Lite mer afrikanskt

Idag snöar det isspikar. Då reser jag i tanken till Afrika ännu en gång, och tänker samtidigt att ett lagom plågsamt oväder är en liten plåga jämfört med andra människors vardag. Uppdiktade eller livs levande.

När jag skrev mitt förra blogginlägg om Afrika, upptäckte jag att jag hade skrivit en gammal recension om Svart Elfenben. Den vill jag mer än gärna dela med mig av, så…

En av mina absoluta favvo-böcker är Mörkrets Hjärta som skrevs precis i slutet av 1800-talet. Baserad på den boken har gjorts en grym kultfilm, Apocalypse Now, som utspelar sig under Vietnam-kriget. I Svart Elfenben visade det sig att en de två huvudpersonerna bar med sig Mörkrets Hjärta i ryggsäcken när han reste till Elfenbenskusten för att leta reda på sin bästa väns mor. Den andra huvudpersonen bar med sig någonting mycket värre, sina minnen som barnsoldat från inbördeskriget i Liberia. Så landar vi i Afrika, och sakta förstår jag att denna bok har mer gemensamt med min älsklingsbok än att en av huvudpersonerna gillar den. Mörkrets Hjärta handlar om en farlig resa bort från civilisationen och in i mörkret, och det är denna resa som pojkarna upprepar. Det är inte uppenbart, men det är ändå mot det djupaste mörka som resan går, i pojkarnas hjärtan såväl som inåt landet. Man behöver verkligen inte ha läst Mörkrets Hjärta för att trollbindas av denna berättelse, men jag kan tänka mig och hoppas att man blir sugen på att läsa Joseph Conrads klassiker. Jag är det jämt.

Jag avslutade, när jag skrev det här, med att lova att jag någon gång tänkte våga försöka recensera Mörkrets Hjärta. Men jag vågar mig nog inte in på den floden, utan hänvisar istället till den hela tiden när jag läser andra böcker. Men jag anser att om man har läst Mörkrets Hjärta så blir all övrig läsning så mycket rikare, djupare och större. Så utan tvekan till exempel Svart Elfenben.