torsdag 22 oktober 2009

Bland toffelhjältar och alfahannar

Kulturhuset torsdag för två veckor sedan. Franskt författarbesök av Claire Castillon. Jag hade inte läst ett ord hon har skrivit, men kände mig ändå lockad att gå dit. Jag menar, bara beskrivningen av "författaren med änglaansiktet och djävulspennan" är tillräcklig för att väcka intresse.

Besöket sammanföll med utgivningen av hennes senaste bok på svenska, "Därunder ett helvete". Boken handlar om en författare som har ett förhållande med en ganska mjuk och lite feminin man som hon kallar för åsnan. Åsnan, med sin något veka framtoning, är en ständig källa till irritation hos bokens huvudperson och senare lämnar hon också honom för att istället inleda ett förhållande med en man som hon kallar för "mannen med adamsäpplet". Denna man är en riktig alfahanne som gör sitt yttersta för att trycka ner henne.

Ganska snart förstod jag att just relationer är ett övergripande tema i Claire Castillons böcker och då gärna relationer av det destruktiva slaget. Dels mellan mödrar och döttrar, men även mellan män och kvinnor. Denna typ av parrelation kom alltså att bli ett ganska dominerande inslag i författarbesöket. Kerstin M Lundberg, tidigare kulturjournalist för SR, som ledde samtalet undrade om det alltid måste finnas en obalans i förhållandet mellan man och kvinna, om det aldrig kan finnas någon jämställdhet. Castillons svar blev att "jämställdhet trots allt inte är så upphetsande".
... Och det blev alldeles tyst i Kulturhusets hörsal.
Tidigare under samtalet hade det hörts skratt och instämmande hummanden, men nu var tystnaden kompakt - som om hela salen höll andan. Med en majoritet av kvinnor i olika åldrar bland åhörarna, kändes det bara som så fel sammanhang (och kanske också så fel land) att säga något sådant. Kanske menade hon jämställdhet i en litterär kontext - att det är intressantare att skriva om kaos än om ordning - men att döma av den utläggning som sedan följde om vad kvinnor vill ha i relationer med män, gissar jag att uttalandet speglar en personlig övertygelse.

Jag kan inte låta bli att tycka att det var en ganska märklig sak att säga. Som om ett jämställt förhållande vore något tillrättalagt och blodslöst med städschema och millimeterrättvisa. Och jag tänker också på allt arbete för jämställdhet som utförts av min mammas och mormors generation och alla generationers kvinnor innan dess. Jag kan säga så mycket som att jag blev väldigt provocerad och att jag inte känner igen mig ett dugg i hennes beskrivning av vad en kvinna vill ha. Men ibland fungerar provokation i motsatt riktning. Jag måste erkänna att den väckte mitt intresse för hennes böcker. Det är tur att det finns provokation, diskussion, författarbesök och litteratur.

Och för övrigt tycker jag att jämställdhet är något av det mest upphetsande som finns!

2 kommentarer:

ewa sa...

Jag önskar att du missförstod det där med jämställheten???!
För jag tycker så mycket om hennes novellsamlingar. Men varför behöver jag egentligen bry mig om det? Bara jag hittar upplevelsen i hennes litteratur. Castillions roman ligger förövrigt på nattbordet.
mvh ewa

Rebecka sa...

Ja, det är nog så att man måste skilja på kvinnan och verket - eller mannen och verket också för den delen - om man inte vill gå miste om ett stort antal läsupplevelser. Det finns ju trots allt en del författare med tveksamma åsikter ifråga om jämställdhet - bland annat. Har börjat bläddra i "Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska" och måste säga att jag uppskattar Castillons svarta humor väldigt mycket.