Mot Prag

Packar för att åka till Prag. Nytt för mig, det här Prag. Jag är antagligen den sista västeuropén som inte varit där, så nu måste det bli ett avslut. So Prag it is.

Att resa skrämmer mig. Brukar lida av överväldigande resfeber innan jag är på plats, så jag drar mig, men nu blir jag bjuden och kan inte gärna slingra mig ur. Staden är säkert underbar, och jag kommer må toppen där, men jag ska ju dit också! Jag kommer komma försent! Och fel, jag kommer bli lurad, plundrad, hånad, innan jag kommer fram. Säkert som graven. Resfeberångest, jag? En gnutta. Men jag ska inte bara bloggnälla, utan
läsa för att förbereda mig. Jag inledde en mycket liten kampanj häromdagen med att läsa tjeckiska författare. Jag granskade hyllan hemma, och hyllan på biblioteket. De ytterst genomtänkta kriterierna för urvalet är att det ska vara skönlitteratur. Resehandboken är inhandlad men kommer inte avhandlas. Så…

Porten vaktas av Kafka och Kundera. Bok efter bok hoppar fram och bröstar upp sig, hävdandes att utan att kunna Kafka och Kundera kommer man icke förbi, men, svarar jag, jag kan min Kafka och min Kundera. Vi har blivit fler, svarar de. Jag förklarar att så må vara fallet, men tiden är kort och jag vill längre in och högre upp. Motvilligt, och mot löfte att återkomma och läsa dem senare, släpper de mig. Kundera stannar mig genom att hugga tag i min armbåge.

”På Wenzelplatsen i Prag står en man och spyr. En annan man går förbi, tittar på honom och skakar sorgset på huvudet: ’Om ni bara visste hur jag förstår er…’”

Skrattet och Glömskans Bok, svarar jag, och lovar honom att gå dit.

Där framme står en poet, Jaroslaw Seifert, i vit pärm. Han fick nobelpriset 1984, han, och har i sin till svenska översatta samlingsvolym Strängar av Spindelväv minsann skrivit vackert om såväl Borgen i Prag som dikter om judiska öden under nazitiden. Borgen, check. Judiska kyrkogården, check. Jag ger honom tummen upp i förbifarten, och han mumlar något om svunna lysande förhoppningar.

Så plötsligt, ur Moldau, kliver en rejält överdimensionerad vattenödla upp och sticker till mig ett drypande exemplar av Karel Capeks Salamanderkriget. Nu börjar det likna något, den har jag inte läst! Men när jag bläddrar i den så verkar den, om än ack så charmig, inte förlägga handlingen till min resas mål, och jag bockar, bugar men tackar nej. Ber att få återkomma. Om ödlor läsa vi annan gång.

Min lilla kampanj blir två böcker tjock. Klar blev jag nyss med Bohumil Hrabal (vilket enastående namn!) och själva resan smyckas med en stilig utgåva av Jaroslaw Haseks Den Tappre Soldaten Svejk, ty den ingår i den samling klassiker som jag ännu inte läst. Dags att ändra detta. Den lilla bit jag kommit bådar gott, och boken lär räcka ett tag, men Bohumil har jag läst, hans En alltför högljudd Ensamhet var underbar! Jag önskar att jag fick läsa den boken högt för er! Lyssna:

Dörren öppnades och in från gatan steg en jätte med flodluftens doft omkring sig, innan någon visste ordet av hade han lyft upp en stol och slitit itu den och jagade sedan de förskräckta gästerna in i ett hörn med dessa klubbor, men i sista ögonblicket, när jätten hade höjt de två stolshalvorna och hotade att slå ihjäl någon, började han dirigera med stolsresterna och sjunga med låg röst… Grå lilla duva, var har du varit? Så sjöng han med låg röst och dirigerade för sig själv, och när han hade slutat slängde han ifrån sig stolsresterna och betalade kyparen för stolen och i dörren vände han sig om och sa till de förskräckta gästerna… Mitt herrskap, jag är bödelsdräng… och gick därifrån olycklig, drömmande, kanske var det samma person som ett år tidigare drog en finsk kniv mot mig en natt vid slakteriet i Holesovice och när han hade tryckt in mig i ett hörn tog fram ett papper och läste upp en dikt om det vackra landskapet kring Rícany och sedan bad om ursäkt och sa att han för tillfället inte visste något annat sätt att tvinga folk att lyssna till hans dikt.

Mot Prag.