Lite litterär musik

Allt går inte att blanda. Man äter inte pizza med hallonglass eller lägger skagenröra på sushin. Något som lyckligtvis går att blanda är två av mina favoritsaker här i livet: musik och litteratur. Det finns tusentals exempel på litteratur i musiken och musik i litteraturen. Även om det senare alternativet är nog så intressant (jag läser till exempel just nu Movern Caller där musik spelar en stor roll) tänkte jag skriva om några band och artister som använt litteratur i sitt musikskapande.

Mitt första (och kanske tydligaste) exempel hämtar jag från den brittiske croonern Neil Hannon som gör musik under namnet The Divine Comedy. Inte nog med att han tagit sitt bandnamn efter Dantes mästerverk och delar skivnamnet Absent Friends med en pjäs av den brittiska dramatikern Sir Alan Ayckbourn. Han sjunger dessutom om dandyn Oscar Wilde på skivans storslagna öppningslåt med samma namn som skivan. Efter att i tur och ordning ha besjungit Jean Seberg, Steve McQueen och rymdhunden Laika leder följande textrad orkestern ett stegrande parti mot crescendot: 

Oscar Wilde was a lonely child.

He fought and won acceptance from the world.

They smiled, they laughed, they praised,

They drove poor Oscar to his grave.

En av de kändaste boklåtarna, som desto mindre är oumbärlig på listan är The Cures Killing an Arab. Denna postpunksdänga skrevs redan 1979 av den evigt deppige gothfiguren Robert Smith. Låten baseras på Albert Camus Främlingen, där huvudpersonen Meursault dödar en arabisk man på stranden och sen är så ärlig med sina känslor av likgiltighet att han av samhället betraktas som en främling.

Stockholmsbaserade bandet Nanook of the Norths låt Karin Boyes Grave är tyvärr ingen dödsmetall, även om titeln är något morbid. Det är istället en vacker poplåt som handlar om ett jag som står vid Karins Boyes grav. Där återupplivar han henne i tankarna, ber henne att ge världen en till chans och tar med henne till restaurangen Kvarnen på Södermalm. Låten utvecklar sig till en duett, och plötsligt sjunger Boye tillsammans med killarna i bandet. Man skulle kunna se detta som en banalisering av den döda Boyes arv, men jag tycker att det en vacker hyllning till en av 1900-talet största svenska författare och poeter.

En riktig nördklassiker är Leonard Nimoys, känd som Spock i originalversionen av Star Stek (och nu även som en betydligt den betydligt äldre Spock i de nya Prequel-filmerna om Star Trek), psykedeliska låt om hobbiten Bilbo Baggins. En välkänd video är när Nimoy framför låten i TV-showen Malibu U. I Spocks frisyr och i sällskap av ett gäng väldigt glada dansare som är utrustade med Spock-öron och skyltar med texten "Hobbits Unite!" sjunger han rader som He's only three feet tall, Bilbo Baggins, the bravest little hobbit of them all. Det hela är faktiskt rätt obegripligt.  

Några som brukar vara extra glada att låna inspiration från litteraturens värld är hårdrockare. De inspireras ofta av myter, hjältar och äventyr. Bandet Metallica däremot hämtade inspiration från spanska inbördeskriget på 30-talet. Ernest Hemingway var där och rapporterade, vilket ledde till boken For Whom the Bell Tolls,

vilket också är namnet på en Metallica-låt från 1985. Även om låten är riktigt mäktig, från en tid innan Metallica betraktades som ett skämt, funkar texten bättre tillsammans med musiken än på egen hand. För följande rader är det väl knappast Nobelprisklass på?

Shouting gun

On they run

Through the endless grey

On they fight

Are they right

Yes, but who's to say?

Metallica har för övrigt flera referenser till H.P. Lovecrafts urtidsgud Cthulhu i sin musik. Denne urtidsgud, som dyker upp i flera av Lovecrafts texter, verkar även det svenska rockbandet Kent vara fascinerade av. På flera ställen på skivan Jag är inte rädd för mörkret kan man dra paralleller till Cthulh. Tydligast blir det i låten Petrolium, där Jocke Berg sjunger:

Tror du att det finns något okänt där ute
En urtidsgud som inte ville bli väckt
Något som gömmer sig i djupen
som bidar sin tid
och drömmer om petroleum och tungmetaller
drömmer om fossil och döda koraller
drömmer om strålskadade atoller i natt.

Nog kan det vara vackert när musiken och litteraturen möts. Har du själv några favoritexempel?