En dikt - Två olika tillfällen

Första gången jag läste dikten: Min sambo som är spanjor gick och läste svenska som andra språk. Han hade fått i hemläxa att analysera en dikt och han behövde min hjälp med att översätta några fraser. Jag ögnade igenom texten, översatte några strofer till spanska och ägnade sedan inte dessa rader någon mer tanke.

Andra gången jag läste dikten: Några år senare. Vi är på BB och har fått vårt första barn. Omtumlade och hålögda av sömnbrist. Överväldigade av den nya situationen och den nya lilla varelsen som är helt beroende av oss två knäsvaga noviser. På rummet finns en pärm med all möjlig information, tänkt att lugna oroliga nyblivna föräldrar. Jag är i ett desperat behov av sådan information, öppnar pärmen och som inledning finns en dikt.

Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himlen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst miljoner år
på denna enda minut.

Erik Lindorm (ur Domedagar, 1920)

Nu talar denna dikt till mig på ett sådant sätt att det närmast är att jämföra med en käftsmäll. Jag blir djupt berörd och kommer aldrig att glömma det ögonblick jag läste den ”för första gången”. För inte kommer jag ihåg att jag har hört den förut. Det upplyser min sambo mig nyktert om, när jag ber honom att läsa och beröras. Samma dikt. Två olika ögonblick.

/Victoria Samuelsson