Saker som bloggar

Gävlebocken har för mig alltid varit en anonym sak som jag egentligen aldrig har brytt mig om. Den har stått där på Slottstorget och levt farligt sen jag var sju år och nyinflyttad till Gävle. Men den har alltid varit lite för töntig, lite för folkkär för att jag ska ha tyckt att han ska få överleva. Jag har alltid lett i mjugg när elden tar fyr. Bocken ska brinna, det har alltid jag och mina vänner deklarerat. Den fulle amerikanen som brände ner bocken för ett par år sedan har nästan blivit en vandringssägen, ja i hela Sverige. Bockens kändisskap börjar nå långt vida över Gävles gränser. Det är nästan med ett viss uns av stolthet jag medger att det året som Bocken brändes ner av en utklädd pepparkaksgubbe och jultomte, då vet jag nog minsann vilka det var! Jag känner nog dem jag! Men vilken underbart genial idé, hör själva; "Bock bränns av pepparkaka och jultomte". Ju mer bocken bränns, desto mer känd blir den.

Och nu för tiden är det ett stort jippo kring bockens invigning. Det skjuts påkostade fyverkerier och alla är smått hänförda och lite tårögda. Till och med jag ser på Bocken i ett annat ljus. Vet ni varför? Jo, Bocken bloggar. Han har blivit en person. Han är maktgalen, kändiskåt, dryg, har verkligen inte alla klövar på jorden och solar sig i stjärnglansen. En riktig diva.

Och jag gillar det. Jag fnissar och tittar på honom genom webbkameran. Vilket fantastiskt marknadsföringsknep och PR-kupp. Han svarar på beundrarbrev och bloggkommentarerna är från hela världen. Jag tycker sättet man får "liv" i en "sak" är häftigt. Och vilket bra verktyg bloggen är för att sätta ansikte på en abstrakt sak som en verksamhet, eller tvärtom, att sätta en personlighet till ett dött ting som en julbock.

Läs Bockens blogg här.

En bok är en bok är inte bara en bok

Till alla bibliotekarieföräldrar och bokälskarföräldrar och alla boktiga små barn; detta är böckerna för er! Två underbara böcker som handlar om boken man just läser. Meta på hög nivå!

Enligt Nationalencyklopedin är en betydelse av meta: "förled som anger att t.ex. en vetenskaplig verksamhet eller en konstskapelse har sig själv eller den egna vetenskapsgrenen resp. konstarten som objekt: metafilosofi är filosofi om filosofi, en metafilm kan t.ex. skildra sin egen tillblivelse etc."

Boken om boken handlar i tvåordsmeningar om det lilla barnets lek med boken, dvs inte enbart läsaktiviteten som vi vuxna tycker är självklar. Boken kramas, äts på, åker lastbil, räddas från en giraff och nattas till slut i docksängen.

I Min bok är det sociala samspelet mellan två barn i fokus, båda vill ha boken, boken göms, en annan bok hittas, boken vattnas, fryser, kläs på och ska förstås också nattas.

För sonen på 1 år och 10 månader som pratar i två-ordsmeningar, precis har förstått betydelsen av ordet min och mer och mer börjar ha utbyte av att leka med andra barn är detta böcker som verkligen går hem. Tvåordsmeningar med verb och subjekt (som leta bok) gör att boken språkligt ligger på en nivå som gör att barnet förstår vad som händer och gör de delaktiga.

Böckerna är alltså så mycket mer än böcker om böcker. Böcker utifrån barnets egen världsbild med ett alldeles unikt tilltal!

Brevväxling

Katharina frågade mig om jag hade läst den? Hade jag? Nej, aldrig hört talas om. Vet du vad, då lånar jag ut den till dig och lägger på ditt tangentbord. Va? Jasså? Jaha. Så har hon aldrig gjort förut. Till saken hör att Katharina är min kollega på gymnasiebiblioteket och har en mycket angenäm skönlitterär smak. Definitivt en auktoritet vad gäller vårt och västerlandets sekelskifteslitteratur. Hon blir glad av Victoria Benedictsson. Hon blir glad av Henry James. Balzac gör henne glad och Agnes von Krusenstjerna.

Så låg den där på mitt tangentbord. Sliten pocket. Engelsk utgåva. Tryckt i mitten av åttiotalet, skriven på sjuttiotalet och sällan utlånad. I slutet av oktober 1949 tog sig en amerikansk författare, Helene, för att skriva till London och ett litet antikvariat, på jakt efter några utgåvor svåröverkomliga på hennes sida Atlanten. Bokhandeln svarade artigt och engelskt, samt översände ett par efterfrågade titlar. Det var så det började. Kommunikationerna var inte helt Internetmässiga då strax efter kriget, och alla levde kvar i dess skugga. Men böcker fanns kvar, gamla vackra böcker, och en vilja att hjälpa till. Brevväxlingen fortsatte under två decennier. Det är dessa brev vi får ta del av. Fullkomligt förtjusande. Jag vet varför Katharina gav den till mig. För att jag älskar böcker. That’s why. För att jag älskar människor som älskar böcker. Tokiga människor. De som älskar böcker lite för mycket, så det blir fånigt.

Den är knappt hundra sidor lång, med en lika lång epilog om vad som hände sedan, men den kan man låta vara. Jakobsberg har den på svenska, där den heter Brev till en bokhandel, men man ska läsa den på engelska. Bara då kommer nyanserna i brevväxlingen mellan New York och London till sin rätt. Vi har den på engelska, men får jag föreslå Jakobsberg att köpa in ett exemplar. Ni har väl rätt många boktokar där borta?

På engelska heter den 84 Charing Cross Road. Författaren Helene Hanff.

Färgglatt på Jakobsbergs bibliotek!

Man blir helt snurrig av att vandra runt på de olika avdelningarna på Jakobsbergs bibliotek just nu. Snurrig på ett bra vis. Jag tillkännager motvilligt att jag blir alldeles uppslukad av julens glitter, fejksnö, girlanger, blänkande röda kulor, silverrenar, epilepsibelysning! Jag vurmar! Att släppa lös mig på Åhléns är livsfarligt. Jag petar på allt, vill ha allt.

På barnavdelningen har vi just nu dockor gjorda av elever på Berghemskolan, klass 3-4A. Alldeles nyss kom en lärare och lämnade in dockornas vapen. Det är nämligen dockor från stenåldern, järnåldern och bronsåldern. Då måste man ha vapen.

