måndag 10 november 2014

Dataspeltoppen och synen på ungdomskultur

Dagens ungdom vet inte hur bra de har det. Annat var det på min tid!

Jag har – liksom många andra före detta ungdomar – lovat att aldrig yppa dessa ord. Jag anser mig emellertid nyligen ha fått anledning att frångå mitt löfte. 

När jag växte upp på 1990-talet fanns det i princip ingen journalistisk bevakning av tv-spel. Detta trots att vi var många som spelade och identifierade oss med karaktärer som Mario, Mega Man och Samus Aran. I dag är läget ett annat. Pewdiepie är världens största Youtube-stjärna och vill man ha sig färska spelrecensioner till livs är det bara att surfa in på ign.com. Någon enstaka gång kunde det på min tid också hända att etablerad media tog sig an den kulturform som för oss spelare var världens viktigaste. Tyvärr då aldrig med den respekt ämnet förtjänade. Ett faktum som blir plågsamt tydligt i nedanstående klipp.



Det är mycket med klippen från Dataspeltoppen som är märklig för att inte säga absurt. Här kommer ett axplock:
  • Citatet ”ett plus är att det är ett mycket bra spel”. (Sagt om Ducktales 0:40 in i klippet.)
  • Det märkliga och felaktiga bruket av ordet joystick (jag tror att hon menar spelkontroll, alltså hur väl spelet responderar mot hur man trycker på handkontrollen).
  • Att Ducktales beskrivs som ett av årets bästa spel men ändå bara kommer på plats tre av fem när avsnittets bästa spel ska listas – två placeringar bakom det ”långtråkiga“ Michael Jackson’s Moonwalker (här benämnt Moonwalk).
Ja, det är lätt att göra sig lustig men ju längre jag tittar desto mindre munter blir jag. Jag ser inget som helst värde racka ner på pionjärer med begränsade resurser som gör vad de kan för att lyfta fram en marginaliserad kulturform – tvärt om! Vad jag har svårare för är när vuxenvärlden ska skildra ungdomskultur och inte ens bryr sig om att sminka över sitt förakt och ointresse. Bakom Dataspeltoppen ligger inte några tv-spelskids med brinnande hjärtan och en billig videokamera utan SVT - vårt lands mest resursstarka och etablerade medium.*

Jag kan ärligt talat inte föreställa mig en mer tydlig markering av vad offentligheten anser om tv-spel än det här klippet. Studion är billigast tänkbara med en ensam kamera. Felsägningar och liknande har inte klippts bort eller gjorts om. Att programledaren inte är så haj på engelska och uttalar många titlar fel har jag överseende med. Däremot inte med att hon uppenbarligen är totalt oinsatt i sitt ämne och bara läser innantill från ett papper, provocerande uselt gömt just under kameralinsen.

Det var sämre förr alltså. Eller var det? Jag vet ärligt talat inte. Kanske får jag ändå den utgjutelse detta inlägg inleds med. En grej med marginaliserad kultur är ju just att den är marginaliserad och alltså inte kommer fram i offentligheten. Om du är ung eller bara ändå tycker att etablissemanget struntar i allt som du tycker är viktigt, skriv gärna en kommentar. Om du inte tror att förändring är möjlig, se bara vad som hänt med offentlighetens inställning till spel sedan Dataspeltoppen såg dagens ljus. 

* Jag måste erkänna att jag personligen inte minns Dataspeltoppen och underligt nog verkar ingen annan göra det heller. På det ö-kända internetforumet Flashback finns en tråd om klippet där man (bland annat) diskuterar varifrån det kommer. Något sorts konsensus uppstår om att det kan vara en del av ungdomssatsningen Kosmopol (SVT 1990-92) men helt säker blir man aldrig.

//Jacob