lördag 30 oktober 2010
VIRKA MED OSS PÅ HÖSTLOVET
Nu på måndag, tisdag och onsdag kl 12-16 sitter vi och virkar värmande mobilfodral på biblioteket i Barkarby!
Alla barn och ungdomar är hjärtligt välkomna!
Den som inte har virkat förut får hjälp att komma igång. Vi bjuder på garn och lånar ut virknålar. Du behöver inte anmäla dig, det är bara att dyka upp.
Virka är kul!
Välkomna!
Dinosauriernas återkomst
fredag 29 oktober 2010
Delphine och jag
Hej Delphine.
Jag var och lyssnade på dig på Kulturhuset igår.
Du var där för att berätta om din nyöversatta bok, som i Frankrike blev nominerad till landets finaste litterära pris. Föll förvisso på målsnöret, men det är ändå inte illa alls, eller hur?
Fast jag klumpade mig en smula. Självklart hade jag inte läst Underjordiska timmar, eftersom jag knappt kan räkna till fem på franska, och den kom ut på svenska just idag. Men jag hade precis börjat på din förra bok, som är en ungdomsbok och heter No och Jag, och handlar om vänskapen mellan en ung skolflicka och en lite äldre (förstå mig rätt, äldre är i detta fall strax under tjugo) kvinnlig uteliggare. Den glömde jag på nattduksbordet, med bokmärket på sidan sexton, så det är inte mycket om dina böcker som jag faktiskt vet. Men andra berättar för mig att jag borde läsa No, och jag väljer att tro dem. Det hade ju varit bra om jag hade läst någonting när jag nu sitter och lyssnar på dig, men du berättar att du ändå inte vill prata om dina tidigare böcker utan om just den här nya.
Som utspelar sig i Paris. När vi gick in och satte oss i Kulturhusets hörsal rullade de ljudet av T-centralens försvinnade tunnelbanetåg i en loop medan vi väntade på dig. För att förmedla känslan av myller och ensamhet som bara kan återfinnas i en stor stor stad. Ljudet från varningssignalen innan dörrarna går igen är väldigt obehagligt, tänkte du på det? Nå, du blev intervjuad av Malin Jacobson Båth, som normalt är journalist på SVT. Men du pratade på franska och hon pratade på svenska och intill dig satt en tolk som viskade i ditt öra när Malin frågade och skrev stenografi medan du svarade. Mycket imponerande, må jag säga, men det är ändå svårt att koncentrera sig under den tid då du pratar till oss, när jag inte förstår ett jota. Och frustrerande när de som förstår franska skrockar åt något du berättar medan jag sitter där som ett urfån.
Det sagt berättar du att boken handlar om två personer, eller kanske tre, för du säger att själva staden är en tredje huvudperson, som lever och reagerar på vad som händer. Fast samtidigt inte, tänker jag, för du jämför människorna med myror. Som trängs och marscherar iväg och marscherar tillbaks i en evig loop, ackompanjerad av tunnelbanetågsdörrar och förortspendelmuller. En av myrorna i stacken staden Paris är en kvinna som alltmer börjat fasa när hon åker till jobbet. Hon upplever att hennes chef börjat mobba henne, men hon tror att hon har fel. Hon blev ju handplockad av honom för jobbet och i månader gick det ju utmärkt. Är det hon som missuppfattar saker, eller har hon gjort någonting? Den andra myran är en läkare som gör hembesök, och engagerar sig alltmer i alla dessa ensamma människor som finns överallt i myllret. Denna ensamhet som man bara kan uppleva i myllrets anonymitet. Paris, Stockholm och överallt i metropolerna. Detta sammantaget ger titeln, tror jag. Stora staden, resetiden till och från platser utan att se himlen. Ensamheten och monotonin. Underjordens timmar. Hades? Jag vet inte. Jag har ju inte läst.
Du sa mycket annat också. Om boken. Om dig och om att vara författare överhuvudtaget. Du berättade att No och jag precis blivit film och när du såg den grät du hela tiden och var så nöjd.
Jag ska läsa dig, det lovar jag. Nu omedelbart när jag kommer hem ska jag läsa No och jag. Senare, fast jag kan inte lova när, ska jag läsa Underjordiska Timmar. Tack, Delphine, för en fin kväll.
Monstersuccé!