Kulturskolans elever i Bild och formlek och Bild och form ställer ut sina tårtor på Jakobsbergs barnavdelning. De ser så verkliga ut! Och jag som jobbar hela kvällen, till slut kommer jag vara så hungrig att jag bryter mig in i montern... Sen skyller jag på dockorna.

Och idag har jag satt upp min årliga adventskalender. Nästan hela personalstyrkan har varsin lucka där de tipsar om något vintrigt (i väldigt bred bemärkelse). Det roliga är att det bara är jag som vet vilken lucka alla biblioteksmedarbetare har. Så det är med viss rädsla och förtjusning en ny lucka kommer öppnas varje dag från 1 december; "HJÄLP! Är det mitt tips idag!!!". Jag har dessutom hotat med att leta efter foton i mina gömmor. Mina gömmor har växt sig stora sen jag började här för fyra och ett halvt år sedan. Dessutom är det alltid frågan rörande vem som ska få vilken lucka. Vissa har bett på sina bara knän att slippa nummer 13 och vem får den storslagna uppgiften att fylla nummer 24? Jag gnor mina händer med förtjusning. Det är så här det känns att vara maktfullkomlig!

Sagokappan

I lördags besökte Abellis magiska teater Barkaby bibliotek. Föreställningen för dagen var en enmansföreställning som hette Sagokappan.

40-talet barn mellan 2 och 5 år besökte föreställningen tillsammans med sina mammor, pappor, farmor, farfar, mormor, morfar osv.

Bisse från Abellis gjorde först en dramatiserad version av Rödluvan och vargen. Oerhört fina, handgjorda dockor gav föreställningen en extra dimenstion.

Sedan sjöng och spelade hon innan den välkända sagan Bockarna Bruse dramatiserades.

Det var en mycket fin föreställning och det verkar som våra unga besökare tyckte detsamma.

Teaterföreställningen bekostades av Barkarby bibliotekets Vänförening.

/Sarah Utas

Blogga för att förstå

Jag tänkte börja blogga så smått om vad som sker bakom kulisserna just nu på Järfälla folkbibliotek. Vi ska nämligen genomgå massa bra och roliga förbättringar! Och för att själv förstå vad jag håller på med tänkte jag blogga om funderingar kring denna nya teknik och utrustning. Det mastodontarbete som nu utförs på filialerna kommer snart att börja utföras även på Jakobsbergs bibliotek. Istället för att använda streckkoder på böckerna kommer vi i framtiden använda chip med radiovågor. Det kommer medföra en mycket säkrare registrering av lån. Och det kommer gå snabbare. Och man behöver inte förlita sig på en scanner som ska scanna av en sliten streckkod.

Detta innebär att vi måste sätta i ett chip i alla Järfälla folkbiblioteks 140 000 böcker. Därtill tillkommer byte av alla cd-skivors fodral samt att en helt ny musikavdelning ska trollas fram. Vi kommer dessutom köpa en stor robot för återlämning av böcker samt tre utlåningsstationer. För att kunna låna måste man ha en PIN-kod, så för att underlätta vårat arbete; se till att skaffa en på en gång! En PIN-kod får du på biblioteket vid uppvisande av legitimation. Med PIN-koden kan du göra massa roliga saker; låna bibliotekets internetdatorer, surfa med vårt trådlösa nätvärk samt låna om och reservera via webben.

Ambititionen med att låntagare ska kunna hantera sina lån själva i ännu högre grad än idag är ju att vi ska frigöra arbetskraft till andra arbetsuppgifter, bokprat, utställningar, program, ordna nya avdelningar, förbättra tillgängligheten, det är bara fantasin som sätter gränser!

Imorgon ska jag börja byta fodral till skivorna. Och göra enkla färgmarkeringar samt titeletiketter. Det låter kanske inte så spännande, men resultatet blir nog bra. Sen ska vi väl försöka hantera alla barnsjukdomar som MÅSTE till med ny teknik. Hua!

Slutet på en epok för kalenderbitare

Sedan 1944 har det årliga uppslagsverket När var hur? sammanfattat det senaste årets viktigaste händelser. Men förra årets utgåva, som heter 2008, blev den sista boken och utgivningen upphör. På 90-talet var det fortfarande runt 90.000 som köpte boken, men de senaste åren har upplagan sjunkit till 10.000 och på förlaget säger man att med allt redaktionellt arbete som ligger bakom böckerna blir det för kostsamt, även om det är med sorg i hjärtat.

Det är en sån där bok som man tar fram för att läsa om en specifik sak och en timme senare sitter man fortfarande och förkovrar sig, fast i helt andra saker än det man tänkte från början. Alla delarna finns förstås på biblioteket. Välj ett år, hitta en bekväm plats och fastna.

Vill du höra mer om varför utgivningen upphör finns ett inslag i dagens "Godmorgon världen", det är lyssningsbart i 30 dagar.

Det blåser en vind... En ilande vind.

Har ni känt att det är något särskilt i luften de senaste dagarna? Och då menar jag inte att snön yr, utan något annat, något knappt förnimbart. Jag har plötsligt lokaliserat vad det är. Det är hysteria.

Jag talar såklart om vampyrer. Alla talar om det, vi lever oss in i det, vi bloggar om det. Vi nästan (men bara nästan) tjatar om det. Börjar bli odrägliga. Det började med så oskyldigt med att det ryktades om att Låt den rätte komma in skulle filmatiseras. Resultatet blev subtilt och allvarsamt, tvärtemot vad som har premiär på bio igår. En svulstig, romantisk, trånande historia om komplicerad kärlek. Den är på allas läppar, Twilight. Idag har jag fått fem frågor från storögda besökare som undrar var var var är böckerna! Var gömmer ni Edward?! Och jag svarar dem sanningenligt; Edward är upptagen. Utlånad och läses under månskenet. Ni kan få reservera honom om ni vill. Men oftast vill de ha honom på en gång.

Jag känner vibbar från Harry Potters storhetstid. Hysteri har inte med ålder att göra, det kan jag garantera, jag köade själv för sista Harry Potter-boken till klockan halv fyra på natten utanför Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan. Jag avgudade Harry Potter. Gör det fortfarande, men inte lika intensivt. Men jag tittar ofta på mina fina guldbokstävsberikade böcker i hyllan. Jag skulle inte ha något emot att bli lika fascinerad igen. Kan Edward charma mig? Kanske. Jag ska fundera på saken.

