Skuggorna i spegeln

Medan barnbibliotekarierna ägnar sig åt att presentera nya ungdomsböcker (Katrin och Marie, jag dör också av Innan Jag Dör) precis innan jul läser jag klart ytterligare en bok som jag borde ha läst för länge sedan, en bok som jag borde sätta i händerna på alla mina fantasyläsande tonåringar, så länge de inte totalt fastnat i den svärdssvingande epiken, som jag borde sätta i händerna på vampyrhaussens offer, i händerna på alla små gothbarn, som Sarah också borde ha läst för länge sedan bara för att hon borde.

Inger Edelfeldt skriver inte alltför sällan saker som snuddar vid fantasygenren, nu senast sagosamlingen Namnbrunnen, och det är inte heller helt ovanligt att hennes berättelser ses genom unga ögon. Ser fram mot att läsa hennes sagosamling, då jag läste hennes Hemligt Ansikte i somras eller förra sommaren, blev mycket förtjust i hennes sätt att hantera sagor. På en gång som traditionen bjuder, på samma gång påhittigt och innovativt. Sagor har en ologisk logik, som är såväl självklar som orättvis. Men nu, innan jag lämnade Stockholm för mitt småländska föräldrahem och julfirande där, slog jag ihop hennes Skuggorna i Spegeln, utkommen för några år sedan och som nu finns i såväl pocket som på samtliga Järfällas bibliotek.


En bok som vandrar mellan de påtagliga identitetsproblemen hos en ung flicka och sagan på andra sidan spegeln. Arwen, hon heter så, dömd till namnet av sina litterata sextiotalistföräldrar, plågas av livets meningslöshet, vänlöshet, dumhet. Illa, riktigt illa. Hennes sarkastiska världsbild håller på att övergå i dödslängtan. Dödslängtan får henne att se mannen på andra sidan hennes rumsspegel som ler mot henne. Blek, lång, vacker. Han bjuder henne genom spegeln, där hon blir vacker, vuxen och dessutom utvald. Han erbjuder henne att träda över till deras sida, att lämna den oönskade världen bakom sig, och ansluta sig till deras vackra, eviga vara. Hon får tid på sig att välja, och en dryck med sig att dricka när hon valt. Då, just då, i verkliga världen, splittras meningslösheten av silversmeden, själsfränden, pojken, kärleken. Han är för bra för att vara sann. Man kanske kan få ta med sig honom över till andra sidan?


Jag tror inte att jag berättar för mycket. Inger Edelfeldt har ett sätt att handskas med gränserna mellan önskan och verklighet, mellan vilja och välja, och en väldigt insiktsfull, tycker jag, bild av den Cure- och Dead Can Dance-lyssnande ungdomskulturen. Som jag kan (kunde) relatera till. Så, tycka om!