En matig kalender

Efter dagar av klippande och klistrande i tomteverkstan är den äntligen på plats - bibliotekets adventskalender! Varje dag fram till julafton öppnas en lucka med personalens bästa tips. Detta sker på Jakobsbergs bibliotek och här på bloggen. I år är temat MAT.

Vad ska man egentligen äta? Och hur mycket? När man står i mataffären inser man att valen är oändliga. LCHF, ekolokiskt, stenålderskost, närproducerat, billigt, dyrt, snabbt eller långsamt? En grundläggande element för alla människors överlevnad har gått och blivit ett personligt ställningstagande. För visst är mat politik? För att inte tala om en statusmarkör, en del av din identitet men framförallt - GOTT.

Kalendern bjuder på matiga tips för stora och små ur böckernas värld med allt från smågodis till högrev. Fram med kniv och gaffel, första luckan öppnas imorgon!

Självklart skyltar vi även med juliga böcker. För dig som högaktningsfullt struntar i mat kan jag tipsa om den här kitschiga skivan jag hittade bland julmusiken.

Giftlaboratoriet

Jag är svag för konspirationsteorier. Helt enkelt för att långt där inne finns det ett uns av sanning, eller åtminstone någon spännande tanke som i många fall fötts av motstånd och svek. Eller åtminstone hoppas jag det. För såvida teorierna inte är helt uppåt väggarna så kan man bakom de flesta ana en vilja till att förändra något som är fel.

För den som har följt arbetet med Wikileaks och Cablegate (nej, jag menar inte personfixeringen vid Julian Assange) så är det ingen nyhet att det finns gott om kött på benen för riktigt smaskiga konspirationsteorier. Det läskiga är att det inte är en urvattnad Hollywoodfilm, utan verklighet.

I svensk media har det varit relativt tyst om Wikileaks verkliga gärning. I Australien vann nätverket nyligen pris i kategorin Most Outstanding Contribution to Journalism in 2011 på Walkley Awards, ett pris som kan liknas vid det amerikanska Pulitzerpriset.

Det ofattbara som gör många konspirationsteorier så löjeväckande blir även till en sanning när det gäller Arkadij Vakbergs Giftlaboratoriet: Från Lenin till Putin - 90 år av politiska mord. Märk väl att jag skriver en sanning. Som alltid finns det otaliga ingångsvinklar och tolkningsmöjligheter av verkligheten.

Titeln syftar på det speciallaboratorium som inrättades av Lenin med uppgift att utveckla giftämnen för politiska mord. Enligt författaren kan offren räknas i tusental, och mordmetoderna innehåller allt från radioaktiva piller till förgiftade projektiler avfyrade från ett specialkonstruerat paraply. Jo, det låter som rena rama James Bond, men verkligheten överträffar som bekant ofta dikten...

Hundpojken

Jag har en inbyggd skepsis mot böcker som handlar om djur. Naturligtvis finns det undantag: Kerstin Ekmans naturlyriska berättelse Hunden till exempel.

När Eva Hornungs roman Hundpojken dök upp på biblioteket hade jag inga planer på att läsa den. Detta ändrades dock när en kollega undrade om jag hade läst den och sa att "den är inte alls som man tror". Sagt och gjort, eftersom jag för tillfället var utan bok tog jag hem nämnda Hundpojken och började läsa. Efter bara några sidor var jag helt fast i en djupt tragisk berättlese om lilla fyraåriga Romotjka som en morgon upptäcker att hans mamma (och hennes alkis till pojkvän) har försvunnit och att han är helt ensam utan mat och värme i lägenheten som en gång var deras hem. Romotjka ger sig av hemifrån och får efter ett tag syn på en hund - en alfatik med en flock hundar i sitt följe - som kommer att bli Romotjkas nya familj. Den lilla pojken tyr sig fullständigt till hundflocken och gör sitt bästa för att härma deras beteende och bli en av dom. Dessvärre sviker hans sinnen och fysiska styrka honom och han "tvingas" ta till sina mänskliga egenskaper för att kunna bidra till flockens försörjning. Trots att Romotjka gör sitt bästa för att passa in i hundflocken, och så småningom blir något av en ledare för den, blir han inte kvitt känslan av utanförskap. Han är varken människa eller hund utan något diffust där emellan. Allt ställs på sin spets när en liten bäbis kommer till hundflocken.

