Bockar och bugar

Det händer inte ofta men det händer.

Jag klev ombord på en buss häromdagen och satte mig tillrätta med pågånde bok. Plötsligt stannar en medresenär upp, lutar sig fram och utbrister ”Det där är en FANTASTISK bok!” och fortsätter med att fråga om han får sätta sig bredvid mig. Jag sliter mig ur orden på pappret och accepterar. ”När jag var ung,” berättar han, ”läster jag massor av Graham Greene. Det där är en favorit”. Han berättar att han läst den flera gånger och tycker den innehåller en fantastisk sociorealistisk 30-talsskildning om en grabb ur en kriminell underklass. Jag svarar att jag tycker att den är hemskt sorglig (har ännu inte läst den till slut, men tonen och språket är sorg och frustration, till och med när det inte är det (Ni kommer förstå vad jag menar)) och han nickar att det är den. Han frågar mig om jag läst mycket Graham Greene, och jag svarar att det är den första, även om jag sett den tredje mannen (som Greene skrev manus till, och som blev bok först senare, tror jag). Han räknar upp vad jag borde läsa. Den mänskliga faktorn borde jag läsa. Och Slutet på historien. Och och. Sedan ringer hans mobil och han berättar för vem det nu är som ringer att han pratar med en så trevlig grabb (!) som läser en fantastisk bok och sedan pratar de lite ditt och lite datt och min hållplats nalkas. Då tar han luren från örat och ropar ”Kul att prata böcker med dig! Kul att se någon läsa något annat än dessa evinnerliga deckare!” Jag bockar, tackar och går av.

Och med det bockar jag, tackar och går av. Önskar alla en god jul och en trevlig vår. Jag lämnar bloggen och Järfälla ett tag framöver för Stockholms Universitetsbibliotek.

Men jag slutar inte läsa.

Kramar!