Läslust och lästvång

Vi pratar mycket om läslust på biblioteket, det ska vara roligt att läsa! För då vill man läsa igen, och igen och igen vilket bidrar till en positiv läsutveckling. Man blir bättre på att läsa ju mer man läser, det går fortare, läsförståelsen ökar och fömågan att läsa mellan raderna. Ett lustfyllt lärande för de flesta och som bibliotekarier är vi stolta över kompetensen att kunna hitta rätt bok till rätt barn, en bok som passar just det barnet och som kan ge vidare läslust.

Men för ett tag sedan började jag fundera på detta med lästvång. Helt ärligt kan jag säga att många av mina bästa läsupplevelser egentligen är lästvång från början. Jag skulle nog aldrig ha läst Dostojevskis Brott och Straff eller Hjalmar Söderbergs Doktor Glas eller Pär Lagerkvists Dvärgen om jag inte varit tvungen i skolan. Och mycket av den litteratur som ingår när man läser litteraturvetenskap på universitetet skulle jag aldrig ha orkat börja på om jag inte varit tvungen. Och då har jag ändå många universitetspoäng i litteraturvetenskap, engelska och svenska... På något sätt råder minsta motståndets lag när det gäller mig och läsning (gäller det även för fler?). Här blir inga nobelpristagare lästa, ingen Oates, ingen Auster, ingen Munro, ingen Murakami... Det verkar för jobbigt men jag är övertygad om att dessa författare skulle ge mig något utöver själva lustläsningen. Kan ingen tvinga mig lite, var är lästvånget i vuxen ålder?

Å andra sidan har jag ändå haft ett intresse för litteratur för annars skulle jag inte jobba där jag gör eller studerat det jag gjort och läslusten är nog en förutsättning för att lästvånget ska ge en upplevelse.

En liknande upplevelse när jag för ett antal år sedan bilpendlade till ett jobb och lyssnade mycket på ljudböcker. Utbudet av ljudböcker då var inte lika stort som idag och det blev många ljudböcker som jag inte skulle ha valt att läsa själv. Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad (ja, jag läste den inte förrän jag var vuxen), Kerstin Ekmans Vargskinnet-trilogin, Phillip Pullmans Guldkompassen hör till de ljudboksupplevelser jag minns starkast.

Så hur får man läslust! Läs mycket! Välj själv det du tycker verkar bra! Och hur får man till ett läslustigt lästvång? Föräldrar och lärare, introducera klassiker och andra bra böcker som barnet inte själv väljer! Läs högt! Kanske borde man gå med i en bokcirkel!

Här är två bra texter om vad lärare, föräldrar och barnbibliotekarier kan göra för att få barn att vilja läsa!


Att få pojkar och andra barn att läsa. (Med list, mutor och hot om våld.) 
Litteraturmagazinet om hur man får barn att läsa

Ingen själslig svältkost på bibblan i Järfälla

I dagens DN (Kulturdelen s.8) kan man läsa artikeln "Bibblans själsliga svältkost" där knivskarpa, närmare 80-åriga Siv Widerberg, läser lusen av Stadsbibliotekarie Inga Lundén när hon listar flera av de förändringar av Stockholms stadsbiblioteks verksamhet som Lundén har initierat den senaste tiden:

"2. Plötsligt direktiv att det inte är barnbibliotekariernas sak att ta emot förskole- och skolbarnsgrupper då de kommer till biblioteken för att höra bokprat och låna barnlitteratur, utan detta är lärarnas sak vare sig dessa är insatta i ämnet eller ej."

Jag håller med Siv Widerberg i hennes kritik av Inga Lundéns åtgärder för Stockholms Stadsbibliotek när Widerberg i punkt 2. kommer till min egen käpphäst - att biblioteket tvärtom självklart skall samarbeta med skolor och förskolor för att gemensamt se till att väcka läslust och förtrogenhet med biblioteket hos barn och ungdomar - kan jag inte nog glädja mig över att vi har en kvinna som Siv Widerberg som vågar och vill stå på barrikaderna för barn och unga och deras rätt till bibliotek och bokprat och engagerade barn- och ungdomsbibliotekarier som får göra det dom är bäst på.

Alla barn går inte till biblioteket med sin familj, alla barn kommer inte från familjer där man läser böcker hemma och alla skolor har sannerligen inte välutrustade, bemannade skolbibliotek som kan förse eleverna med inspirerande boktips och böcker som inbjuder till läsning.
Därför har folkbiblioteket en ofantligt viktig roll att spela. När bibliotek och skola samarbetar får många, många barn möjlighet att besöka biblioteket på skoltid. De blir förtrogna med biblioteksmiljön och personalen som jobbar där, de får boktips från pålästa, engagerade barnbibliotekarier och de får tillgång till den fantastiska skattkista av gratis kultur som biblioteket är.
Många av dessa barn som besökt biblioteket med skolan väljer sedan att besöka biblioteket på sin fritid. Att plötsligt lägga barnbibliotekariernas yrkesspecialitet (bokprata, väcka läslust osv) på en redan arbetsbelastad lärarkår tyder på dålig respekt för både bibliotekariekårens yrkeskunnande, lärarkårens dito och viktigast av allt: BARNEN!

Järfälla folkbibliotek är inte en del av Stockholms stadsbibliotek. Här tror vi på samarbete mellan skola/förskola och bibliotek. Vi bokpratar, boktipsar och berättar sagor tills vi blir blå för barn i alla möjliga åldrar. Vi tror på att bjuda in barnen till biblioteket på skoltid eftersom vi då har möjlighet att nå alla (eller åtminstone många) barn. Och många, många är de barn i Järfälla som mött inspirerade, glada, bokslukande bibliotekarier och biblioteksassistenter som inget hellre vill än sprida läsglädje till barn.

Det tycker vi är viktigt och det tänker vi fortsätta med.