Igår fyllde Selma 150 år!

Igår firade Jakobsbergs bibliotek att Selma Lagerlöf skulle ha fyllt 150 år! Vi maratonläste ur hennes böcker under nästan hela dagen, och bibliotekspersonalen valde egna hjärtestycken att läsa upp. Nils Holgersson, Julrosor, Körkarlen, Gösta Berlings saga och annat smått och gott. Dessutom kunde man låna allehanda böcker, filmer om och av Selma Lagerlöf. Dessutom bjöd biblioteket på kaffe och skrädmjölskakor (ett särskilt sorts mjöl som tillverkades och såldes av Mårbacka gård). En stor och häftig väv med Gorgo, örnungen som trodde han var en vildgås bland Akka och hennes fränder pryder Nobelhörnan. (Tack till Maj-Britt Norén för lån av väven!)

Kari iförd Selmainspirerad långklänning, med gammaldags mönster. Observera berlock samt pärlhalsband, högsta mode år 1900.

Här ser vi Elisabet i en klassisk spetsblus i smutsvitt (i god bemärkelse). Långkjol med silverstänk ger en stabil grund, och en svart franssjal samt berlock som sätter pricken över i:et.


Lena is going all out! En fantastisk gammelrosa heldräkt med vita spetskanter och en dramatisk hatt sitter verkligen där den ska. Inte att förglömma spetsunderbyxorna som pillimariskt sticker fram.

Kerstin väljer klassiskt kompostion i svart och vitt, med äkta farmorsfranssjal och brosch.

Sarah kör på överklasstilen med peruk och en dyrbar hatt. För att ändå visa att hon är down with the people sätter hon en färgglad blomma i hatten.

Jag är såklart i himmelen med alla dessa fantastiska kreationer till utklädnader. Maskerader är nästan det roligaste jag vet. Kan vi inte alltid ha maskerad på biblioteket? Nästa maskeradstopp är Nobeldagen den 10 december. Då vankas det sidenklänningar, tiaror, släp, silverglitter, kostymer och finskor. Missa inte det!

Bibliotek+pop=sant

Är du trött på alla konserter där dräggfulla hårdrockare brölar och spiller öl över din nya t-shirt?
Då tycker jag du ska bege dig till Stadsbiblioteket vid Odenplan lördag 6/12 kl. 14 där de eminenta stockholmsbanden Elenette, Twig, Sad Day For Puppets och Peter Morén spelar live. Att flera av medlemmarna i banden arbetar som, eller pluggar till bibliotekarier gör inte saken sämre. Gratis!

http://www.myspace.com/bibliotekspop

BANG på biblioteket

I januari nästa år är det 100 år sedan journalisten och författaren Barbro Alving, mer känd under signaturen BANG, föddes. Hon är en av våra mest berömda krigskorrespondenter genom tiderna och rapporterade bland annat, ofta med livet som insats, från bl.a. spanska inbördeskriget och finska vinterkriget och Tysklands ockupation av Norge under andra världskriget.

Detta för onekligen tankarna till en av våra mer nutida krigskorrespondent Åsne Seierstad. Vem minns inte hennes dramatiska reportage från kriget i Irak med hjälm på och bombljud i bakgrunden. Tänk vad mycket mer uppseendeväckande detta måste ha varit på 30-talet!

BANG var radikal för sin tid, yrkesarbetande, ensamstående med en dotter som föddes utanför äktenskap och hon levde senare ihop med en annan kvinna. Långt ifrån dåtidens kvinnoideal, se Andreas inlägg tidigare i veckan. I de fyra delar av Barbro Alvings dagböcker och brev, som kommit ut postumt, redigerade av dottern Ruffa Alving-Olin och Birgit Petri under den gemensamma titeln Personligt kan man följa Barbro Alvings liv från 1927 till 1959. Finns förstås på biblioteket tillsammans med mycket annat om och av BANG.

Läs mer om Barbo Alving på Wikipedia!

Tisdagen den 25 november kl 19.00 besöker Ruffa Alving-Olin Viksjö bibliotek och berättar personligt om sin mamma BANG. Ruffa berättar även om sin uppväxt och hur det var att vara dotter till en så känd, karismatisk och ibland frånvarande mamma.

Arr: Viksjöbibliotekets vänner och Viksjö bibliotek. Fri/frivillig entré.

Öppet hus

Ikväll sitter jag här. Vid entrén lyser marschaller, och på andra sidan väggen sjunger musikesteterna för fulla muggar och i högan sky.
Detta, allt detta, beror på att vi idag visar upp allt positivt och bra med Järfällas gymnasieskolor, ty idag serveras öppet hus. Innebärande att niondeklassarna i kommunen kommer hit för att titta och fundera på om man ska stanna i Järfälla och välja någon av utbildningarna som finns här. Efter nyår kommer en ny chans och afton i skolornas regi, och då, som jag förstår det, har det gått ut inbjudningar till stora delar av närområdet, även bortanför kommunen. Jag har haft en lång dag, men det här gör jag gärna. Faktiskt. Plötsligt översvämmas man av spontana komplimanger av typen ”fint” och ”stort” med utropstecken efter. Ty elever utför guidade rundvandringar med besökare, och in kommer de från snön i våta klungor, mödrar och fäder, syskon och självaste själva blivande gymnasisterna. För gymnasiebiblioteket är fint och stort. ”Och här är Andreas, en av tre bibliotekarier, som jobbar här”, säger de, och det stämmer ju. Sedan berättar de att det finns två våningar, och att det finns Internetdatorer, och att man måste vara tyst här… och det stämmer ju, lite krasst, det med. Skulle jag sammanfatta biblioteket skulle jag gjort det något annorlunda, men, tja, det är ju ett sätt att se på vårt skolbibliotek. De säger också, gud välsigne dem, att jag är snäll och hjälpsam. Jag undrar om det är för att de vet att jag hör dem?

Vad ska jag säga? Jag talar ju gärna i egen sak och med värme om Järfälla gymnasiebibliotek, men jag tänkte göra det i små proportioner, så att jag kan få ihop till många blogginlägg. Skulle ni vara eller känna niondeklassare så passa på att komma på öppet hus i vinter, den 19 januari nästa år, hör på esteterna, låt er guidas av skolornas utomordentligt charmiga guider, och se ett stort och fint skolbibliotek. För all del, varför inte tillbringa tre år här?

