Ett riktigt GOTT NYTT ÅR önskar personalen på Järfälla Folkbibliotek!
I och för sig är ju Gävle ingen småstad med sina hundratusen invånare, men klimatet där i södra norrland är ändå idylliskt och norrländskt. Jag tror att Gävle tycker om att ligga i Norrland, fast vi slipper den värsta kylan och den mesta snön. Lagom. Det finns en park som alla tycker om. Det finns ett bibliotek som har öppet alla dagar i veckan (japp, även på julafton, nyårsdagen - you name it!) och det finns ett renodlat musikbibliotek (som har en blogg). Det finns Åhléns och Idol-tvåan Alice bor lite utanför. Det finns en bock som brinner runt jul. Men jag hann se honom, bocken, innan han blev ett svartnat kolskelett. Bockens blogg dog förstås samma dag, det var lite synd.
En alldeles ny ungdomsbok kanske faller någon i smaken om man vill lära känna min gamla hemstad. I Poker mongo av Hans Carstensen undersöker 18-åriga Tomas Gävles gator och att livet inte är lika enkelt som en kortlek får han erfara...
Innan du snörar på dig de nya skidorna du fick i julklapp och kastar dig ut i backarna (vilka backar? och, ännu viktigare, vilken snö?), eller sätter dig ner framför datorn för att levla upp din nygjorda shaman i World Of Warcraft, så kan du alltid blada ner till något av biblioteken och pröva dina kunskaper i jullovstävlingen som biblioteket anordnar.
Det var helt ofrånkomligt. Och helt oväntat. Men efter att ha låtit julhelgen ha blivit en läsandets helg, så läste jag en bok som det har pratats mycket om i lunchrummet, Innan jag dör av Jenny Downham. Andreas J sa att han storgrät när han läste den. Vad fånigt! tänkte jag. Kalla mig luttrad eller emotionellt behärskad, jag gråter inte av böcker.
Julens TV-underhållning blev för mig den engelska BBC-serien Cranford, även om det bara är första avsnittet som visats hittills. Hade vissa förhoppningar på serien om Selma Lagerlöf men blev gruvligt besviken. För mycket av fokus lades på den privata sfären och mindre på hennes arbete, såväl skrivandet som det faktum att hon drev en hel lantbruksrörelse själv. För att klara allt detta vid förra sekelskiftet, krävdes en ”hel kvinna”, men det kanske inte anses som tillräckligt uppseendeväckande idag?
Så här på självaste annandagen när paketen är öppnade och man i lugn och ro botaniserar bland sina julklappsböcker, -filmer, -skivor är julen nästan som bäst.
Inger Edelfeldt skriver inte alltför sällan saker som snuddar vid fantasygenren, nu senast sagosamlingen Namnbrunnen, och det är inte heller helt ovanligt att hennes berättelser ses genom unga ögon. Ser fram mot att läsa hennes sagosamling, då jag läste hennes Hemligt Ansikte i somras eller förra sommaren, blev mycket förtjust i hennes sätt att hantera sagor. På en gång som traditionen bjuder, på samma gång påhittigt och innovativt. Sagor har en ologisk logik, som är såväl självklar som orättvis. Men nu, innan jag lämnade Stockholm för mitt småländska föräldrahem och julfirande där, slog jag ihop hennes Skuggorna i Spegeln, utkommen för några år sedan och som nu finns i såväl pocket som på samtliga Järfällas bibliotek.
. Illa, riktigt illa. Hennes sarkastiska världsbild håller på att övergå i dödslängtan. Dödslängtan får henne att se mannen på andra sidan hennes rumsspegel som ler mot henne. Blek, lång, vacker. Han bjuder henne genom spegeln, där hon blir vacker, vuxen och dessutom utvald. Han erbjuder henne att träda över till deras sida, att lämna den oönskade världen bakom sig, och ansluta sig till deras vackra, eviga vara. Hon får tid på sig att välja, och en dryck med sig att dricka när hon valt. Då, just då, i verkliga världen, splittras meningslösheten av silversmeden, själsfränden, pojken, kärleken. Han är för bra för att vara sann. Man kanske kan få ta med sig honom över till andra sidan?
En mörk decembermorgon samlades personalen för att lyssna till när våra kollegor som jobbar mot barn och ungdomar presenterade några av sina favoriter i årets bokskörd. Med en kopp kaffe och en smörgås fick vi luta oss tillbaka och höra dem berätta om böcker för alla åldrar. En personlig favorit för de minsta blev Simons anka av Anna-Clara Tidholm. Med fina, enkla bilder med korta meningar får hon till en berättelse som blir riktigt spännande när snöret till Simons anka går av. (Hon har för övrigt hyllats tidigare på den här bloggen, men det kan inte göras nog).
