När Stephen King blev finkultur (typ)

Senaste numret av tidskriften Bang har tema ”De intellektuella”. Bara den titeln gör mig nervös. Vad menas med de intellektuella? När blir man det? Intellektuell – är man allmänbildad eller insnöad? Bang kallar det en klassresa, när man går från ”dum och normal” till ”intellektuell och smart”.

Jag fastnar för Maria Svelands (som debuterade med Bitterfittan 2007) artiklar om hennes egen "klassresa" - från dum till smart. Hon beskriver hur det kändes att älska en bok som inte var klassad som ”bra nog”. Hon – som så många andra författare – hade en intensiv period av Stephen King-läsande i ungdomen. En slags uppenbarelse, en frossa och en ingång till ett intensivt intresse för det skrivna ordet. Men så skedde det tillplattande - hon gick till biblioteket. Och det här är tyvärr en historia jag känner igen.

Hon insåg att hon nu skulle kunna läsa obegränsat med Stephen King-böcker helt gratis! Men vid bokstaven ”K” hittar hon bara Kafka och andra gubbar. Och en överseende leende bibliotekarie förklarade att Stephen King inte är tillräckligt ”bra” litteratur. Det tog nästan knäcken på Sveland - "Är min smak inte bra nog?". Efter detta blev Stephen King något ”fult” som hon gärna gömde längst in i bokhyllan.

Maria Sveland menar att hon idag har fått upprättelse. Alla bibliotek skyltar gärna med sina Stephen King-böcker. Avhandlingar och seriösa analyser appliceras på Pestens tid och Den gröna milen. Nu kan hon med gott samvete och stolthet läsa senaste Stephen King på tunnelbanan och ögonbryn som höjs är endast nyfikna. Hon menar att detta är "de intellektuellas" privilegie, att läsa lättsmält "populärkultur" anses coolt. "Vanliga dödliga" med en Stephen King i handen är fortfarande inte accepterat. "De vet inte bättre", är domen.

Intellektuell är ett smått obehagligt ord. Ett maktgalet ord. Jag tror inte jag vill använda det något mer. Det får Bang göra åt mig.