i boken, den var långsam, saknade tempo och känslan av orienten infann sig inte riktigt. Alla berättarens tankar som finns i boken får inte något utrymme i filmen eller det komplicerade förhållandet mellan far och son som är ett av bokens huvudteman försvinner.

Khaled Hosseini har också skrivit den lika populära Tusen strålande solar som handlar om kvinnors situation och utsatthet i Afghanistan.

Tjechov som en gummisnodd

I gott sällskap bevistar jag Stadsteaterns maratonföreställning av Tre systrar som likt en enorm gummisnodd tänjer ut sig över nästan 3,5 timme. Vi får se en modern tolkning av Tjechovs klassiska drama där tre norrlandstjejer vill ta sin tillflykt till storstaden Stockholm - ju förr desto bättre - innan deras drömmar om Framtiden, Kärleken och Arbetet för alltid skrumpnar bort till förmån för en grå, instängd, illusionslös vardag i den lilla byn där alla tycks känna alla.

Jag är riktigt förtjust - det är kvickt, det är snyggt och det är så mycket action som Tjechov - som är något av en långsamhetens lov-mästare - faktiskt förmår att uppbringa.

Pjäser ska ju helst inte läsas utan ses i verkligheten, gestaltade av riktiga, levande skådespelare. Först då uppstår den där dynamiken mellan text, skådespelare och publik som är dramats inneboende avsikt. Men om man har texten sådär lite i bakhuvudet när man traskar iväg till föreställningen så har man den roliga möjligheten att själv kunna göra en jämförelse mellan originaltexten och teateruppsättningen. Därför brukar jag alltid se till att vara vara ordentligt inläst på storyn innan jag går på teater. Så du som har tänkt se Tre systrar på Stadsteatern, ögna gärna igenom Tjechovs text först om du inte redan har gjort det. Vi har den förstås på bibblan...

Rockstjärnedrömmar - närmare än du tror

Vem har inte drömt om att bli rockstjärna? Det var min högsta dröm när jag var tonåring. I åttan började jag spela trummor, i nian sökte jag in till musiklinjen på gymnasiet. Det är fortfarande en av de mest nervösa saker jag gjort i hela mitt liv; inträdesprov på Jazzgymnasiet i Gävle. Jag ryser fortfarande vid tanken. Vårt band kunde inte ett skvatt till att börja med. Dessutom hette vi Leech. Inte det häftigaste namnet. Men vi blev bättre och jag tycker att alla - alla! - ska spela i band någon gång under sitt liv.

Nu kan alla 12-16-åringar passa på att slipa sina färdigheter när biblioteket anordnar en låtskrivarverkstad på onsdag 29 oktober klockan 16 - 18. Rockartisten Monica and the Explosion bjuder in till konsert, inspiration och tekniken bakom hur du snickrar ihop en egen låt. Anmäl dig genast till Eva, eva.sturk@folkbibliotek.jarfalla.se, eller på telefonnummer 08-580 291 64.

Bara mischmasch av allt?

Vad är det egentligen för vits med medbestämmande och delaktighet?
Ja, på nationell nivå är saken ganska självklar. Men för övrigt på arbetsplatser, i föreningar och organisationer när man ska förutse framtiden eller lösa problem. Blir det verkligen bättre av att många människor är med och fattar beslut eller tar det mer tid och allt blir bara krångligare?

Det här en viktig fråga och den är mycket aktuell nu när Internetlösningar som Wikipedia, webb 2.0 och andra kollaborativa forum blir allt vanligare. Kan t ex vanliga människor, du och jag, skapa ett digitalt uppslagsverk eller blir det bara mischmasch av allt och kanske till och med manipulation?

Ekonomijournalisten James Surowiecki har undersökt detta i boken Massans vishet. Han har plöjt forskning och rapporter om allt från rymdforskning till finanskriser, med fokus på när något har blivit fel och varför det blev fel. Hans slutsats är att det är när den aktuella gruppen är för liten och för ensidigt sammansatt som det verkligen blir problem. Relativt stora grupper av människor med olika bakgrund däremot, fattar klokare beslut än en liten grupp experter. Villkoren för att gruppen ska bli framgångsrik är att gruppen har tillgång till all relevant fakta och att alla gruppdeltagares åsikter värderas lika.

