Hundpojken

Jag har en inbyggd skepsis mot böcker som handlar om djur. Naturligtvis finns det undantag: Kerstin Ekmans naturlyriska berättelse Hunden till exempel.

När Eva Hornungs roman Hundpojken dök upp på biblioteket hade jag inga planer på att läsa den. Detta ändrades dock när en kollega undrade om jag hade läst den och sa att "den är inte alls som man tror". Sagt och gjort, eftersom jag för tillfället var utan bok tog jag hem nämnda Hundpojken och började läsa. Efter bara några sidor var jag helt fast i en djupt tragisk berättlese om lilla fyraåriga Romotjka som en morgon upptäcker att hans mamma (och hennes alkis till pojkvän) har försvunnit och att han är helt ensam utan mat och värme i lägenheten som en gång var deras hem. Romotjka ger sig av hemifrån och får efter ett tag syn på en hund - en alfatik med en flock hundar i sitt följe - som kommer att bli Romotjkas nya familj. Den lilla pojken tyr sig fullständigt till hundflocken och gör sitt bästa för att härma deras beteende och bli en av dom. Dessvärre sviker hans sinnen och fysiska styrka honom och han "tvingas" ta till sina mänskliga egenskaper för att kunna bidra till flockens försörjning. Trots att Romotjka gör sitt bästa för att passa in i hundflocken, och så småningom blir något av en ledare för den, blir han inte kvitt känslan av utanförskap. Han är varken människa eller hund utan något diffust där emellan. Allt ställs på sin spets när en liten bäbis kommer till hundflocken.

Porträttet av Moskva utifrån en hemlös, förvildad liten pojkes ögon är skrämmande och skoningslöst. Skillnaden mellan de som har och de som inte har är bråddjup. Hundpojken blir en bok som stannar kvar långt efter att jag har läst färdigt den.

Hundpojken finns även som ljudbok.