Gröna linjen

Jag vet inte om ni blir bättre människor av det här, något jag annars alltid eftersträvar med mina inlägg. Men jag blev en gnutta bättre, och för länge sedan tyckte någon, när jag skrev en blogg om att läsa ombord att läsning borde leda till diskussioner. Föreställ er därför detta:

Tunnelbana. Grön linje. Fridhemsplan på väg söderöver. Folktätt. Sent. Sätter mig bredvid hårt sminkad, till synes sovande flicka. Tar upp ”Sjung för de dömda”

- Valäsdu?
- Va, pratar du med mig?
- Vad läser du?
- Åh, en Lars Ahlin som jag inte ens tycker om. Varför frågar du?
- Jag vill veta. Har precis börjat läsa litteraturvetenskap.
- Jaha, tycker du om?
- Det är jättekul.
- Ja, visst är det! Jag minns att jag älskade att få läxa i litteraturvetenskap (kan vara efterkonstruktion). Massor med underbara saker att läsa, skrivna för tusentals år sedan som var hur vackra som helst. Har du läst littvet länge?
- Nä. Har precis börjat. Jag vet ingenting än. Förlåt.
- Inget att be om förlåt för. Brukar du fråga folk vad de läser?
- Ibland. När man blir nyfiken. Du satt och skratta åt din bok.
- Gjorde jag? Och ändå tycker jag inte om den. Där ser man.
- Varför tycker du inte om den?
- Jösses. Vilka frågor du ställer. Jag älskar Lars Ahlin vanligtvis, måste jag säga. Han har skrivit den bästa novell jag vet. Men den här… den är för religiös. Han pratar bara om gamla bibelcitat, som ville han övertyga mig om vad Paulus egentligen ville. Det är en massa artiklar ur tidningar från 40- och 60-talet. Jag blir inte engagerad, liksom. Men det är ett vackert språk. För det kan jag gilla den.
- Vilken är den bästa bok du läst, då?
- (Hjälp) Jösses, det är en svår fråga, jag brukar ha ett lager och svara olika varje gång (hjälphjälp) Har du läst Mörkrets Hjärta?
- Nä.
- Hm, den älskar jag. Inte ovanligt att jag svarar den, när mina elever frågar. (stolt) Jag jobbar som bibliotekarie.
- Jag har aldrig hört talas om den! Ååh, jag vet ju ingenting. Förlåt.
- Gudars skymning, det behöver du inte be om ursäkt för.
- Varför gillar du den, då?
- Oj (hjälphjälphjälp), jag gillar den för att den är så långsam men ändå så intensiv. Den utspelas mest i Afrika i slutet av 1800-talet. En snubbe ska åka längs en flod för att leta reda på Kurtz, ett geni som blivit tokigt. Den handlar typ om hur fruktansvärt ensam varje människa är om man tar bort den tunna ytan av civilisation som sätter upp reglerna för hur vi ska vara, du vet. Den här resan längs floden blir som en ond resa rakt ner i ångest. Den är ödesmättad och sorgsen och har en stämning som är perfekt. Jösses, nu ska jag av. Lycka till!
- Tack, ha det bra.
- Jo, f’resten. Det är Joseph Cooooonraaaad som skriv… (Tunnelbanevagndörr).