Surowieckis förklaring till att en grupp människor blir smartare än experter är att det inte räcker med experternas detaljkunskaper för att förutse och lösa problem. Det mesta är mer komplext än vad man tror från början och det är ofta det oväntade eller pusselbiten som inte riktigt passar in, som egentligen är gåtans lösning.

Den här boken är riktigt intressant och tankeväckande. Tyvärr finns det väl bevis för att Surowiecki har fel lika ofta som han har rätt. Ändå finns det en kärna i hans resonemang som inte kan vara fel – att de flesta människor vill och kan göra goda saker, om de rätta förutsättningarna finns. Därför tänker jag att det är viktigt att det finns arenor där människor med olika bakgrund kan träffas och utbyta tankar – på arbetsplatser, i lokalsamhällen, på biblioteken. Att mångfalden leder till kreativitet och utveckling.

/Birgitta Vinnå

Manlighetens jävlighet

Jag är mer förälskad i böckers språk än deras handling - i allmänhet. Är språket ordinärt måste handlingen vara exceptionellt bra. Jag tänker på vissa reportageböcker där språket är det enklast tänkbara, för att se till att alla förstår. En mycket bra tanke, att bli exkluderad i diskussioner för att man inte har de språkliga verktygen är inte bara icke-demokratiskt - det är tråkigt! Jag tänker just nu framförallt på reportageboken "Med uppenbar känsla för stil" som kom för ett par år sedan, som jag just har läst.

Jag har svårt att acceptera den utbredda aggressiva manlighet som i stort sett alla män mer eller mindre tvingas in i, men den här boken får mig verkligen att få upp ögonen för problematiken bakom. Det är inte så enkelt, att kliva ur sin roll som man är mycket svårare än för kvinnor. Tänk bara på det uppenbara faktumet; kvinnor kan klä sig i manskläder och få cred för det, om män ens funderar på att göra samma manöver skulle de bli utfrysta och uttittade i detta mardrömsland av könsstereotyper. Läskigt!

Läs läs!

Kajsa presenterar sig

Jag är bibliotekarie i Viksjö och jobbar mest mot barn- och unga men på en filial jobbar man självklart mot alla besökare. Bor i Järfälla och har två barn på 1 1/2 och snart 8 (och ett i magen). Hemma läses allt från Totte och Vem bestämmer till Lasse-Majas detektivbyrå och Tom Sawyer. Själv läser jag gärna svenska författare och känner sällan igen Nobelpristagare. Jag brukar ofta somna till film, teater och böcker och blir extra glad om något är såpass spännande/bra/intressant att jag håller mig vaken!

Senast lästa hålla mig vaken-böcker: Människohamn av John Ajvide Lindqvist, Bryta omav Åsa Anderberg Strollo.

Jag lyssnar i perioder mycket på ljudböcker. En bra ljudbok kräver ett särskilt bra språk, en god berättelse och en inläsning som samspelar med författarens egen röst. Inte alla berättelser tål högläsning men en del blir faktiskt bättre!

Några favoriter bland ljudböcker:

Vargskinnet-triloginav Kerstin Ekman (inläsare: Helena Brodin)

Mina drömmars stad av Per-Anders Fogelström (inläsare: Helge Skoog)

Svek av Karin Alvtegen (författarinläsning)

Jag kommer att blogga om sådant som händer på biblioteket i Viksjö, personliga läsupplevelser, företeelser och kulturupplevelser som kan kopplas till biblioteket.

Elisabet presenterar sig

Jag heter Elisabet och jobbar som biblioteksassistent på Kallhälls och Jakobsbergs bibliotek. Min biblioteksbana startade när jag som 14-åring fick chansen att prya på Gävle Stadsbibliotek - inte trodde jag då att jag tio år senare fortfarande skulle vara fast! Mitt skrivbord har jag på den lilla filialen i Kallhäll, men jag arbetar ungefär lika mycket där som i Jakobsberg.

Mina blogginlägg kommer handla om varför du ska besöka biblioteket, men även om böcker, konserter, teater, film, föredrag och utställningar du inte bör missa.
Förutom litteratur är jag intresserad av foto, design, loppisar och att resa.