Nu sjunger esteterna More Than Words. Jaja.

Bok&Mat fixar lunch och julklappstips

Jag hann inte med bibliotekets pilatespass idag, men istället har jag konkat sallader till Bok&Maten som hölls på biblioteket vid lunchtid idag. Så blev det inte magmuskler som fick jobba idag så var det minsann armmuskler som växte till sig!

Årets tredje Bok&Mat lockade totalt 38 nyfikna och julklappstipsbehövande. Biblioteket hade tre bokpratsvana biblioteksarbetare för att presentera sina favoriter just nu. Katarina Forsberg valde att ge oss tips på fyra nya barn- och ungdomsböcker. Vi får uppleva en remake av den gamla visan "Mors lilla Olle" och en bok om en vild kanin med ryggsäck, hiphoparen Steve (med svenskt uttal) som skriver uppnosiga hophiptexter och Augustnominerade Ett litet hål i mörkret.

Katarina visar och läser ur Mammas lilla Olle

Eva Brünahl valde en gammal favorit som hon läste första gången redan när hon var 12 år, Momo eller kampen om tiden av Michael Ende. Den diskuterar uttrycket "tid" och att vi aldrig har tid, men vem är det som stjäl tiden, egentligen? I boken personifieras tidstjuvarna genom "grå gubbar". Eva berättar även om 100 sätt att rädda världen, där ett av hennes favorittips är att gå till biblioteket och låna böcker, skivor och filmer (det är ett av mina favorittips också). Hon spinner vidare med Nytt liv åt gamla prylar och Gör din egen konst.

Sarah Utas kramar Tandooriälgen

Sarah Utas väljer en ny favorit som får samsas med två lite äldre älsklingar. Tandooriälgen är en dystopisk framtidsmardröm där jorden är förstörd av klimatförändringar och Sverige har tropiskt klimat och tillhör Indiska unionen. Det låter dystert, men Sarah berättar att hon skrattade rakt igenom boken, förutom då skrattat fastande i vrångstrupen av insikten; detta KAN faktiskt hända!

Underkastelsens sötma beskriver livet som utlänning i Japans konservativa arbetsklimat. Det är inte lätt för Amélie! Kulturkrockar så det bara sjunger om det och utskällningar som inte är av denna värld.

Sarahs sista tips heter Hyssj. En ung och viril soldat blir handlöst förälskad i en tillknäppt bibliotekarie. Hur i hela friden imponerar han på henne? Genom läsning såklart. Och han gör studiet av läsning och bibliotekarieerövring till en konst. Hyssj är bibliotekariens våta dröm.

Här kan du hitta alla tips från dagens Bok&Mat.

Vi återkommer om datum för nästa Bok&Mat! Men en fortsättning vill vi ha, eller hur?

BOK OCH MAT PÅ BIBLIOTEKET

Onsdagen den 19 november kl 12-12.45.

Njut av en god sallad med efterföljande kaffe och kaka medan tre kvinnor från bibliotekets ensemble pratar om böcker och läsupplevelser. Böcker som vi tycker har något extra, böcker som berör oss och som vi vill förmedla till er.

Katarina: Barnbibliotekarie och bokpratsproffs kommer att ge smakprov på årets godbitar bland barn- och ungdomslitteraturen. Det kan komma väl till pass såhär i julklappstider...

Eva: Bokhandlare med rötter i Tyskland. Hon trivs som fisken i vattnet i den svenska biblioteksvärlden och kommer på onsdag att prata om allt från tid och tanke till eftertanke...

Sarah: Bibliotekarie och hundvirtuos pratar om böcker som ligger henne extra varmt om hjärtat. Ledord: passion, förnedring och global uppvärmning.

För första gången kommer Bok och Mat att ha en bredd med allt från barnböcker, ungdomsböcker, vuxenböcker och - i allra-högsta-grad-vuxenböcker.

Förköpsbiljetter går att köpa på alla biblioteken i Järfälla och i kommunalhusets reception. Pris 50 kr inkl lunchsallad, kaffe och kaka från Grand Brand Coffee. Obs. endast förköp av biljetter t.o.m. 18 november. Arr. Järfälla folkbibliotek.

Hjärtligt, innerligt välkomna.

Den 20 november ska Sveriges riksdag rösta om EU:s nya fördrag: Lissabonfördraget.

Under 2000-talet har EU utvidgats och antalet medlemsstater har nästan fördubblats. Antalet är i dag 27 samtidigt som fler nya länder är så kallade kandidatländer, dvs de för förhandlingar med EU om att bli accepterade som medlemmar.

Utvidgningen har gjort att man anser att EU:s arbetsformer behöver förändras. Sedan 2003 har man haft långa och hårda förhandlingar om ett nytt fördrag och 2007 blev Lissabonfördraget klart. Det nya fördraget föreslår förändringar i organisationen, hur besluten tas och hur den nationella representationen ska fungera. Under 2008 ska det godkännas av alla medlemsstater, antingen genom folkomröstning eller genom beslut i respektive parlament. Lissabonfördraget trädet då i kraft innan valet till Europaparlamentet 2009.

På torsdag är det alltså Sveriges riksdag som har omröstning, Sverige blir bland de sista av EU:s medlemsstater som godkänner det nya fördraget.

När en folkomröstning på Irland förkastade EU-fördraget i juni väckte det visst rabalder även här i Sverige, eftersom villkoret för att fördraget ska gå igenom är att alla stater godkänner det. Vad som nu händer är inte klart, eventuellt drar allt ut på tiden igen. I Sverige har det sedan i somras varit ganska tyst både i massmedia och från politiker om Lissabonfördraget. Lite konstigt kan man tycka eftersom det är ett viktigt beslut för Sverige och för EU.

Men den som vill informera sig om det nya fördraget har ändå många möjligheter. På biblioteken finns böcker som behandlar EU ur många olika aspekter och vi har dessutom EU:s officiella informationsmaterial.

På webben kan man också hitta bra information, till exempel:

Sveriges riksdags EU-upplysning

Wikipedias artiklar om EU och om Lissabonfördraget

EU-Kritik är en webbportal som samlar information och artiklar från EU-kritiker från alla riksdagspartier.