Jag fick även lite julklappsidéer till syskonbarnen, som jag inte tror har hittat den här bloggen, för nu avslöjas det redan före jul. Världens elakaste fröken av Petter Lidbeck, om läraren Karin Karlsson, som hatar barn och gör sitt bästa för att trycka ned och plåga sina elever. Den verkar både rolig och tänkvärd och jag blir nyfiken på vem som drar hem längsta strået, även om jag förstås har mina 
aningar. Jag ville även köpa Värsta brorsan av Cilla Naumann, men den lyckades jag inte få tag i precis innan jul, eftersom jag inte ville ge mig in i värsta julträngseln. Sarah började med att prata om att vilka namn en författare ger sina karaktärer kan ha betydelse. Just i den här boken har huvudpersonen inget namn och det kan återspegla hur han ser på sig själv, som ganska betydelselös. Hans bror däremot är den bästa av bröder och med en sådan bror behöver man inga egna kompisar. Men brorsan fyller femton och skaffar moppe och har inte längre tid med lillebrorsan. 
boken Inte bara tennis om John som förlorar sin mamma i en bilolycka. Nu har det gått ett halvår, John har bytt skola och hamnar utanför och får dessutom kärleksbekymmer. Sms från Soppero av Ann-Helen Laestadius, som vann en barnbokstävling på temat "Att vara ung same idag". Boken handlar om identitet och att våga gå sin egen väg.
En av årets bästa böcker, i mitt tycke fanns också med i presentationen, Innan jag dör av Jenny Downham. Sextonåriga Tessa har leukemi och vet att hon ska dö. Hon gör upp en lista på saker hon vill hinna med att göra innan hon dör, säga ja till allt under en dag, bryta mot lagen, ha sex. Boken är så bra att den förtjänar ett eget blogginlägg, men precis som Marie sa är det mest tilltalande med den att den är så osentimental.
Järfälla folkbiblioteks personal är nu i full färd med att fila på sina Årsbästalistor från det gångna året. Vissa tycker inte om listor alls, att stapla upp något i rangordning är statiskt och okreativt tycker några, medan andra är stormförtjusta och plitar ner listor i en sån fart att jag skäms över mina egna läserövringar under året. (Jag skyller då på att jag studerar också.. Ju.. Samt älskar klassiker. Fler bortförklaringar? Ska fundera lite mer.)
Jag älskar klassiker. Det är sällan jag är missnöjd efter att ha läst en klassiker (undantag; Mörkret hjärta av Joseph Conrad tyckte jag var trälig). Jag har nog älskat klassiker sen jag läste Jane Eyre när jag var elva år. Goda, pryda Jane och farliga, mörka Mr Rochester. En sinnessjuk fru på vinden. Omöjlig kärlek, spådomar av zigenare, bränder!
Stina Wirsén är en av Sveriges skickligaste tecknare. Hon kan med enkelhet röra sig mellan illustrationer för de allra minsta barnen till subtila, svartvita bilder för den inbitna kulturfantasten i all dess fenomenala enkelhet. De är sirliga, slarviga, spontana och sinnesförförande. Ofta när jag sätter upp barnböcker på barnavdelningen så blir jag alltid stående med Wirséns böcker extra länge i handen, synar dem, ler, skyltar med dem, funderar på om jag ska låna dem, bläddrar i dem, skrattar lite mer - och missar att kön växer därborta vid låneexpeditionen. Helt oemotståndligt! 
Alla nyfödda barn i Järfälla får en bok i gåva från biblioteket. Boken heter Barnets första bok och är utgiven av En bok för alla. Boken är en antologi, dvs en samling, med både sånger, rim ramsor och korta berättelser avsedda för riktigt små barn. För urvalet står barnboksveteranen Siw Widerberg.
Igår publicerades en artikel i DN som hette ”Finns det några snälla pojkar här?” som tar upp den allt mer utbredda genren bilderböcker med småpojkar som stiger ur sin krävande roll som ”grabbig”, de leker istället med dockor (Kenta och barbisarna), tvättar tvätt (Gösta tvättar) och visar upp sina nya tjusiga skor (Sanders sandaler). Detta är väl det naturliga steget efter att böcker med starka flickor i huvudrollen har invaderat bilderboksmarknaden.
