Skönhet och sorg

Jag har nyligen avslutat Peter Englunds bok om första världskriget, Stridens Skönhet och Sorg. Jag gav den till min gravt historieintresserade pappa i födelsedagspresent. Han läste och lånade ut den till mig. Bra samarbete där. Var var jag? Jo.

Första Världskriget. Återberättat genom nitton människors brev och dagböcker. Peter Englund måste i sanning älska att arkivdyka. Jag som inte alls… blir sugen, till och med jag. Dessa bortglömda människor får bli vittnen för krigets kommanden och göranden. Som så blir det mer levande än vilken historiebok som helst. Titeln är talande. Min pappa tyckte att det var svårt att hålla isär karaktärerna i boken, men det tycker inte jag. Eller, det kanske inte är så viktigt. Istället är just myllret av personer en väldigt viktig ingrediens i historien. Englund återger personernas berättelser, och ibland låter han dem själva tala.

Stycket nedanför sammanfattar mycket av vad boken handlar om, och vad kriget var. Slumpens skördar, det fatalistiska hoppet. Meningslösheten och massan av död som förringar döden. Alla dessa namnlösa öden. Snart hundra år efter sina ofattbara upplevelser lyfts några av dessa glömda fram och får göra sin röst hörd. Det här nedan är skrivet av Paulo Monelli, bergsjägare i den italienska armén.

Det var inte jag som dödade dig, och varför skulle du, när du nu var läkare, gå och delta i den nattliga attacken? Du hade en ömsint fästmö som skrev brev som var lögnaktiga, kanske, men så trösterika, och du förvarade dem i din plånbok. Rech tog den ifrån dig, plånboken, den natt då de dödade dig. Vi har också sett hennes porträtt (en snygging – men det är någon som gjort oanständiga kommentarer) och fotografier av ditt slott och all den kära grannlåt som du hade därinne; allt samlat i en liten hög som vi satt runtomkring, inklämda i vårt skyddsrum, glada över att ha avvärjt anfallet, med en flaska vin som belöning för vårt mödosamma arbete. Det var inte länge sedan du dog. Du är redan ingenting, ingenting mer än en grå massa ihopsjunken mot klippan, förutbestämd att stinka, och vi så levande, fänrik, så omänskligt levande att jag förgäves sökt ett stänk av ånger i djupet av vårt medvetande. Vad gagnar det dig att ha betraktat världen med sådan lystnad, att ha hållit hennes unga kropp i din famn, att ha gått ut i krig som om det vore en kallelse? Kanske berusades även du av den höga uppgiften och av din plats i förtruppen och av att ditt öde kanske var att offra sig. Död för vem? De levande som har så bråttom, de levande som har blivit vana vid kriget som vid en hetsig livsrytm, de levande som inte tror att de själva skall behöva dö, de tänker inte längre på dig. Det är som om din död inte bara avslutat ditt liv utan även annullerat det. Ännu en liten tid finns du kvar som ett nummer i furirens förteckning, ett patetiskt objekt för minnestal: men du, människa, du finns inte, och det är som om du aldrig hade funnits. .Det är kol och svavelväte som ligger där nedanför oss, täckta av en hop uniformstrasor; och det kallar vi döda.

Mer finns kanske inte att tillägga? Skönhet och sorg.