Porträttet av Moskva utifrån en hemlös, förvildad liten pojkes ögon är skrämmande och skoningslöst. Skillnaden mellan de som har och de som inte har är bråddjup. Hundpojken blir en bok som stannar kvar långt efter att jag har läst färdigt den.

Hundpojken finns även som ljudbok.

En grusad sommarläsning och en lyckad upptäckt

Jag har fortfarande inte hämtat mig. Min sommarplanering bestod enbart av att låsa in mig och plöja Haruki Murakamis romantrilogi 1Q84 som om det inte fanns någon morgondag. Så blev det inte. Redan i april började jag rensa igenom texterna, men... Vilken besvikelse!

När jag för några år sedan upptäckte Murakami läste jag i tur och ordning Kafka på stranden, Fågeln som vrider upp världen och Norwegian Wood; tre böcker som berörde mig djupt på helt olika sätt. Kafka och Fågeln är surrealistiskt snygga och mystiskt tilltalande enligt genren magisk realisms alla regler och icke-regler, medan Norwegian Wood är en otroligt fin men samtidigt mycket mörk kärleksberättelse. Jag beslöt mig för att läsa allt som Murakami hade skrivit, så långt det var möjligt. Sagt och gjort.

Jag håller fortfarande de tre nämnda romanerna som mina Murakami-favoriter, men övrigt material är inte heller fy skam. Peppen inför 1Q84 var således nästan löjeväckande.

Men vad är det som händer? Är det mig det är fel på? Efter att ha lusläst första delen samt den andra halvan är jag mest irriterad. Någon säger att 1Q84 är ”Murakami + extra allt” och jag förstår ingenting. Har vi läst samma bok?

För mig uteblir magin och det som förut fick mina tankar att vilja gå vidare. Och det som var erotiskt spännande och fantasieggande känns nu bara plumpt och ytligt. Har Murakami blivit gubbsjuk eller finns det någon mening med allt snack om kvinnobröst och porreskapader? Är det kanske jag som börjar tackla av eller är Murakamis dekadensskildring helt enkelt inte min grej? För mig blir det i alla fall svårt att relatera utan att irriteras. Förut var igenkänningsfaktorn hög, nu är den nästintill obefintlig.

Men jag har inte gett upp. Jag ska givetvis läsa den tredje delen, även om jag är djupt skeptisk. 1Q84 är på intet sätt dålig, men hittills har den inte givit mig någonting.

Tur då att ett annat mastodontverk tilltalar mig mer. Karl Ove Knausgårds mäktiga Min kamp blev det som räddade mitt läsande från total kollaps. Och inte blev snubben sämre efter att jag hade lyssnat på hans sommarprat i P1; ”Allt kändes meningslöst”.

Precis som i boken så reflekterar han över självklarheter, men på ett sätt som verkligen berör mig på djupet. Här kan jag relatera och det blir emellanåt riktigt smärtsamt. Och flytet i texten… Där snackar vi magi!

Att Knausgård nu valt att lägga pennan åt sidan bekommer mig inte särskilt. Antingen blir det så, och då har jag ändå kampböckerna att återvända till, eller så gör han comeback när han måste och då kan jag fortsätta njuta. Nästa bok att ta sig an blir helt klart Knausgårds debutroman Ute av verden.

Vill du byta?

I helgen smäller det för 28:e året i rad! Det dags för alla bokfantasters favorittillställning Bokbytardagen, som i år transformerats till en hel BokbytarHELG.
Bokbytar...vad? Kanske du undrar. Ok, så här går det till:

På lördag mellan 12-15 tar du med dig böcker som du vill byta och traskar till Jakobsbergs bibliotek. Där tar vi emot böckerna på Hyllan (tidnings- och tidskriftsrummet) och ger dig motsvarande antal kuponger i utbyte. Vi tar emot romaner, deckare, facklitteratur, barnböcker, ljudböcker och böcker på andra språk. Kom ihåg att allt ska vara i gott skick! Gå sedan hem och ladda med kolhydrater inför söndagens bokfest.