Jag föreslår då; Starka killar! Finns det något starkare än någon som vågar bryta en norm? Visst skulle det kunna uppfattas fel, man kanske tror att det är pojkar med ren och skär muskelstyrka, men det är väl upp till oss, bibliotekspersonalen, att bevisa att styrka inte ligger i fysiken. Vår fantastiska personal gör ju givetvis redan detta, i sagor byter de ständigt namn på karaktärerna så att det både blir flickor och pojkar i samma huvudroll och vid bokprat är de mycket medvetna om hur de presenterar böcker på ett könsneutralt sätt. Men det gäller att alltid påminna sig själv. Alltid alltid alltid. För det är så lätt att hamna i inkörda hjulspår – just eftersom det är enkelt.
Veckans eller kanske höstens bästa nyhet hörde jag häromdagen. Svenska barnböcker omsätter mer i utlandet än den svenska bilindustrin. Nu har jag inte kunnat hitta någon annan källa till detta än just hörsägen, men det är ju en så bra nyhet att jag väljer att tro på den rakt av. (Den som är road eller har tråkigt under julledigheter får gärna ägna sig åt att räkna på detta och återkomma till mig). Det verkar som vi är i rätt bransch, trots allt.
Det är bråttom nu! Skynda, skynda! Skynda till världskulturmuseet i staden där alla heter Glenn. Där har nämligen portarna slagits upp på vid gavel och entréavgifterna slopats! Likt mytens titan har alltså museet beslutat att trotsa Olympens gudar och sprida kulturens ljus till människor. Alla människor. Halleluja. Självfallet skall detta hyllas som den kulturgärning det faktiskt är och vi på biblioteket, alla gratisinstitutioners moder(?!), stämmer naturligtvis in i hyllningskören. Nu kan vi bara hoppas att våra södra kusiners initiativ även når den kungliga huvudstadens museichefer.
På biblioteket i Kallhäll ser man inte skymten av några tomtar. Nej, här är det istället julmys i Mumindalen! Kom och titta på den fina utställningen och låna en vemodig bok eller ljudbok om Muminfamiljen och deras vänner.
På barnavdelningen är det tredje adventsljuset tänt. 
Elisabet och jag har julpysslat i år. Ja, nu har det faktiskt blivit flera år på raken, så det har blivit en tradition, får man väl säga. Dinosauriepepparkakor och glögg i all ära, men det är kristyrfigurerna som är det absolut roligaste! I år hade vi tema författare på våra kreationer, och läckerbitarna är nu redo att beskådas på Jakosbergs bibliotek. Bilden här ovanför pryds av Ranelid i traditionell snirklig ram med matchande röda stjärnor till den soloranga hyn. Bredvid Björn har vi Jane Austen med silvriga jättestjärnor.
Min nyupptäckta kärlek Karin Boye pryds av guldfärgade stjärnor, pysselkvällens första kristyrtavla. Här var man fortfarande darrig på hand, men till slut hamnade all kristyr rätt. Visst kopplar man främst ihop Boye med Kallocain, men jag läste alldeles precis Astarte, en cool och modern samhällsskildring, kyligt betraktad genom modebutikernas skyltfönster. Den ouppnåeliga idealbilden av Kvinnan, som inte existrerar annat än på film och i noveller i Hemmets Härd, hon plockas sönder och samman. En betraktelse av en stad i förändring, där modeskyltfönstren bestämmer reglerna. Skyltdockornas vackra yttre döljer globaliseringens avigsida. Kvinnan stormar fram, men hamnar outplånligt i ännu ett fack.
Jag upptäcker till min förargelse att Järfälla inte äger den här boken. Jag gör efterforskningar och upptäcker att boken knappt går att få tag på längre! Däremot finns det andra bibliotek som äger den, och man kan (nästan) alltid fjärrlåna hem böcker från andra bibliotek.
Ett spretigt inlägg igen, men jag får väl ta alla ingivelser jag får. Ibland kommer ju alla på en gång.
”Jag är inte borttappad utan placerad här för att du ska hitta mig! Ta med mig hem!” skriker böckerna. Eller skriker? Viskar, trugar, puttar, smyger sig intill. Där du minst anar det. Överallt. På ett cafébord, ett fönsterbleck, en övergiven tunnelbanestation, på trappan till ett palats, i det gröna gräset vid ett dike. De kan ha rest långt för att hamna där de är. Vill mer än gärna fortsätta. Ta med dem hem. Läs dem, och skicka dem vidare.
Karin och Kerstin konverserar smakfullt om vilka texter som ska reciteras.
Men vi hänger ju inte läpp. Vi fixade en egen Nobelfest! Och passade dessutom på att lyfta fram vår senaste Nobelpristagare i litteratur. Vi maratonläste ur hans böcker nästan hela dagen, både på svenska och Jean-Maries modersmål franska.
Martina kontemplerar leendes sin lektyr. "Mondo" en francais? Mais oui!
