En grusad sommarläsning och en lyckad upptäckt

Jag har fortfarande inte hämtat mig. Min sommarplanering bestod enbart av att låsa in mig och plöja Haruki Murakamis romantrilogi 1Q84 som om det inte fanns någon morgondag. Så blev det inte. Redan i april började jag rensa igenom texterna, men... Vilken besvikelse!

När jag för några år sedan upptäckte Murakami läste jag i tur och ordning Kafka på stranden, Fågeln som vrider upp världen och Norwegian Wood; tre böcker som berörde mig djupt på helt olika sätt. Kafka och Fågeln är surrealistiskt snygga och mystiskt tilltalande enligt genren magisk realisms alla regler och icke-regler, medan Norwegian Wood är en otroligt fin men samtidigt mycket mörk kärleksberättelse. Jag beslöt mig för att läsa allt som Murakami hade skrivit, så långt det var möjligt. Sagt och gjort.

Jag håller fortfarande de tre nämnda romanerna som mina Murakami-favoriter, men övrigt material är inte heller fy skam. Peppen inför 1Q84 var således nästan löjeväckande.

Men vad är det som händer? Är det mig det är fel på? Efter att ha lusläst första delen samt den andra halvan är jag mest irriterad. Någon säger att 1Q84 är ”Murakami + extra allt” och jag förstår ingenting. Har vi läst samma bok?

För mig uteblir magin och det som förut fick mina tankar att vilja gå vidare. Och det som var erotiskt spännande och fantasieggande känns nu bara plumpt och ytligt. Har Murakami blivit gubbsjuk eller finns det någon mening med allt snack om kvinnobröst och porreskapader? Är det kanske jag som börjar tackla av eller är Murakamis dekadensskildring helt enkelt inte min grej? För mig blir det i alla fall svårt att relatera utan att irriteras. Förut var igenkänningsfaktorn hög, nu är den nästintill obefintlig.

Men jag har inte gett upp. Jag ska givetvis läsa den tredje delen, även om jag är djupt skeptisk. 1Q84 är på intet sätt dålig, men hittills har den inte givit mig någonting.

Tur då att ett annat mastodontverk tilltalar mig mer. Karl Ove Knausgårds mäktiga Min kamp blev det som räddade mitt läsande från total kollaps. Och inte blev snubben sämre efter att jag hade lyssnat på hans sommarprat i P1; ”Allt kändes meningslöst”.

Precis som i boken så reflekterar han över självklarheter, men på ett sätt som verkligen berör mig på djupet. Här kan jag relatera och det blir emellanåt riktigt smärtsamt. Och flytet i texten… Där snackar vi magi!

Att Knausgård nu valt att lägga pennan åt sidan bekommer mig inte särskilt. Antingen blir det så, och då har jag ändå kampböckerna att återvända till, eller så gör han comeback när han måste och då kan jag fortsätta njuta. Nästa bok att ta sig an blir helt klart Knausgårds debutroman Ute av verden.