Skam inför Gud (om Gud finns)

Förra veckan var jag på teater. Tunnelbanan bar mig till Skärholmen med deras skinande nya galleria, men svänger man runt höger hörn hittar man Stadsteatern. Vi väntar i en gruvligt mysig lounge med värmande färgbelysning och kaffetermosar. Nu ska det bli av! Vi ska se Jonas Hassen Khemiris nya pjäs. Förra pjäsen Invasion! var en höjdare om utanförskap i ett så kallat ”öppet” Sverige och nu har alltså Fem gånger Gud haft premiär.

Jonas Hassen Khemiri har alltid varit en snackis på vårt bibliotek. Hälften av oss är förälskade i honom och kommentarer såsom ”Såg du Jonas på tv igår?” och ”Du hörde väl att Jonas ska spela skivor på Debaser ikväll?” går varma i lunchrummet. Jonas är Jonas vid förnamn hos oss. Därför blir det alltid en extra exalterad känsla vid hans teaterpremiärer eller boksläpp.

Det finns en speciell känsla i Jonas pjäser. I programmet till pjäsen har GullBritt Rahm, psykoterapeut, skrivit ett slags förord; om skam. Skammen som vi alla lever med men som vi översätter i kodord som att vara sårad, känna sig löjlig, hjälplös och kränkt. Khemiri tar fasta på den här känslan, denna gnagande magkänsla som styr så mycket över våra liv. Dialogerna är ibland oerhört stereotypa, dumdristiga och töntiga, ”Din mamma!” ”Jag vill bli filmstjärna!” och liknande. Men precis när jag ska hånskratta, eller skratta för att det är roligt, jag vet inte riktigt, så slår det över och blir allvarligt och töntigt åt andra hållet. Pjäsen går upp och ner i känsloläge och lämnar publiken i en slags handlingsförlamning, ska man skratta eller gråta? Om jag skrattar nu, får jag skämmas då? Khemiri leder alltså in publiken i känslan han vill förmedla, hur skammen styr oss. Skammen som en övermäktig Gud.

Och Guden då. De olika karaktärerna har olika uppfattningar om Gud. Om någon Gud ens finns. Dramaeleverna och läraren Rolf ska sätta upp en egen version av Strindbergs ”Ett drömspel”, där alla eleverna får spela upp en del om och av sig själva. I pauserna emellan sticker Rolf in det klassiska citatet ”Det är synd om människorna!”.

Jag är fascinerad. Jag är fundersam. Den har satt sig i huvudet. Khemiris texter stannar och växer och mal och bryter ner och bygger upp.