Jag dressar upp mig som en man och funderar över könsroller på Nobelfesten. Skulle jag få komma in om jag klädde mig så här? Jag antar att klädkoder finns, men skulle en dam få ha manskläder? Måste nog skriva till Nobelstiftelsen och fråga. Jag reciterade Nobelföreläsningen, dessa fantastiska föreläsningar! Hitler hade tystats ner med hjälp av internet, bibliotek är lösningen på världens problem samt att författare är språkets förvaltare, i språket tjänst.
Andreas läser ur Flykternas bok iklädd frack samt vit fluga. En underlig bok, säger många. Ingen man ska börja med av Jean-Marie, säger folk. Men språket är vackert, tycker jag som lyssnade till Andreas väna stämma.
Alldeles här om dagen besökte en grupp med inte mindre än 27 sjuåringar mitt lilla bibliotek. Det är tredje gången den här hösten som de barnen besöker biblioteket med sin skolklass. De är därmed väl bekanta både med bibliotekslokalen, och med mig.
Jag såg Twilight, den romantiska vampyrfilmen, i helgen. Jag kan absolut inte värja mig, den är bedårande och hård på samma gång. Kärleken är SVÅR och de onda är onda utan besinning. En sak som är väldigt befriande är att det är en kvinnlig regissör som har gjort filmen. Men det är inga recensenter, kritiker eller vanliga dödliga som har kommenterat detta. Vanligtvis blir man belamrad och överhöljd av faktumet att det är kvinna som har regisserat en film. Kan det vara så att vi faktiskt ser en förändring för arbetsmarknaden för kvinnliga regissörer? Det handlar ju absolut inte om att kvinnor inte kan regissera film, det handlar om mönster som reproducerar sig själva. En värld där kvinnor inte blir uppmuntrade är dömd att fortsätta i samma hjulspår, och om kvinnor väl tar sig in i den manliga makthierarkin så kan klimatet bli utestängande. Jag läste - visserligen en gammal artikel, men ändå - om att av de 50 000 000 kr som delas ut till svenska regissörer år 2004 gick 1 miljon till kvinnliga regissörer.
Nu blev jag i alla fall inte helt och hållet gråtfärdig av Jakobsbergs biblioteks utbud på spelfilmer, vi hade ändå en del. Men balansen är ju givetvis skev. Självklart ska biblioteket vara en förebild. Visa de som lånar att kvinnliga regissörer finns och är fantastiska. En fågel har dessutom viskat i mitt öra att någon slags aktivitet för barn om att göra film ska bli verklighet på biblioteket. Det finns verkligen möjligheter och chans att förändra.
Idag startar Bibliotekspopen på Stockholms Stadsbibliotek. Elisabet har tidigare tipsat om detta. Jag tycker det är en strålande idé. Stockholms stadsbibliotek har öppet över 300 timmar i månaden, att ynka två av dessa trehundra timmar skulle vigas åt popmusik har jag svårt att förstå att någon skulle sätta sig emot. Men protester har uppstått. Det har jag hört från olika håll. Att de som sitter och läser på Stockholms stadsbibliotek ser sin tysta lässtund som ett heligt avbrott i vardagen. Och jag missunnar dem inte detta, absolut inte. Men det finns för mycket att vinna i detta för att avstå.
h på en rad olika språk.
Snälla Tomten,
Imorgon är det dags för det sista samtalet på Stockholms stadsbibliotek om Agnes von Krusenstjernas författarskap, denna gång på Medborgarplatsens bibliotek. Jag har tyvärr missat de två föregående gångerna, men nu ska jag försöka lyssna på bibliotekariernas sista föredrag. Jag har nämligen alldeles nyligen upptäckte Agnes. Jag sträckläste Den blå rullgardinen, första delen i romanserien Fröknarna von Pahlen, och blev - om inte betagen - så ändå väldigt förtjust. Upplägget är klassiskt. Formen och språket är tidsenligt och icke särskilt uppseendeväckande. Men det är något djärvt inbäddat däri. En medvetenhet om kvinnans ställning och människan som levande och påverkbar individ. Hur vi formas av omständigheter och miljö, och hur en familj som mekanism fungerar.
Förra veckan var jag och lyssnade på en bloggkväll på stadsbiblioteket. Medverkade gjorde ett gäng bokbloggare, Johanna Ögren och Helena Dahlgren från Bokhora, Ann-Sofie från Ooofbok och Loveina från Boktoka samt författaren och förläggaren Håkan Bravinger och författaren och bibliotekarien Mats Kempe i ett samtal under ledning av Karin Runevad från Stockholms stadsbibliotek.
Inlägg
