Jag brukar fira jul i Gävle. Så även i år. Mamma och jag går alltid och gympar på Friskis på julafton. Det är gratis och de släpper in ALLA. Fönsterrutorna är alltid igenimmade efteråt. Det finns alltid minst en person som är utklädd till jultomte, han bär skägg, lösmage, luva - hela kitet. Friskisledaren har en luva med blinkande stjärnor. De spelar de töntigaste jullåtarna som finns, alltså riktigt töntiga, men det gör ingenting. Efter gympan är det ett lotteri där man kan vinna en skiva med Peter Jöback. Jag vann inte. Sen får man choklad ur en Merci-låda. "God Jul" säger alla med det där stora, dova, mastiga, långt-ner-i-strupen- "l":et på slutet.
Sånt här händer inte i Stockholm. Vi är för coola för det. För hippa, för inne. Vad får vi? På sin höjd julmusik i galleriorna, på så hög volym att var jag än sitter på biblioteket så sipprar det in genom fönsterspringorna. Outhärdligt.
Nu är det ju ändå så att jag är väldigt förtjust i Stockholm. Det gör inget att vi är lite många, lite arroganta (eller att vi generaliserar helt vilt). Men lite norrländskt vemod eller varm gympalokal skulle inte sitta helt fel. Kanske några "l" som nästan rullar om "l" kunde rulla...
En alldeles ny ungdomsbok kanske faller någon i smaken om man vill lära känna min gamla hemstad. I Poker mongo av Hans Carstensen undersöker 18-åriga Tomas Gävles gator och att livet inte är lika enkelt som en kortlek får han erfara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar