Vem?

Idag kl.13.00 kommer vi att få svar på den frågan - den nytillträdde ständige sekreteraren Peter Englund kommer att hamna i kamerablixtarnas sken när 2009 års nobelpristagare i litteratur offentliggörs - och kanske kommer någon att ropa "Äntligen"!

Här på biblioteket har de senaste dagarna diskussionerna varit många. "Vad tror du, blir det Tomas Tranströmer i år, då skulle jag verkligen ropa ’äntligen’!’," var det någon som sa, andra tror och hoppas att det blir "äntligen" för Joyce Carol Oates, många har egna, hemliga favoriter.

Min egen favorit har under flera år varit författaren Tahar Ben Jelloun. Han föddes i Fez 1944, när han var tio år flyttade han till Tanger och studerade senare vid universitetet i Rabat. 1971 flyttade han till Paris.

Han lämnade sitt hemland men det finns hela tiden med i hans litteratur. Stilla dagar i Tanger var den första boken jag läst av honom. En tunn, liten bok till utseende, men mellan pärmarna gömmer sig en väldigt välskriven berättelse.

En döende man ligger i sitt rum i ett hus i Tanger, han låter tankarna gå sina egna vägar, berättar om sitt liv, minnen och ouppfyllda hopp och drömmar. Samtidigt finns en värld utanför fönstret, grannfrun som hänger tvätt, barnen som leker på gården, livet pågår där ute medan han tar avsked under några stilla timmar. Han lyssnar på ljuden därute, kommenterar det som pågår där och vet samtidigt att han är på väg därifrån.

Ben Jelloun kan konsten att berätta sagor. Här berättar han en människas saga, om det liv som varit och som är på väg mot sitt slut. Han fångar upp landets historia samtidigt som han skildrar glädje och sorg i den enskildes liv.

Ben Jellouns författarskap handlar mest om livet i exil och identitetskonflikter i dess spår. Han har ett väldigt brett register som författare, essäist och översättare.

I boken "Pappa, vad är rasism" skildrar han samtal med sin dotter och hur han försöker svara på barnets uppriktiga och kloka frågor kring temat rasism. Trots att den är lättläst, tar den detta stora ämne på allvar och förmedlar att man endast kan bemöta rasism med kunskap.

Kvinnobilden i Islam, kritiken av islamisk fundamentalism och försöket att medla mellan öst och väst är hans stora teman. Som sagoberättare använder han sig av ett poetiskt språk som har blivit prisat bland annat med Goncourtpriset 1987.

Vi får se vad som händer kl. 13.00. Även om inte min favorit blir utsedd till årets litteraturpristagare, så blir det förhoppningsvis någon som många tycker har gjort sig förtjänt av priset - jag hoppas att många kommer att känna för att ropa "äntligen!".

Vem det än blir, säkert är att den personen får en alldeles egen plats på hyllan i Nobelhörnan på Jakobsbergs bibliotek, och vi önskar redan nu varmt välkommen!

/Eva Brünahl