Och vinnaren är...

Nobelpriset i litteratur. Denna bottenlösa brunn av lycka. Alltid finns där mer att ösa ur. Jag älskar det priset. Dagarna innan har jag grunnat, ältat, vältrat mig och stampat otåligt. Sen pfff så är det över. Ett namn till på listan. Hon stod redan i bokhyllan hemma, så jag klappar mig självgott på magen. Det känns en gnutta varmt att velat läsa henne sedan långt innan nu.

Det är underligt, det där pirret dagarna innan priset. Jag är förälskad i att det funnits så länge, och att listan på pristagarna är så lång. Jag tycker om att ett helt författarskap hyllas, och inte enbart en bok. Det innebär att jag inte är begränsad till att läsa årets bästa enligt någon, utan får ett helt författarskap att dyka ner i, antingen det är helt orört av mina händer eller om jag redan doppat tårna däri.

Den där långa listan, som slingrar likt en flod från Sully Prudhomme och genom hela förra århundradet, är väl värd att leta efter pärlor i. Vissa verk har självklart grumlats med åren, men i det mesta kan man hitta underbara ting. Jag skulle inte säga att det är svårt att läsa nobelpristagare, bara speciellt. Ofta belönas ett innovativt språk, nya uttrycksformer och sällan är ett pris ogenomtänkt. Prova!

Sedan tycker jag om att man blandar väldiga vetenskapliga framsteg med vidunderliga kulturella upplevelser, allt med mångtusenåriga traditioner. Sällan mötas numera de två. Men den tionde december sitter de där och kikar blygt över sina murkelmuränasorbéter på kungen och Peter Englund. Och våndas över sina tal.

Har man dessutom skrivit en bok och givit den titeln ”Kungen bugar och dödar” förtjänar man minst ett Nobelpris.