Biopremiärer i mitt hjärta

Igår var jag alltså på premiären av sjätte filmen av Harry Potter. Satt allra längst fram i biosalongen och jag vet faktiskt inte om jag någonsin har gjort det. Det var lite svindlande, särskilt när dödsätarna virvlade genom Londons gator i början.

SPOLIER ALERT, läs inte vidare om du inte vill veta vad som händer i sjätte filmen/boken.

Så hur var filmen då? Den levde upp till förväntningarna. Ungefär. Jag inser ju att det inte GÅR att få med alla detaljer från böckerna till filmduken, men det är så mycket som jag saknar. Och som filmrecensenten på Tv4 Nyhetsmorgon så riktigt påpekade, när barnskådespelare växer upp är det kanske lite sisådär med rollprestationerna när de hamnar i en av huvudrollerna istället för bara en bikaraktär (läs; Harrys kärlek Ginny). Jag ser inte gnistorna dem emellan. De är bara två klumpiga tonåringar som kramas handfallet. Då är det lite mer action mellan Ron och Hermoine i så fall. Men bara lite. Och det slängs kärleksdrycker åt höger och vänster och flirt och hångel i skolans alla hörn.

Men det är mestadels mörkt, ruskigt, hårt och hjärtlöst. Hogwarts försöker hålla ljuset uppe och hålla lektioner i vanlig ordning men vid terminens slut inser alla att det är ohållbart. Nu måste allas gemensamma krafter fokusera på en och samma sak. Stoppa Voldemort. Hitta horrokruxerna!

Läs gärna Botkyrka biblioteks blogg här, där har Henrik bloggat om att jag har bloggat om Harry Potter-premiären. Nu har alltså jag bloggat om att han har bloggat om att jag har bloggat om Harry P. Cool.