På söndag hänger du på låset kl 12 och botaniserar sedan bland alla böcker som människor lämnat in under lördagen. Sedan gäller en kupong mot en bok. Förhoppningsvis går du hem med en kasse intressanta, spännande böcker i just din smak. Väldigt enkelt egentligen. För att inte tala om roligt, miljövänligt och ekonomiskt!
Vi ses i helgen!

Bokbytardagen 2008

Gymnasiebibliotekets blogg

Nu har gymnasiebiblioteket startat en blogg!

För att komplettera vår hemsida och för att ge våra besökare en chans till boktips, uppdaterad information och en möjlighet att kommentera det vi gör har vi nu startat vår egen blogg.

Fokus för bloggen kommer att ligga på kortare nyheter, boktips och pedagogiska resurser, men vi kan givetvis inte garantera att vi inte skriver om annat som berör oss eller våra elever.

Även om bloggen i första hand är riktad till våra ungefär 2000 elever på Järfälla gymnasieskolor tror vi att den kan intressera fler läsare – bra litteratur och goda råd är som alla vet universellt.

Välkommen att besöka oss!

Hälsar
Evy, Katharina och Peter

"Var det verkligen så här förr i tiden?"

Ekonomireporter Fredrik Sjöshult skriver i sin blogg i Expressen:

[...]
När Zlatanboken släpptes i natt var också den nya nätbokhandeln Dito, som är specialiserad på e-böcker, snabbt ute och sålde boken direkt vid midnatt. En kul offensiv satsning. Men när jag vaknade i morse kollade jag biblioteket före Dito och där fanns redan Zlatanboken tillgänglig för nedladdning.
[...]
Så – varför ska jag köpa böcker längre när det är enklare och gratis på biblioteket? Slår inte det här undan benen för nätbokhandlarna när det är lika enkelt att gå till biblioteket som till bokhandeln i surfplattan? Är det värt kronorna per utlånat ex? Och var det verkligen så här förr i tiden? Kom nya böcker direkt till biblioteken? Dröjde inte det några månader innan nyheterna kom?
[...]

Jo, lite paff blir man allt...

Småkakor med en twist

Alla känner någon, många är en eller kommer bli en så småningom... De flesta är över 65 år, men vissa kan vara under 30... Hon finns överallt, men fram tills nu har hon levat i medieskugga långt ner på samhällets maktstege och knappast skildrats i litteraturen (trots att hon ofta är en stor kulturkonsument)... jag talar förstås om Tanten!

Elin Ek, mer känd som Grynet, har samlat recept, idéer, test och tips i en bläddervänlig bok för alla supertanter och deras fans. Här får vi lära oss hur man lagar ambrosiatårta, kokar svartvinbärsmarmelad och står upp för sina åsikter, men även vad tanter har för fritidsintressen, favorituttryck och hur de umgås.
Tantsysslor är helt klart på modet igen, de har bara fått nya, flashiga namn. Slow food (långkok), vintage (bättre begagnat), stickccafé (syjunta) och kostnadseffektivisera (snåla) är bara några exempel.

Tanten är cool. Tanten har civilkurage. Tanten kan både brodera monogram och citera Simone de Beauvoir. Supertanten alltså. Jag längtar tills jag blir en!

Äntligen!

På skolloven har vi alltid en tävling på bibliotekens barnavdelning. Tävlingen är ofta i form av en tipsrunda med en utslagsfråga i slutet. Utslagsfrågan går ut på att gissa hur många grodor/spindlar/ägg/snöbollar och i detta fall dödskallar som finns i en burk. När tävlingen är över brukar personalen festa på burkens innehåll som oftast består av godis i någon form.

Härliga dagar. Nu är tävlingen slut och burken kan öppnas. Efter det digra arbetet med att rätta alla tävlingssvar kan äntligen mumsandet börja.

Hurra! Lakrits som är min favorit!

Kakmonstret intar bibblan!

Det är fredag. Jag vill ha kaka.