Om all sköns frigörelse

Min mormor hade ett skrivbord, tungt som ett dåligt år. Mörkt trä, vackrare än Strindbergs i Blå Tornet, slitet efter genuint skrivande, grunnande, armbågar, tid. Ingen som ristat in sitt namn, men kaffespill och tappade pappersvikter. I trettio år stod det och såg ner på grusvägen som går rakt genom Duvebo, men sedan flyttade mormor in till Tranås, och skrivbordet flyttade med mig till Sundbyberg, Svealand. I Duvebo stod det tryckt mot en vägg vid ett fönster, men när jag drog ut den för att lasta ombord fann jag att där fanns två hyllor som varit osynliga mot element och tapet under all denna tid. Ett och annat fynd, mycket inte. Där låg en tidskrift. Tip-Top N:o 43, onsdagen den 25 oktober 1916. Underrubrik ”Nöjesläsning för gammal och ung”. Värdigt sprödgulnad. Tidningen är äldre än mormor, och vems den var från början är ett mysterium jag låter vila. Nej, tidningen finns inte att tillgå på biblioteket. Den är inte särdeles bra, men fin. Ett utmärkt tidsdokument som absurt konsekvent undviker att tala om det pågående världskrigets fasor, och istället gör reklam för ”Låt uppstoppa Edra jakt-troféer.” och ”Buljongtärningen ’Rex’”.

Nå. I slutet av nämnda nöjesläsning skriver signaturen ”Tant Maj” en betraktelse som jag ämnar förmedla i jämställdhetens kölvatten. Järfälla bibliotek arbetar mycket med jämställdhet vad gäller medieutbud, lokalernas beskaffenhet och bemötande, så i kulturspaningens namn och för allas nöje 92 år försent delger jag er härmed följande uppmaning.

Till Våra flickor,

som en gång skola bliva dugliga kvinnor.
Några år bortåt ha vi flickor, gripna av de många idéerna om all sköns ”frigörelse”, helt naturligt tappat fotfästet om vad som tillkommer en kvinna att kunna eller icke kunna göra. Vi ha våra lärda flickor, som med all flit och framgång studera till lärarinnor, läkare o.s.v. Vi ha våra konstnärsflickor, som vandra omkring i mer eller mindre reformerade dräkter och i det stora hela verka hemmagjort estetiska, och sedan ha vi den praktiska flickan som blir sjuksköterska eller skolkökslärarinna eller dylikt. Allt det där är utomordentligt gott och väl, om det hela endast sker av verklig känsla för att detta är mitt arbete och ingen annans. En liten förmåga i en eller annan riktning, som eldas upp av den tanken, att det ena eller andra arbetet är särskilt ”stiligt”, duger inte att bygga ett helt livs strävan på. Och detta gäller nu för både gossar och flickor.

Man har i de krigförande länderna och även hos oss, fast naturligtvis i mindre grad, här riktigt fått genom erfarenheten inpräntat vad det betyder både för män och kvinnor att verkligen och på allvar förstå sig på något praktiskt arbete. Det är icke så, att alla människor skola kunna allting, men om varje människa lärde sig att ordentligt utföra någon av alldaglighetssysslorna utom eller inom hemmet, så skulle under landens stora kristider den så tryckande praktiska bördan visserligen bliva långt lättare att bära.

Man hör så ofta, att en ung flicka, som sysslar för sitt levebröds skull men t.ex. lärarinneverksamhet eller de förberedande studierna därtill, vid tillfrågan, om hon kan laga mat svara: ”ja, visst kan jag väl koka kaffe och potatis - -.” Det är gott och väl, men så långt ifrån till fyllest, att det i fall av verkligt prövande omständigheter alls ej kan räknas. Att koka kaffe och potatis kan efter instruktion varje människa med vanligt sunt bondförnuft. Men att laga mat är sannerligen en annan sak! Det är så, ser ni, att för att göra det praktiskt och målmedvetet tarvas en aldrig tröttnande omsorg och omtanke. Det är meningen att ni vackert och snällt, kära flickor, skola bedja edra mödrar eller kvinnliga anhöriga, att de taga er i lära och verkligen uppfostra er till allt detta, som de i sin tur hava helt mödosamt fått lära sig. Det lönar sig inte att göra sura miner åt att skala potatis, rensa fisk eller skura pannor. Man kan inte göra det, om man ej försökt, om man skall föra försöket så, som det inte vore en tillfällighetssak, utan något, som man kanske blir tvungen att göra dag ut och dag in i hela sitt liv. Så är det med alla praktiska sysslor, hurudana de än äro. Med dem följer ett enkelt måste, som borde tvinga oss att lära oss dem var och en efter tid och förmåga. Ingen något så när vuxen flicka tycker det är för mycket begärt, om man fordrar att hon skall tvätta sig ordentligt samt kamma sig prydligt och nätt, men hon tycker ofta att orimliga anspråk ställas på hennes tid, om man ber henne t.ex. verkligen åtaga sig dukning till måltiderna eller en viss del av hemmets städning. Dock måste alla flickor komma ihåg, att just hemmet tillhör dem som intet annat, att det verkligen är en del av deras existens och att det är meningen att så skall vara.

Nu är det visserligen icke min mening att ni, kära flickor, ideligen skola stå i köket, om det är er särskilt svårt och tungt eller förhållandena att få lära hemmatlagning ordentligt äro mycket motiga. Det finns så mycket annat! Man har sömnad, ej konstdito, ty knuten är att fort och riktigt kunna sy ihop ett användbart plagg. Man har vävning, ej konstdito, utan låt oss öva oss att fort, väl och ordentligt sätta upp och ordna en vanlig slät väv och sedan få den färdig med kläm. Ni förstår, att man i det oändliga skulle kunna draga opp dylika exempel. I allvarstiderna kommer det alltid att behövas praktisk kraft och därför, flickor, menar jag, att det är vars och ens plikt att vid sidan om det vi arbeta för brödfödan – om nu det arbetet ej hör till det praktiska – verkligen själva kunna sätta oss i stånd att kunna sköta ett eller annat av det s.k. dagligdagsgörat, och verkligen kunna säga ”det här tar jag på min andel, det behöver ingen annan ha bekymmer för”.

Tant Maj

Varför undviker fildelningsdebatten biblioteken?