Boken är i kartong och har ett monster på varje sida. Monstrena är lite småläskiga men framför allt så kan man känna igen sig i de flesta. Bl.a. pussmonstret, kladdmonstret, blygismonstret, glassmonstret och till sist en spegel. Vilket monster är du? Passar lika bra för de yngsta som lite äldre barn. Jag köper raskt in några fler exemplar.
Andra bra monsterböcker är böckerna om lilla och stora monster av Kalle Güettler, Rakel Helmsdal och Aslaug Jonsdottir. Böckerna handlar snarare om känslor och kompisskap än läskiga monster.
onsdag 27 oktober 2010
Bredvid sängen
Prins Charles känsla av Liv Strömqvist är redan utläst, men som ett litet barn som inte kan skiljas från sin snuttefilt vill jag behålla den bredvid sängen en liten stund till. ALLA som varit kära, är kära eller hoppas på att någongång bli kära måste läsa den. Strömqvist synliggör och förklarar konstiga mänskliga beteenden som verkar helt normala bara för att man lever i en parrelation. Hon levererar sylvassa genussanningar och klockrena slutsatser, utan att skriva någon (oskyldig) på näsan . Serien om De fyras gäng (Seinfeld från Seinfeld, Ray från Alla älskar Raymond, Charlie från 2 1/2 män och Tim Allen från Tummen mitt i handen) och om varför de har kärleksrelationer med kvinnor när det samtidigt är det de fruktar mest, kan vara det roligaste i år. Tack Liv för höstens mest tänkvärda bok!
tisdag 26 oktober 2010
En kväll med Göran Greider
Kvällens huvudperson kunde börja sin föreläsning strax efter utsatt tid och varvade högläsning med små historier ur Dan Anderssons liv, från det att han föddes i Grangärde socken 1888 till att han omkom av en olyckshändelse på ett hotellrum i Stockholm 1920.
Göran Greider, som emottog Dan Andersson-priset 2001, började läsa Dan Anderssons dikter och romaner redan som 15-åring. Han är "en del av mig" uttryckte sig Greider och det är ju ett skäl så gott som något att skriva en bok om honom. Ett annat bra skäl är att det dök upp nytt material i form av 300 kärleksbrev till en kvinna han älskade - Märta Larsson. Det lär ha varit den kärlekshistoria (det fanns betydligt fler...) som betytt mest för Dan Andersson och som inte tidigare blivit beskriven.
Göran Greider lyfte fram Dan Andersson och hans författarskap som mer än bara Finnmarken, skogar och berg. Dan Andersson hade en stark relation till Stockholm och faktum är att de bästa dikterna om Finnmarken skrevs i huvudstaden. Spänningen mellan stad och landsbygd var återkommande. Kluvenheten mellan stad och land, det finska och svenska, stanna kvar eller bryta upp, hjälper oss att förstå Dan Andersson och hans författarskap.
Dan Andersson är också en författare som står sig och som Greider sa, "funkar i den moderna världen", och här nämndes bl a Sofia Karlssons tolkningar som tilltalar både äldre och yngre
När föredraget var slut kom det många frågor och funderingar från den engagerade publiken. Därtill passade ett flertal på att köpa en signerad bok. När vi stängde biblioteket en stund senare kunde vi konstatera att det hade varit en mycket lyckad kväll.
måndag 25 oktober 2010
Kunskapens dag
Priset instiftades av NE Nationalencyklopedin år 2002.
Kunskapspriset delas årligen ut till de som på ett nyskapande, lustfyllt och framgångsrikt sätt förmedlar kunskap till andra.
Kunskapspriset vill göra nyskapande kunskapsspridare till Sveriges kunskapshjältar. Pristagarna skall vara goda förebilder och våga tänka i nya banor. På så sätt kan priset bidra till att göra Sverige lite klokare.
Ett viktigt pris, således.
torsdag 21 oktober 2010
Den rakaste vägen till Jakobsbergs bibliotek
I den första filmen försöker vi hitta från parkeringen utanför Burger King till Jakobsbergs bibliotek... Det går ganska bra.
