Hela livet var ett disco - men hur kunde det bli så svårt?

Lite pretentiöst att släppa två plattor på samma dag, va. Men Markus Krunegård kan verkligen göra vad som helst - och komma undan med det. Krunegård är mitt svar på en poplängtan som var svår, jag ville inte ha Lars Winnerbäck längre och Håkan Hellström blev nästan (men bara nästan) lite för euforisk för min smak. Så dyker han upp. Krunegård. Bittersweet. Attitydsstörd - på ett bra vis.

Och så är det med här med texterna. De är så lysande i sin enkelhet. På pricken. Allmängiltiga men det känns ändå som pilspetsar in i just mitt hjärta - menade för mig. Han vågar slänga in töntiga ord, sjunger om sig själv med ett klarsynt öga, spelar på sina svagheter, sin längtan och sin kärlek till Mauro Scocco.

"Ska jag köpa båda?!" frågade Inger på inköpsavdelningen. "Ja, vi måste ha båda" svarade jag. Så nu är båda skivorna beställda och finns inom kort på biblioteket. Låna! Älska!