Debatten angående illegal fildelning har gått varm på bloggar, i Dagens Nyheter, i tv, i lunchrummet, överallt. Vad jag inte förstår är varför man kringgår det uppenbara – biblioteken som den ultimata mellanhanden mellan upphovsmän och brukarna. Alla bibliotek har idag väl utvecklade digitala tjänster som kan användas helt gratis. Du som biblioteksanvändare får tillgång till e-böcker, e-musik, e-ljudböcker, e-språkkurser, utan att betala en krona. Biblioteken köper tjänsten som betalar upphovsmännen. Utvecklingen är fantastisk, men framförallt nödvändig. Vi kan inte backa tiden, och vi måste välkomna en värld där alla har tillgång till allt.

Folk kommer aldrig vilja betala på samma sätt för kultur som man gjorde förut. Jag menar inte att man inte värderar kultur högt, för det tror jag alla i Sverige gör, men sättet man konsumerar på förändras. Möjligheten till att konsumera kultur är en medborgares rättighet. Jag tycker inte det ska handla om du kan eller inte kan spendera pengar. Gör biblioteken till fanbärare och distributör. Vi kan ju det här! Vi kan förmedla och inspirera!

Det finns självklart problem. Det största problemet är budgeten. Jag inser att detta skulle kosta oss. Mycket. Därför måste ett politiskt beslut till, att pengar ska satsas på att utveckla det digitala och virtuella biblioteket. Det andra stora problemet är ju formatet. Ska biblioteksbrukaren kunna ladda ner en bestående fil, eller ”låna” filen i en månad? Hur gör man idiotsäkra filer som förstör sig själv efter fyra veckor? Det är mycket med den tekniska biten som är ett töcken för mig. Men kan vi fotografera planeter i andra solsystem så måste vi kunna skapa en tidsbunden, flyttbar digital fil! Vårat digitala arkiv kanske inte kan ha precis allt, men vi kan ha mycket. Allt av svenska upphovsmän till att börja med.

Man måste inse att fildelningen inte går att stoppa. Det som ska lösas är hur artister, konstnärer och författare får betalt. Och de ska få lön från biblioteken. Som får pengar av staten. Det handlar om prioriteringar.

Bytt är bytt - kommer aldrig mer igen (jo, nästa år!)

Bokbytardagen är slut för i år. Så mycket folk har jag aldrig sett på Bokbytardagen på mina fem år här. Kanske berodde det på att Viksjö bibliotek beslöt sig för att inte vara med i år? Och jag tycker personligen att det är bättre om alla bokbytarböcker samlas på samma ställe; så mycket mer att välja på!

Kön utanför biblioteket innan vi hade öppnat.

Så här snyggt och prydligt såg det ut innan.

Sen öste folk in!

Trångt men mysigt.

Jag och Kerstin som räknar böcker och kuponger.

Hoppas alla som bytte böcker hittade något bra. Jag hade väldigt roligt, och jag tror att ni som kom också hade det. Det är alltid kul när en tradition har växt sig så stark som den här har. Nästa år ökar vi statistiken ytterligare! I år bytte 1105 böcker och cd ägare på ungefär tre timmar. Det är bra jobbat! 655 inbundna böcker, 401 pocketböcker, 25 barnböcker, 38 cd-skivor och 1 film. Film kanske man ska börja ha som en egen kategori? Vad tycker ni?

Välkommen igen nästa år!

Böcker som du har tröttnat på - guldkorn för andra

Imorgon är det dags för den årliga Bokbytardagen på Jakobsbergs bibliotek. Klockan 11 slår vi upp portarna och då är det djungelns lag som gäller. Våra besökare brukar köa ett bra tag innan vi öppnar, och sedan gäller det att hitta just sina nya favoriter på bokbytarborden ute på Hyllan (tidnings- och tidskriftsrummet).

Bokbytardagen brukar vara en givande upplevelse. Det går till så att under en veckas tid kan du lämna in böcker till biblioteket. För varje inlämnad bok får du en kupong som är en valuta på själva Bokbytardagen. Du får alltså exakt lika många nya böcker som du själv har lämnat in! Ekonomiskt, miljövänligt och framförallt roligt! Bilderna nedanför är från förra året. Den första timmen brukar det vara packat med folk.

Jag har just varit och plockat upp alla böcker. Det är många i år. Kanske till och med fler än tidigare år. Och än är det inte försent att lämna in fler! Och måste själv hem och rota i hyllorna, jag har nämligen spanat in en biografi om Morrissey, en diktsamling av Karin Boye samt diverse guldkorn som skulle förgylla min bokhylla hemma. Alla kommer säkerligen hitta något som passar just dem, det kan jag (nästan) garantera!

Kom och byt imorgon klockan 11! (Obs, dessutom bjuder vi på godis!!!)

I nattens mörker

På sistone har det blivit väldigt populärt med vampyrer. Det skrivs böcker och det görs filmer som aldrig förr. Alla verkar ha fått upp ögonen för dem. Varulvarna lockar kanske inte en lika stor publik som vampyrerna, men även de blir mer uppmärksammade än vanligt. Jag vet inte vad du har för åsikter om det, men jag tror att det beror mycket på en viss bok som många nog tänker på när man hör något om vampyrer. Kan du gissa vilken bok? Just det. Twilight. Eller, som den översatts från engelskan, boken ”Om jag kunde drömma”, tillsammans med sina uppföljare. Har du läst boken så vet du förmodligen vad jag menar när jag säger att det är väldigt svårt att slita sig ifrån den och man önskar att den aldrig ska ta slut. Själv är jag helt såld på boken, och jag vet inte någon som har läst boken och som inte tycker att den är bra. Har du inte läst den, så tycker jag absolut att du borde det! Det är en väldigt annorlunda bok om man tänker på vad man är van vid att höra om vampyrer. Här finns allt – skräck, humor, vänskap, kärlek. Jag kan avslöja att det även kommer varulvar med i historien, redan i bok 2, som heter ”När jag hör din röst”.

Böckerna handlar om Bella, en helt vanlig, fullt mänsklig tjej, som blir kär i Edward, en vampyr. Detta är början på en otroligt vacker kärlekshistoria, t.o.m. den vackraste jag någonsin har läst. Stephenie Meyer, författaren, skriver väldigt fängslande om omöjlig kärlek och konsekvenserna det får om man låter känslorna styra. Boken har även blivit film, och nästa vecka har den premiär (vilken jag självklart ska gå på). Men nu är det nog pratat om den boken (för den här gången).