I den andra filmen tar vi oss från pendeltåget till bibblan i Jakan. Det går sådär...
tisdag 19 oktober 2010
Barnteaterfestival i Viksjö
I lördags gjorde skylten på Viksjöskolans tak verkligen skäl för sig då det var dags för årets barnteaterfestival anordnad av Järfälla Kultur. Åtta föreställningar på fyra olika scener varav en scen var en buss! Det bjöds på all möjlig teater bland annat dockteater, dansföreställning och skuggspelsverkstad. På biblioteket hade vi besök av Marionetteatern med föreställningen Dockmöten där man fick möta olika dockor och lära sig lite om hur man spelar teater med dem. Sedan hade de också två skuggspelsverkstäder där barnen fick klippa egna skuggfigurer och provspela. Hela biblioteket var fullt av glada barn och vuxna! Barnteaterfestivalen i Viksjö har varit återkommande varje höst under några år. Vi hoppas att den kommer nästa år igen!
fredag 15 oktober 2010
Frimärken och death metal
Fast jag får erkänna att jag gillar det. Som ett fan av death metal (enligt Close-Up Magazines chefredaktör ”världens bästa jävla musikstil”) är jag van vid lik och blod på mina skivomslag. På frimärkena får man även skotthål, revolver, polishelikopter och polisbil. Fullt ös! Mer ös än på mina skivomslag, faktiskt.
Fyndigt nog har man associerat Stieg Larsson med en laptop… För att Lisbet Wallander (eller heter hon Salander?), Stockholms Rambo/Trinity, är en s.k. ”cyberhacker” eller för att det är på en laptop som det ofärdiga manuskriptet till Larssons fjärde bok finns? Man vet inte med säkerhet. Det får nån smart snut lista ut.
I helgen läser jag om När lammen tystnar av Thomas Harris. Det var tjugo år sedan sist. Jag tror att den håller än.
Läs detta först...
Hela 96 träffar får man i bibliotekets katalog på ämnesordet ”barnuppfostran”. Och då har vi ändå valt ut från en otrolig mängd böcker som finns på marknaden. Ylva Ellneby, Jesper Juul, Lars H. Gustavsson, Steve Biddulph och Anna Wahlgren är bara några av namnen, och böckerna kan handla om allt från ’Curlingföräldrar’ till ’Cyberungar’, hur man lär sig ’Att lotsa barn’ och hur man får ’Syskon utan bråk’.
Utan tvivel finns det bra böcker att ta till när man känner sig vilse i barnuppfostrans djungel.
Men jag vill slå ett slag för en bok som borde delas ut till blivande föräldrar, helst med rubriken ’läs detta först’. En bok som berättar om barn, om deras liv och deras perspektiv på detta liv. En bok som påminner oss om hur det är att vara en liten människa. En som forskar. En som vill förstå. En som inte bryr sig om klockan . En som inte kan låta bli att ta i saker, som vill känna, lukta, balansera, leka, dansa, bara vara. Och, mest av allt: LEKA.
’Leka lite grann’ heter boken. ’Lärdomar av små barn’ lyder underrubriken.
En tunn liten bok på 72 sidor. Men det är innehållet som räknas, inte antal sidor.
Jujja Wieslander, författaren bakom ’Mamma Mu’ och ’Lillebror’- böckerna, har i mer än trettio år jobbat med förskolebarn. Och hon har fram för allt lyssnat på dom. Försökt förstå hur det känns, att vara liten och nyfiken. Och hon har förstått hur viktig leken är. Att det är leken som hjälper barn att förstå sin omgivning, att tolka den och växa upp i den. Därför vill Jujja Wieslander sätta igång vårt eget tänkande, formulera frågor, sätta igång funderingar. Den som vill ha en handledning med goda råd får leta efter en annan bok, här serveras inga färdiga sanningar.
Som Jujja själv säger:
- Jag vill resonera om hur vi vuxna ska förstå och stödja barnen i leken och jag vill att vi ska prata med barnen, lyssna på dem och ge dem plats. Tänk vad bra de är!
Ja, tänk vad bra dom är. Om vi bara lyssnar och ger dom den plats dom behöver så kanske vi slipper läsa en och annan bok om uppfostran? Istället kanske vi hinner vara med - och leka?
/Eva Brünahl
onsdag 13 oktober 2010
Sex, books & rock n roll
Pete Doherty, Noice, Broder Daniel, Kent, Iggy Pop, Billie Holiday och Freddie Wadling är några av kändisarna som kan bli din sängkamrat ikväll.
tisdag 12 oktober 2010
Succé för Bok & Bebis i Barkarby
Favorit just nu
Lena Anderson är också en av mina favoritbilderboksmakare där både bild och text är fantastiska och ännu mer fantastiska ihop. En favorit är Majas alfabet där varje bokstav har en fin liten vers. Verserna finns också fint tonsatta av Kerstin Andeby och inspelade på cd, Sånger ur Majas alfabet. Många skolor använder sig av dessa verser/sånger när barnen ska lära sig alfabetet!