Listor ligger mig varmt om hjärtat, så jag gör som Sara;

Bok
Världens sista roman - Daniel Sjölin

Jean Rhys - Sargassohavet

Gentlemen - Klas Östergren

Film
Min granne Totoro
Allt om min mamma
Cabaret

Birgitta presenterar sig

Jag är enhetschef för biblioteken i Järfälla sedan maj i år. Eftersom jag bor i södra Stockholm blir det många timmar på pendeltåget och det är bara positivt. Så länge tågen går i tid, i alla fall. Det trevliga med långa resor är att jag hinner läsa mycket. Jag läser lika ofta romaner som fackböcker, och då blir det om samhälle & politik, historia, medieutveckling.

En av min favoritsajter är Övergivna platser. Ekonomihistorikern Jan Jörnmark visar fantastiska bilder från Sveriges och Europas övergivna industrilandskap. Till bilderna lägger han korta kommentarer där han beskriver samhällens och industriers uppgång och fall. Bilderna och kommentarerna förstärker varandra så trots att texterna är mycket knapphändiga fungerar varje bildspel som en minilektion i historia.

Mitt uppdrag som bibliotekschef är att möjliggöra att verksamheten utvecklas positivt. Allt fler Järfällabor ska besöka oss och förhoppningsvis ska ni tycka att biblioteken har det som ni just då behöver och önskar.

Jag vill gärna veta vad ni tycker om biblioteken; dess service, utbud och själva lokalerna. Finns det områden där vi kan bli bättre eller saker som vi bör göra annorlunda? Det skulle vara trevligt att veta vad ni tycker om den här bloggen, oxå. Hör gärna av er till mig, här finns alla mina kontaktuppgifter.

Sara presenterar sig

Jag har jobbat på bibliotek sen jag var fjorton. Min mamma är bibliotekarie och då är det oundvikligt. I början var det schyssta extrapengar i studentfickan, men allt eftersom man blev äldre blev jobbet roligare - och roligare! Jag jobbade på Musikbiblioteket i Gävle som timvikarie i flera år, varpå jag sen flyttade till Paris med ambition att lära mig franska. Ambitionen kvarstår, kunskapen uteblev. Man behöver mer än ett halvår till att lära sig franska upptäckte jag. Men staden älskade jag. Precis allt var fantastiskt. I filmen "Paris, je t'aime" så filmar de precis utanför mitt hus där jag bodde, filmen kan ni förresten låna på biblioteket. Kolla på kortfilmen där en amerikansk medelålders kvinna åker till Paris för att träna sin skolfranska, där, när hon filmas utanför sitt hotell, där är/var mitt hus! Min söta lilla 19-kvadratare med silverfiskar i badrummet, toalett ute i korridoren och en gasspis där gasknappar gick sönder på löpande band. Det är en häftig erfarenhet. Att bo utomlands själv. Man är så liten, och världen är så ofantligt stor och skrämmande. Men vad tuff man är!

Jag började jobba på biblioteket i Jakobsberg i augusti 2004. Ett riktigt jobb! Jag tog med mig mina knackiga kunskaper från journalistutbildningen på Poppius och mina år som frilansare för Gefle Dagblad till att jobba som Järfälla folkbiblioteks PR-assistent. Jag gör affischer, broschyrer och hjälper till med program. Jag är 25 år. Jag var en hästtjej när jag var liten. Jag tyckte även om flygplan och lego som liten, nu mer intresserad av tecknade serier, film, musik och böcker. Och maskerader. Och datorer. Och tv-spel. Jag läser Litteraturvetenskap B och Genusvetenskap A parallellt med jobbet.

Om jag måste välja topp-trefavoriter av bok, film och tecknad serie får det bli följande...

Bok
Jane Eyre av Charlotte Brontë
Mästaren och Margarita av Michael Bulgakov
Väggen av Marlen Haushofer
Bubblare: Solange av Willy Kyrklund

Film
Moulin Rouge
Brokeback Mountain
Roman Holiday
Bubblare: Låt den rätte komma in

Tecknad serie
Blankets av Craig Thompson
100% fett av Liv Strömquist
Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson
Bubblare: Rabbinens katt av Joann Sfar

Mickey Spillane och jag...