Tycker du om att läsa om vampyrer och varulvar? Eller du kanske tycker att de är läskiga, men vill ändå läsa om dem? Då kan de här böckerna vara något för dig! Här finner du allt från goda vampyrer till varulvar som önskar att de vore vanliga människor. Alltså inte bara den gamla vanliga skräcken som brukar finnas med när man nämner orden vampyr och varulv. Men jag har även letat upp de traditionella skräckhistorierna, så här finns något för alla.

Legenden om Darren Shan
En vampyrs bekännelse av Anne Rice
Dracula av Bram Stoker
Vampyr av Rebecca Brander
Varulv av Tormod Haugen
Varulvar, vampyrer & andra läskiga varelser av Nicolas Jacquemot
Greve Draculas hemliga dagböcker av Roderick Anscombe

Jag hoppas att ni hittar några böcker som ni gillar.
/ Olivia, praoelev i Viksjö

När Stephen King blev finkultur (typ)

Senaste numret av tidskriften Bang har tema ”De intellektuella”. Bara den titeln gör mig nervös. Vad menas med de intellektuella? När blir man det? Intellektuell – är man allmänbildad eller insnöad? Bang kallar det en klassresa, när man går från ”dum och normal” till ”intellektuell och smart”.

Jag fastnar för Maria Svelands (som debuterade med Bitterfittan 2007) artiklar om hennes egen "klassresa" - från dum till smart. Hon beskriver hur det kändes att älska en bok som inte var klassad som ”bra nog”. Hon – som så många andra författare – hade en intensiv period av Stephen King-läsande i ungdomen. En slags uppenbarelse, en frossa och en ingång till ett intensivt intresse för det skrivna ordet. Men så skedde det tillplattande - hon gick till biblioteket. Och det här är tyvärr en historia jag känner igen.

Hon insåg att hon nu skulle kunna läsa obegränsat med Stephen King-böcker helt gratis! Men vid bokstaven ”K” hittar hon bara Kafka och andra gubbar. Och en överseende leende bibliotekarie förklarade att Stephen King inte är tillräckligt ”bra” litteratur. Det tog nästan knäcken på Sveland - "Är min smak inte bra nog?". Efter detta blev Stephen King något ”fult” som hon gärna gömde längst in i bokhyllan.

Maria Sveland menar att hon idag har fått upprättelse. Alla bibliotek skyltar gärna med sina Stephen King-böcker. Avhandlingar och seriösa analyser appliceras på Pestens tid och Den gröna milen. Nu kan hon med gott samvete och stolthet läsa senaste Stephen King på tunnelbanan och ögonbryn som höjs är endast nyfikna. Hon menar att detta är "de intellektuellas" privilegie, att läsa lättsmält "populärkultur" anses coolt. "Vanliga dödliga" med en Stephen King i handen är fortfarande inte accepterat. "De vet inte bättre", är domen.

Intellektuell är ett smått obehagligt ord. Ett maktgalet ord. Jag tror inte jag vill använda det något mer. Det får Bang göra åt mig.

Vad har pilates för plats på ett bibliotek?

Biblioteken är i ett speciellt skede. Vår statistik är beroende av konjunkturer, trender och konkurrenskraft. Många kan hävda att det inte är så, att bibliotek finns i gemene mans hjärta, men när så mycket kan fås tag på genom nedladdning och böcker är billiga måste vi inse att detta inte är något vi kan sätta tillit till. Biblioteken måste tänka nytt. Och vi måste framförallt vara trendkänsliga. Ligga rätt i tiden. Vara attraktiva. Meddela människor att vi har lokaler och media skräddarsydda efter just deras önskemål.

Jakobsbergs bibliotek tänkte testa något sprillans nytt. Vi bjuder in allmänheten till ett pilatespass på onsdagsförmiddagarna klockan 10. Alla är välkomna. Vi utnyttjar vår arbetskraft till fullo och låter vår pilatesinstruktör Lena leda oss in i magmusklernas värld. En värld jag gärna träder in i. I samband med träningspasset kan man självklart låna böcker om träning och hälsa.

Om någon undrar varför pilates skulle höra hemma på ett bibliotek så kontrar jag med – varför inte?

Nörden omvärderad

Nörd är ett ord som hittills har riktat tankarna till en något udda person med specialiteten att kunna grotta ner sig i frågor och saker som de allra flesta av oss bara är beredda att ägna en flyktig tanke åt. Men värderingen av det här begreppet håller på att skifta i nyans. Nörden möts allt oftare av intresserade och imponerade människor. Kanske beror det här på att dagens samhälle med tidsbrist, snabbhet och flyktighet väcker en längtan efter att faktiskt få fokusera till 100 % på bara en sak. Att verkligen förstå något innan man måste hasta vidare till nästa fråga.

På Tekniska museet har man tagit fasta på det här. Under hösten har de dragit i gång Nördcaféer, där museets besökare får berätta om sitt specialintresse eller visa en egen uppfinning. Caféerna har handlat om så olika saker som kärnkraft och stickning, latin och teknik och retrodataspel.

Själv ramlade jag in på ett spontanbesök när jag besökte museet för några lördagar sedan. Hade ingen aning om varken vad det var för program eller innehåll. Men jag blev sittande och lyssnade på en tjej som berättade om Robotprogrammering. Tänk, jag hade ingen aning om att jag var intresserad av det! Men så kan det vara, om bara framförandet är bra så kan man bli fängslad av de mest oväntade saker.

Spännande, skrämmande, förtjusande!

I lördags var Tytte Hellmans småfarliga djur på Viksjö bibliotek. Eller så värst farliga var de inte. Hon hade med sig en liten boaorm och en kelig fågelspindel som hon berättade om och visade. Alla som ville fick klappa och känna på djuren. Spindeln ville inte bli klappad på frambenen, då tyckte den att det var farligt och backade. Men den gillade att bli klappad på de ludna bakbenen! Ormen var ganska liten men inte alla boaormar är så stora som man ofta tänker att de ska vara. Spännande både för barn och vuxna.








Det är något speciellt med ormar och spindlar, alla reagerar på något sätt och har en speciell uppfattning om dessa djur. Vissa fascineras, många är rädda och en del begränsas av fobier. Själv reagerar jag med någon slags skräckblandad förtjusning. Jag gillar att titta på ormar, ödlor, spindlar men helst bakom glas... I naturen är det något helt annat att se en slingrande orm och ändå är svenska ormar och spindlar jämförelsevis ganska små och ofarliga.