lördag 9 oktober 2010
Gästbloggare: Mari Jungstedt
Jag växte upp i Upplands-Bro, Kungsängen, Viksjö och Skälby och när jag flyttade hemifrån hamnade jag på Kopparvägen i Kallhäll. Mitt första trevande kliv in i arbetslivet skedde på konditori Sans Rival i Jakobsbergs centrum när jag vid blott tolv års ålder fick stå i ett svettigt, slamrigt kök och sköta disken under några veckor. Gymnasiet gick jag på Jakobsbergsskolan och jag har också vikarierat som lärare under flera år, mest på Källtorpsskolan i Kallhäll, men också på grundskolor runt om i Järfälla. Så jag ser verkligen fram emot att ta pendeltåget från Centralen på måndag kväll som jag gjort så många gånger förr. Återuppleva känslan.
Jag kommer att berätta om hur jag som TV-journalist började skriva, vad som driver och inspirerar mig. Min starka relation till Gotland, om själva skrivprocessen - hur en bok blir till från idé till tryckeri. Jag tänkte läsa ett läskigt stycke ur senaste kriminalromanen, den åttonde i serien som heter "Den farliga leken" och jag kan nog inte låta bli att avslöja litegrann om den nya boken som jag håller på med just nu.
Hoppas att vi ses på måndag!
Mari Jungstedt
Jakobsbergs bibliotek, Måndag 11 oktober kl. 18:30
torsdag 7 oktober 2010
Min Mario
Ho!
Honom har jag redan läst!
”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”
Jag läste Berättaren av Mario för X antal år sedan. Om jag minns rätt, för jag har inte boken framför mig, handlar det om hur författaren ger sig ut i jakt på en gammal vän, sedan decennier försvunnen ut i Sydamerikas djungler. Men rykten gör gällande att han fortfarande lever därinne i grönskan, tillsammans med en indianstam. Mellan indianernas boplatser vandrar högt vördade berättare, som förtäljer nyheter, myter och drömmar. Varje gång han passerar är det fest, och högtidsstund. Så uppblandat med författarens sökande efter sin forne vän får vi höra Berättaren.
Boken hyllar berättandet, indianernas kultur och vördnad inför liv, död och natur. Jag minns att alla indianer bar samma namn, möjligen med ett kompletterande epitet, typ ”Enögde Tasurinchi” vilket gav ett djup, en mystiskt främmande kulturmöte och en läslig förvirring som gör att jag inte glömde boken i havet av böcker. Tasurinchi är alla människor och varje enskild människa i den vandrande indianstammen. Så om Tasurinchi blivit biten av en skorpion och dött, sörjer Tasurinchi följdaktligen Tasurinchi. Jag minns ju boken fortfarande, och hade sparat ett citat i en liten anteckningsbok, där Berättaren återger sina förfäders första stapplande steg.
Efteråt började människorna på jorden att vandra, rakt mot den fallande solen. Innan stod också de stilla, på samma plats. Och solen, himmelens öga, var orörligt. Sömnlöst, alltid öppet, tittade det ned på oss och värmde upp världen. Även om dess ljus var bländande kunde Tasurinchi uthärda det. Det fanns inget som kunde skada, det fanns ingen vind, det fanns inget regn. Kvinnorna födde rena och ofördärvade barn. Om Tasurinchi ville äta stack han ned handen i floden och drog upp en sprattlande fisk, eller också sköt han av pilen utan att sikta, gick några steg i skogen och snubblade strax på en liten vildkalkon, en rapphöna eller en trumpetarfågel, alla genomborrade av pilen. Det fattades aldrig mat. Det var inte krig. Floderna översvämmade av fiskar och skogarna av djur. Los mashos (en indianstam beryktad för sin krigiskhet) existerade inte. Människorna på jorden, var starka, visa, upphöjt lugna, och eniga. De var stilla och fridfulla, utan vrede. Före tiden efteråt.
För övrigt brukar jag alltid blanda ihop hans namn med den portugisiske författaren Antonio Lobo Antunes. Varför? Förmodligen för att de har dubbelnamn och att där figurerar ett L i bilden. Lobo och Vargas tycker jag dessutom har någon form av gemensam association. Undrar vad?
onsdag 6 oktober 2010
Nobelpriset i litteratur 2010
Personligen hyllar jag Cormac McCarthy, Alan Moore och Thomas Pynchon som värdiga nobelpristagare, men det är nog bara i min lilla värld som detta är möjligt.
