I Vargars Följe

Författarna avlöser varandra på Järfällas bibliotek. Där börjar lånas ut dataspel och massor av arrangemang hopar sig och ropar. Då kör jag in huvudet långt in i bokhyllan och kommer ut med ytterligare en bok jag tycker om. Ni som var på bok & mat förra onsdagen har hört vad jag berättar här och bör kolla upp de mer aktuella evenemangen som biblioteket erbjuder. Ni andra kan väl lyssna (läsa) en smula. Jag måste nämligen få ur mig det här.

När jag bokpratade på Jakobsbergs bibliotek för så länge sedan som förra onsdagen tog jag tillfället i akt att tala om tre av de böcker som jag läst och älskat i somras, men jag pratade också om en fjärde bok, och det gäller att smida medan… ja. Jag hade ju förberett mig dubiöst och har fusklappen kvar.

Den fjärde boken är väldans ny på biblioteket. Så ny att jag bad Karin Hed snabbeställa in ett exemplar så vi har något att låna ut om nu någon skulle känna sig hågad efter mitt rabbel. Och ja, det var en gåva. Annars skulle jag ALDRIG läsa något så rykande färskt. Principer… Jag fick den av min flickvän efter att hon läst ett par recensioner av den och lydig som jag är läste jag den omedelbart.

I Vargars Följe av Stef Penney utspelas i Kanada på 1860-talet. På andra sidan gränsen pågår visst ett inbördeskrig, sägs det. Fast det är inte sådant det lilla samhället Dove River bryr sig om. Här skvallrar man om grannen och går på kafferep, odlar sin trädgård.

Tills en dag den enslige franske pälsjägaren hittas skalperad i sin egen säng. Han var ju alltid mysko (här är alla skottar) men sån’t sker inte ju bara inte här. Måste vara indianer. Nä, det här är för stort för oss, tycker byn och kallar in kavalleriet… eller snarare kompaniet.

Kompaniet är Hudson Bay Company som är exportör av pälsar. Den enda maktfaktorn i närheten, och nåde den som frilansar. Nä, lagen är inte perfekt när marknadskrafterna styr. Men, hursomhelst. Vi kallar på kompaniet, för det är de som är lagen.

Problemet är bara att en av Dove Rivers invånare saknas. Han har gett sig norrut, och spåren leder förbi den mördades stuga. Kompaniets lejda män tänker att det här är mer än misstänkt. Så en spejare och en ung karriärist ger sig av efter den förlupne.

Den låter rätt enkel? Ett mord, en kuf och spår ut i snön?

Det finns flera förlåtande drag. Ett är att historien är långt mer komplex än så. Nya aktörer dyker upp medan spåren ännu är varma, eller inte ännu översnöade. Och det är bra. Men vad som är riktigt bra är att det finns en påtaglig krypande oroskänsla som smyger sig allt närmare. Det finns en film som heter Insomnia som jag först kom att tänka på när Al Pacino är en polis med mycket dåligt samvete, den tänkte jag först på…

Men sedan, alltmedan vi vandrar alltlängre ut i ödemarken är det en annan bok jag först och främst kommer att tänka på. Vi är på väg mot Mörkrets Hjärta, och lika mycket som Kurtz väntade på oss i slutet av floden, lika mycket väntar någon på oss dit spåren i snön leder.

Sedan, och det kanske bara är jag, så är språket fenomenalt. Sparsmakad presens och total avsaknad av anakronismer, fast man ibland stannar upp och tror man har hittat en så är allt logiskt och snyggt. Stef Penney låter bli att mer än antyda vissa tidsenliga saker eftersom de är så självklara för aktörerna i boken. Vilket ger en närvaro och tidskänsla som höjer myskänslan bigtime.