En bra början

For hjertet er livet enkelt: det slår så lenge det kan. Så stopper det.

Så inleds första delen av den uppmärksammade Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp. Visst är det svindlande vackert, rent av sublimt? Det som borde vara varje författares dröm, att golva läsaren redan vid första ögonblicket, händer i själva verket mycket sällan. Fler är nog de som påbörjat sin roman med den där perfekta meningen för att sedan se sitt livsverk falla inför den alldeles för hårt spända bågen.

Jag sitter och funderar på vilka inledningar jag minns extra bra, och ber härmed att få presentera en liten sammanfattning:

Min vagga vaggade i Tosterup i Färs härad i Malmöhus län. Min far var stins i Tosterup. Mina föräldrar voro goda och ömma. Jag var en vanartig son.

Det här är ju förstås en klassisk inledning och tillhör Bombi Bitt och jag skriven av Fritiof Nilsson "Piraten". Det som är så briljant är att den gode piraten kan hålla sig två rader innan han bryter vanföreställningen om den goda sonens fridfulla uppväxt. Inledningen bär dessutom tecken på det muntliga berättararv som så tydligt präglar Nilsson Piratens författarskap. När jag ändå är inne på Nilsson Piraten kan jag givetvis inte hålla mig frånatt citera det som kan läsas på hans egen gravsten: ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.”

In a hole in the ground there lived a hobbit. Not a nasty, dirty, wet hole, filled with the ends of worms and an oozy smell, nor yet a dry, bare, sandy hole with nothing in it to sit down on or to eat: it was a hobbit-hole, and that means comfort.

Citaten är de första raderna ur JRR Tolkiens Bilbo. Det fina i denna inledning är inte det nyskapande i att börja med att beskriva en miljö och dess invånare. Betänk däremot de vuxna läsare som 1937 möttes av denna inledning. Är det en saga? Vad i hela världen är en Hobbit? Och varför lever hobbiten i en jordhålla? Det är dessutom lite roande att ett av världens största och blodigaste äventyr börjar i ett komfortabelt hål i marken.

När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt.

”Vad är det som händer?” är en befogad fråga efter att ha kastats in i Förvandlingen av Franz Kafka. Ska Gregors insektstillstånd läsas allegoriskt? Hur kan man inte nästan känna sig tvungen att fortsätta läsa efter att ha presenterats för ett dylikt scenario? Det hela är förstås befängt, men hur ofta ter sig inte världen befängd för oss människor?

Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld. Min synd, min själ. Lo-li-ta - tungspetsen gör ett trestegshopp från gommen och hamnar vid "tre" mot tandraden. Lo.Li.Ta.

Lolita av Nabokov, en av litteraturens allra största och mest omdebatterade romaner (och också ett exempel på hur svårt vi har att skilja författaren från verket). Inledningen hade vi såklart tolkat på ett helt annat sätt, och kanske till och med tilldelat den skönhetens epitet, om vi inte visste att romanen är en sexualbrottslings berättelse.
En grön jägarmössa klämde ihop övre delen av huvudet, som liknade en köttig ballong. De gröna öronlapparna svämmade över av stora öron, oklippt hår och tunna borst som växte inne i själva öronen och stack ut på båda sidorna likt körriktningsvisare som pekar åt 2 håll samtidigt.

Så inleder John Kennedy Toole Dumskallarnas sammansvärjning. Inledningen luktar förstås lyteskomik, men någonstans förstår ju vi läsare att ägaren till detta signalement är en person vi inte gärna låter bli att stifta bekantskap med (även om få av oss skulle uppskatta den odräglige Ignatius J Reillys sällskap i det verkliga livet).

Har ni några minnesvärda inledningar att dela med er av?

/Peter Borgedahl