Cormac McCarthy blev väl känd för en större publik med den fantastiska Vägen, en av mina absoluta favoritböcker. Personligen håller jag dock Blood Meridian högst av McCarthys verk (alla hans böcker håller skyhög kvalitet), och till min glädje såg jag nu att den har kommit i svensk översättning, Blodets meridian. Till skillnad från Vägen, som är skriven på ett kargt, repetitivt och stilistiskt stelt sätt, så rymmer Blood Meridian fantastiskt poetisk prosa. Det ska bli intressant att se hur översättningen står sig i jämförelse med originaltexten. Jag hoppas åtminstone att vi slipper en Einar Heckscher-översättning... Den snubben bör hålla sig till gammal sextiotalslitteratur.
Jag har förresten skrivit en del om Blood Meridian och annat McCarthy-relaterat här (på engelska) för den som är intresserad.
Alan Moore författar vuxenserier. Knappast troligt att han vinner något nobelpris, och skulle han vinna är det tveksamt om han ens skulle ta emot det. Karln är hyfsat anti etablissemanget. Watchmen och V For Vendetta är hans mest kända skapelser, titlar som är så pass välskrivna, genomtänkta och komplexa att de överträffar mycket i litteraturvärlden, men just på grund av att de är serier så får de sällan den uppmärksamhet de förtjänar.
När ansedda TIME Magazine valde de 100 bästa engelskspråkiga romanerna från 1923 och framåt förärades visserligen Watchmen en plats vid sidan av Doris Lessing, Ernest Hemingway, Toni Morrison och andra giganter. Men ändå. Få har hört talas om Alan Moore. Ännu färre har läst hans böcker. Några fler har sett filmatiseringarna av Watchmen och V For Vendetta - filmer som Alan Moore själv skyr som pesten.
Thomas Pynchon är en särling i litteraturen, och det gillar man ju. Gravitationens regnbåge var min första kontakt och här finns bara ett ord: Delirium! Jösses, vilken tripp! Jag ger mig.
Svenska nobelpristagare? Tja, Nikanor Teratologen, Lotta Lotass, Magnus Dahlström och Tomas Tranströmer kanske? ”För ett ögonblick framstår det mesta av den omgivande litteraturen som antingen cynisk eller naiv”, skrev Anders Johansson i Aftonbladet om Teratologens senaste bok Att hata allt mänskligt liv, men det räcker nog inte för ett nobelpris... Knappast några trovärdiga kandidater på min svensktoppslista heller, med andra ord.
Men skam den som ger sig. Jag kommer fortsätta att propagera för mina favoriter.
Skimmer
Det är synd och skam, men många dagar hinner gå medan jag lever mitt liv utan att tänka på Göran Tunström. Till exempel hade jag återigen glömt hur bra Göran Tunströms böcker är. Hur bra berättelser han skrev.
Så hittade jag min tre år gamla recension av hans Skimmer. Som utspelas på Island, med en levande, nästan magisk natur som fond, och är ett ödesdrama mellan far och son. Någonstans anar jag ett släktskap med den fornnordiska sagotraditionen. Men Tunström har ett eget sätt att berätta skrönor. Han har ett språk där varje ord finner sin betydelse, en sorgsen lycka och en lycklig avgrund i sina berättelser som gör att de sprudlar, eller skimrar om ni så vill. Skimmer handlar om livets grymhet, och om dess märklighet, och om kärlek på ett ytterst allvarligt sätt, och ändå läser jag och gapskrattar eller myser. Hela tiden.
Jag gör det i sällskap med en författare som älskar berättelser och som älskar språket. En författare som stannar tiden när jag lyfter hans böcker till näsan. Sådana här skrönor skrivs inte längre i Sverige. Jag ska inte glömma bort Göran Tunström igen. Hoppas att ni hittar honom.
måndag 4 oktober 2010
Starka känslor på Stockholms stadsteater
I söndags var jag med om något magiskt. Jag såg tre Ibsenpjäser i en följd på Stockholms stadsteater. Satsningen heter ”Ibsen 2010”.
På teatern är det som bekant alltid direktsändning och under de sex timmar skådespelet pågår får vi möta det ena människoödet efter det andra. Ensemblen spelar tre pjäser med paus för kaffe och middag.
Vad är det som ständigt fängslar med Ibsen? Hans pjäser hör till de mest spelade världen över. På den utmärkta webbplatsen ibsen.net kan man se spelscheman och läsa om Ibsen och hans pjäser, forskning och priser.
