Till fots och med cykel genom USA

Den ena cyklar på sin gamla barncykel tvärs genom USA, den andra spatserar vägen fram mot havet tillsammans med sin son och en kundvagn. Mycket folk på väg någonstans just nu. I mina böcker, vill säga. Underligt att man ser långsökta sammanhang först när man ska försöka sätta på pränt vad man läst och gillat på sistone.

Å ena sidan, en medelålders, gravt överviktig amerikan, som först förlorar sina föräldrar i en trafikolycka, och när han sorterar deras överblivna post hittar ett kort telegram från andra sidan kontinenten, där hans syster identifierats med hjälp av tandkort. Det blir för mycket, så i dimman av en rejäl bläcka sätter han sig på den cykel han älskade när han var barn och hans schizofrena syster var hans bästa vän, och trampar iväg. Tafatt cyklar han åt sydväst, medan tankarna vandrar kring hur livet blev så tomt och ödsligt som det blev. Vartannat kapitel ägnar sig åt mannen på cykeln, vartannat åt barndomen. Inte helt oväntat blir resan en väckarklocka tillbaka till livet, men det är resan – berättelserna och mötena som ger den här boken charm. Mannens varma fatalitet och tilltagande mod är upplyftande, och boken är mycket väl berättad. Jag minns att jag sprang heter den, författaren Ron McLarty.

Å andra, en öde väg, kanske samma som i Jag minns..? Den här vägen känns rakare, längre, och saknar kringelikrokar, diken, gräs, ja allt, egentligen. Världen är döende, katastrofen är numera blott ett minne. Inget växer längre. Inga djur lever. Kvar finns människor.

Boken heter Vägen, och är skriven av Cormac McCarthy, vars No Country for Old Men blev film av bröderna Cohen och fick Oscar som bästa. När jag såg den på bio satt jag på helspänn rakt igenom hela filmen. Beredd att ducka, kasta mig ut, springa iväg, ja, göra vad som krävdes för att överleva. Jag var helt slut efteråt. Den här då? Den här boken gjorde mig också till ett totalt nervvrak. På avskalat, nästan gammeltestamentligt språk (vänner som läst den på engelska säger att det låter som poesi) går vi vägen fram.

Pappa, sa pojken. Det är bäst vi går härifrån. Pappa.
Det finns en anledning till att det här är låst.
Pojken ryckte honom i handen. Han var gråtfärdig. Pappa? Sa han.
Vi måste skaffa något att äta.
Pappa, jag är inte hungrig. Det är jag inte.
Vi måste hitta någon sorts bräckjärn.

Varje ruin är en fara. Varje människa ett hot. För i boken finns ingen mat längre, men människor. Då går ju alltid människor bra som mat? Pappan har fostrat pojken och säger att man inte får äta andra, och någonstans finns där goda människor. Pojken undrar om han och pappan är goda? Ja, svarar pappan, vi äter inte människor. Pojken är född efter katastrofen, och vet inget annat än den. Så där finns i eländet en flimrande låga av tro på människans godhet, för pojken lever i naiv tro på dessa ”goda” människor. Den hopplösa vandringen mot någonannanstans blir till Dantes nedstigning i ett så grymt inferno att det bara kan vara skapat av människor. Istället för i en spiral neråt går helvetesvandringen rakt fram, och pappan blir vägvisaren Vergilius, portförbjuden till himmelriket genom att vara en del av världen före.

Den här boken ska bli film. Musik av Nick Cave. Skulle vilja se mig själv sitta i biosalongen. Förväntar mig ett rejält motionspass, så paranoid som jag blev av att läsa Vägen! Men vänta inte på filmen. Läs boken först. Lägg den ifrån dig. Rys, och köp mer burkmat. Ni kommer förstå vad jag menar. Kanske nästa 33 cl. Coca-cola är den sista existerande i världen. Njut med andakt?