Om man vill läsa mer om ormar, spindlar, fobier eller liknande finns mycket att tillgå på biblioteket!

Har vi porr på biblioteket?

Jag träffade idag 31 stycken ungdomar för bokprat. Ett rakt upp och ner fullständigt underbart möte där hela vårt lilla bibliotek fylls av läshunger, nyfikenhet och litteraturpassion.
Detta trots att temat för dagen är klassiker.

Jag brukar oftast prata om moderna, ofta helt nyutkomna ungdomsböcker. Företrädesvis med mer lättsålda ingredienser som kärlek, passion, svartsjuka, ensamhet, kriminalitet, utanförskap, självmord och oönskade graviditeter. Men förresten - det är ju samma ingredienser som många klassiker innehåller. Den brinnande frågan är dock hur jag ska få en hel drös 15 åringar att förstå det.

Jag har tidigare träffat just den här klassen och talat om ungdomsböcker med betoning på kärlek och passion där Katarina von Bredow och Kate Cann varit självklara och väldigt populära inslag. Frågan är om triangeldramat i Doktor Glas och de sensuella, närmast osedliga berättelserna i Decamerone och mörkret och ondskan i Dvärgen kan att väcka samma läshunger. Någonstans anar jag att det är upp till mig. Kan jag få texterna att leva? Förmår jag skapa ett intresse och en nyfikenhet som ser bortom de slitna gamla luntorna på min rangliga bokvagn?

Vi inleder med en diskussion om vad en klassiker egentligen är och hur olika syn man kan ha på detta omtvistade, ömsom bespottade, ömsom omhuldade uttryck.
Jag fortsätter sedan med att berätta att jag har valt böcker som är ganska oomtvistade i sin egenskap som klassiker men där budskap och tidsanda har åldrats lite olika väl.

Kolonialisten och den självmedvetne slavägaren Robinson ligger inte riktigt så vackert i munnen på mig som på 1700-talets upplysningsmän, inte heller de ganska grova gliringarna och raljerandet över den obildade ”bondlurken” Sancho Pancha känns riktigt njutbara i mina 2000-tals-öron.
Därför, för att ge böckerna ett mer tydligt berättigande som värda att lägga lästid på, försöker jag helt kort skapa en historisk och litterär kontext till böckerna och deras upphovsmän. Hur mottogs böckerna på sin tid? Doktor Glas med sin osmickrande skildring av tidens auktoriteter: präst och läkare togs inte enbart emot med jubel och skönsång, medan Robinson Crusoe ansågs oerhört lämplig som läsning för flygfärdiga ungdomar under 1700-talets upplysningstid. Och Decamerone, ja Decamerone är ju helt enkelt en historia för sig själv…

”Decamerone!” frustar en av mina kollegor när jag berättar om mitt bokprat – ”Det är ju porr. Har vi porr på biblioteket?”

Och då jag nyligen med anledning av förberedelserna inför mitt bokprat läst valda delar av sagda Decamerone är jag av nöden tvungen att säga: ”Jo, visst har vi det!"

Behöver jag säga att vartenda exemplar jag hade av Decamerone lånades ut. Vilket i och för sig gällde även de andra böckerna jag pratade om, utom just slavdrivaren Robinson då...

Böckerna jag pratade om är :

Doktor Glas
Dvärgen
Robinson Crusoe
Don Quijote
Decamerone

Bokvagnen var även fylld av en massa andra klassiker som: Greven av Montecristo, Barnens Ö, Unga kvinnor, Gullivers resor, De tre musketörerna, David Copperfield, Mina drömmars stad, Den hemliga trädgården, Godnatt Mister Tom, Jane Eyre, Anteckningar från ett källarhål, Slottet, Oliver Twist, Fettpärlan, Tarzan, Djungelboken, Ringaren i Notre Dame mfl.

Rysk fantasy

Jag såg det inte komma. Nog borde jag anat. Sammansvärjningen. Små antydningar, menande blickar, meddelanden, lappar, fraser. Men jag vet vilka ni är. Nu vet jag. Men nu är det alldeles för sent. Alldeles… Gnuggar ögon. Masserar tinningar. Smider hämndplaner. Många har varma fiskar att vänta. Henrik, före detta arbetskamrat och fortfarande vän. Bibliotekstjänsts lektör. DN:s recensent; säkert Jonas Thente, som brukar pracka på mig saker (såsom åsikter). Förlaget Ersatz. Författaren själv – roten till allt.

Det var så här det började. Hade en lång, utstuderad lista över böcker som skulle läsas till hösten. Lång. Välplanerad. Välartad. Vacker. Vad händer? Det viskas. Viskas att en rysk episk fantasy nalkas österifrån. Rysk? Vad innebär det? Borde jag veta? Sen dimper de in, recensionerna. Och sen kommer Henrik med sitt leende. Som om han visste något jag inte. Som om han vore rikare. Rysk fantasy. Jaha. Sluta plåga mig! Jag har en vacker kö! Ahrg. Rubbar mina cirklar, välter min ordning. Lömskt!

Nu sitter jag här, redan inne på del två av Nick Perumovs ryska fantasyepos. Oj vad det är ryskt. Långt öster om anglosachsisk godhet och ondska, så tillrättalagd och tydlig. Här är istället hämnden och makt allt. Suktar du inte efter hämnd så är det makt du vill ha, så hjälte du är. Här står pogromerna som spön i backen. Här bränner vi häxor och förtrycker allt och alla. De vi inte förtrycker tar vi av daga med allehanda instrument. Men låångsamt. Jag kan delvis förstå mina fantasyläsande låntagare som kommer tillbaka med rynkor i sina unga pannor och, nej, det var inte riktigt vad de ville läsa, nej. Ofta handlar fantasy om igenkänning. Det här är öster om igenkänning. Här är språket annorlunda, oväntat och vackert. Underbart. Mörkret mörkare, katakomberna djupare och ondskan äldre. Det är inte alltid perfekt, fyra av fem yxor kanske. För ibland blir det lite bombastiskt och man blir mätt på alla uråldriga magiska ritualer, men vad skönt att läsa någonting, inom genren, som inte är anglosachsiskt. Vad skönt att det är så bra, men…

…jag ser dödsregnens härskare i sin rostiga rustning komma närmare. Hösten är här. Horisonten mörknar. Han svänger sin lykta. Fram och tillbaka.

Min fina lista är förstörd. Smider hämndplaner.