Jag har länge varit fascinerad av Ibsens persongalleri och dramaturgi och de starka känslor han använder. Under kvällens Ibsenfrossa möter vi kärlek, skuld, passion, drömmar, rädsla och bottenlös sorg.
Sju skådespelare alternerar i de olika rollerna i Rosmersholm, Byggmästare Solness och Lille Eyolf. Pjäserna gavs ut 1886-1894 och visst känns en del föråldrat men det mesta är ständigt aktuellt. Kärleken till exempel. Den kan vara så nära, men snabbt vika undan. Lyckan – varför krånglar människor till livet för sig själva och andra när lyckan kunde vara här och nu? Skulden – hur lätt är det inte att anklaga sig själv och andra i stället för att försöka leva vidare? Som regissören Ole Anders Tallberg säger: ”Vad hindrar människor från att gripa sin egen lycka när den bjuds?”
Som alltid i ett Ibsendrama kommer någon utomstående in i handlingen och sår ett försåtligt frö som gror och så sakteliga sätter bollen i rullning. Sanningen, ofta brutal, uppenbaras.
I Rosmersholm tycks lyckan vara inom räckhåll, men… Byggmästare Solness räds ungdomen och när hon, ungdomen, knackar på dörren, är det för att få det kungarike han en gång lovade henne… Lille Eyolf står mellan sina föräldrar, lika mycket i livet som i döden…
Pjäserna spelas på svenska, nyöversatta av Mia Törnqvist som även är dramaturg. Järfälla folkbibliotek har nyligen köpt in Ibsens pjäser i två band i nyöversättning av Klas Östergren. Hans språk är så klart och vackert och understryker Ibsens aktualitet.
Men teater är inte bara text, det är en helhetsupplevelse. Scenografin till ”Ibsen 2010” är avskalad men uttrycksfull. Skådespelarnas kroppsspråk, röster och gester fångar rollkaraktärernas personligheter och känsloliv. Och visst blir man berörd!
Webbplatsen ibsen.net är en guldgruva. Här kan man bl a läsa att Carl David af Wirsén (inte imponerad) och Georg Brandes (imponerad) recenserade Byggmester Solness när dramat gavs ut 1892.
Orkar man se tre pjäser i rad? Ja, det gör man! Att verkligen flyta in i (fjorden) och flytta in i (den norska flaggan) Ibsens värld under en helkväll är en fantastisk upplevelse.
Så tveka inte: boka din biljett till ”Ibsen 2010” på Stockholms stadsteater. Man kan visserligen se pjäserna en och en, men varför missa denna möjlighet till helhet? Till Ibsenfrossa!
Stockholms stadsteater.
Kerstin Gerén
fredag 1 oktober 2010
Familjelördag i Jakobsberg
Sagovandring, utklädda barn, pyssel, två sagostunder och annat skoj!
Det hände mycket på familjelördagen i Jakobsberg.
Nästa tillfälle: 27/11 med tema Spöken och mysrys.
Vi gillar Facebook!
Bibliotekets filmer
Bloggarkiv
-
▼
2010
(216)
-
▼
oktober
(20)
- VIRKA MED OSS PÅ HÖSTLOVET
- Dinosauriernas återkomst
- Delphine och jag
- Monstersuccé!
- Bredvid sängen
- En kväll med Göran Greider
- Kunskapens dag
- Den rakaste vägen till Jakobsbergs bibliotek
- Barnteaterfestival i Viksjö
- Frimärken och death metal
- Läs detta först...
- Sex, books & rock n roll
- Succé för Bok & Bebis i Barkarby
- Favorit just nu
- Gästbloggare: Mari Jungstedt
- Min Mario
- Nobelpriset i litteratur 2010
- Skimmer
- Starka känslor på Stockholms stadsteater
- Familjelördag i Jakobsberg
-
▼
oktober
(20)
Kontakta oss
08-580 291 59
Karta
Barkarby bibliotek
08-580 299 14
Karta
Kallhälls bibliotek
08-580 296 66
Karta
Viksjö bibliotek
08-580 297 30
Karta
Gymnasiebiblioteket
08-580 283 14
Kontakta oss via webben
Besök vår webbplats
Sök i vår katalog
Titta på vår YouTube-kanal
Lyssna på våra Spotify-listor
Gymnasiebibliotekets blogg
Bibliotekens öppettider