Alfons Åberg och jag

Alldeles här om dagen besökte en grupp med inte mindre än 27 sjuåringar mitt lilla bibliotek. Det är tredje gången den här hösten som de barnen besöker biblioteket med sin skolklass. De är därmed väl bekanta både med bibliotekslokalen, och med mig.

Alla har relativt nyligen lärt sig läsa och är oerhört entusiastiska över att komma till biblioteket, väl medvetna om vilka skatter biblioteket innehåller. Alla dessa färglada, inbjudande böcker som bara väntar på att få komma hem till någon och bli lästa.

Jag inleder morgonen med att berätta en godmorgonsaga - detta under devisen att alla borde få både godmorgon- och godnattsagor. För tänkt vilket utmärkt humör man skulle bli på om man fick börja och sluta dagen med att få en saga berättad för sig.

Efter godmorgon-sagan övergår jag till att presentera ett tiotal lättlästa böcker. En del barn lyssnar oerhört koncentrerat, frågar, kommenterar, och berättar att den boken har de minsann redan läst. Någon enstaka skruvar oroligt på sig. Hon/han tycker antagligen att jag pratar alldeles för mycket och länge och är ivrig att själv få börja botanisera bland bibliotekets skatter.

Så fort jag pratat klart kastar sig barnen över de böcker jag presenterat för att med böckerna i ett fast grepp under armen gå över till att börja leta efter fler böcker.

De har då tusen frågor till mig. "Var finns Älvböckerna?", "Var finns andra boken om Sigge", "Min kompis lånade den boken jag vill ha, kan du ställa mig på kö efter henne?" "Var finns lyssnarböcker om Sune?" "Får man låna böckerna i fönstret?", "Finns det fler böcker om Jill & Jonatan?" etc. etc.

Flera barn har snabbt bestämt vilka böcker de vill ta hem och vill börja låna sina böcker. Men eftersom biblioteket i Barkarby än så länge inte har aparater för självutlåning så m måste jag manuellt låna ut alla böckerna. Det gör att det snabbt bildas en kö framför mig av barn som vill låna, barn som vill fråga och barn som vill ha hjälp att hitta. "Sarah, Sarah, Sarah..." hörs från alla håll och kanter och som en pingisboll far jag mellan utlåningsdisken, sökdatorn och hyllorna med barnböcker och försöker så effektivt som möjligt se till att alla får den hjälp dom behöver.

Då ställer sig en liten klok flicka bredvid mig och tittar lugnt på mig en stund. Efter ett tag säger hon: "Du Sarah, du är precis som Alfons Åberg"

Jag ser inte den omedelbara kopplingen utan ser nog ut som ett enda stort frågetecken.

"Ja", säger hon, "du säger hela tiden jag ska bara".

Och visst har hon rätt. Det blir ganska mycket "ska bara" när man försöker hjälpa 27 boksugna personer samtidigt. Helt klart en klockren iaktagelse.

Tack E för en redig tankeställare en helt vanlig måndagmorgon.

Sarah Utas - barnbibliotekarie/filialchef Barkarby bibliotek