Ett sommarlov i mina tidiga tonår slukade jag allt jag kom över i den hårdkokta deckarförfattaren Mickey Spillanes serie om den hårdföre privatdetektiven Mike Hammer. Mike Hammer var den ensamma, starka mannen. Han var en whiskeydrickande, hamburgeätande underdog som löste kniviga fall som 50-talets Manhattanpolis inte rådde på. Hans metoder var råa, men hans moral var hög. Mike Hammer kämpade för rättvisan och stod alltid på den lilla människans sida.
Inledningen var den samma i varje bok: en underskön, storbystad kvinna dyker upp på privatdetektiven Mike Hammers kontor med ett delikat ärende som bara han kan hjälpa henne med.
Även om jag aldrig hade hört det föraktfullt uttalade ordet kioskdeckare, så anade jag nog att detta var en bok som Mamma Svenskläraren kanske inte hade valt som lämplig läsning till sin 13-åriga dotter. Och även om jag förstod att kvinnosynen (bara för att nämna en sak) i böckerna hade en del i övrigt att önska så hade böckerna en lockelse, likt en nyöppnad påse smågodis, som jag inte förmådde stå emot. Den hårdföra mansvärld på andra sidan Atlanten som öppnades för mig fick mig helt att glömma att jag befann mig på en vacker skärgårdsö utan för Stockholm där solen sken och vattnet var varmt och badbart. Det blev inte många timmar sol den sommaren.

Nu var det mycket länge sedan jag läste, eller för den delen, ens såg en Mike Hammer-bok. Men känslan och tjusningen i att så totalt uppslukas av läsning finns kvar.
För inte alls länge sedan snubblade jag över Bo R Holmbergs ungdomsserie om tonårsdeckaren Robert Parkman och snacka om att det var ett kärt möte. En hårdför (nåja!) outsider till femtonåring, som har sett alldeles för många hårdkokta deckarserier på TV inleder en karriär som privatdetektiv. Böckerna är en underbar pastisch på de hårdföra kioskdeckare som många med mig under en period av sitt liv har älskat. Likt Mike Hammer är Robert Parkman en moralens man. Han slåss i underläge - men han slåss för vad som är rätt och sant.
Den första boken "Skuggaren" inleds med att en underskön tonårsflicka har tagit sig in på Roberts "kontor" för att tårögt böna och be om hans hjälp. Och vem är då Robert Parkman (eller Mike Hammer för den delen) att säga nej när fagra utsatta kvinnor behöver hans hjälp?
Om Robert Parkman finns hittills tre böcker:
Skuggaren , Rånaren , Ristaren
Du som älskade Mike Hammer kommer att avguda Robert Parkman. Det gör i alla fall jag.

Sarah? vem och varför

Jag heter Sarah Utas och arbetar för det mesta på Barkarby bibliotek där jag är såväl filialchef som barn- och ungdomsbibliotekarie. En stor del av min tid på jobbet ägnar jag åt att få bebisar, barn och ungdomar (och vuxna också för all del) att hitta sin läspassion och sin glädje till böcker och bibliotek. På min fritid umgås jag med mina tre barn, tränar och tävlar mina tre hundar och gosar förstrött med mina två krulliga katter. Men vad nu?! Tre barn, tre hundar och bara två katter? Hmm, som en vän av ordning - ja, man är ju inte bibliotekarie för intet - ser jag ju plötsligt att det är en katt för lite...undra vad jag ska göra åt det?
Jag läser väldigt mycket - i perioder övervägande barn och ungdomsböcker.
Teater och bio är andra favoritsysselsättningar. Jag älskar skogen men avskyr havet.
Jag kommer att blogga om möten på biblioteket, läs- och kulturupplevelser jag vill dela med mig av, samt tipsa om lite mindre kända, kanske rent utav försmådda delar av folkbibliotekets eminenta utbud.

Maratonbloggning hela dagen 27 oktober

Hej!
Järfälla folkbibliotek har nu länge funderat på att ge sig in bloggsfären för att ge biblioteket ett mer personligt ansikte utåt, och nu går startskottet! Vi ska maratonblogga hela långa dagen måndagen 27 oktober, så klicka in här ofta och se hur det går för oss. Maratonbloggandet kommer dessutom att rulla på storbildsskärmen i kommunalhuset.

Bibliotekspersonalen kommer att ge sina bästa tips, informera om vad som händer på biblioteken och vilka kulturella aktiviteter det finns att pyssla med i Järfälla med omnejd. Vi riktar bloggen till båda barn och vuxna och ska försöka göra den så lättnavigerad som möjligt. Vi som bloggar är olika gamla, har olika intressen, arbetar med olika verksamheter men har alla en sak gemensamt - vi älskar bibliotek!

Välkomna till Järfälla folkbiblioteks blogg! Vi ses mer under dagen!