Om vänskap

I sommar har jag läst en bunt böcker som har haft det gemensamt att de varit rejält spektakulära. Flygande påvar, racerbanor utan slut och exploderande danska krigsskepp. Den holländske författaren som fick avsluta semestern, Cees Nooteboom berättar istället en mycket långsam och lågmäld historia för mig. Nästan som pulsade jag i snö någonstans innan ni andra vaknat och sett att nysnön faktiskt lagt sig. En hel del snöar det i vårvintriga Berlin där romanen Alla Själars Dag utspelas. I Berlin vandrar huvudpersonen, en välrenommerad dokumentärfilmare i självvald exil på jakt efter mening och mål. Han har förlorat sin familj i en olycka för länge sedan och letar lite på måfå. Efter meningen kanske eller bekräftelsen om frånvaron av mening? Kanske efter alltings nyckfullhet? På vad hänger man upp sitt liv när man förlorat allt? Jag vet inte om det är ett syfte med boken, men den väcker sådana tankar hos mig medan jag pulsar fram i den.

Nå, Berlin verkar vara ett bra ställe att leta på, och i all outtalad misströstan finns platser där tröst faktiskt finns att finna. Gå in i en gränd, bortom alla nybyggda glasbyggnader och 1900-talsmonument, avsiktliga och oavsiktliga och du hittar en pub. Därinne sitter dina vänner och diskuterar ovidkommande viktigheter, som de alltid gjort. Jag läser och känner värmen. De tittar knappast upp, men ändå finns plats just för dig. De visste inte ens att du var tillbaka i stan. Det är inte vad berättelsen egentligen handlar om, men den genomsyrar ändå hela historien. Det här att det finns vänner som utan att fråga alltid finns där, som håller under armarna när man inte ens själv vet om att man behöver det.

Vänskapen som man kan lita på utan att be om det, men som också går att förutsäga i varje ordvändning hur den kommer att utvecklas kring bordet. Alla vet redan vad alla tycker. Den självklaraste. Som ibland blir så självklar att jag glömmer hur fin den är. Boken är värd att läsa bara för den vackra och ömma redogörelsen för vad vänskap kan vara.

Sedan handlar själva berättelsen inte om det. Den handlar om kärlek och att hitta tillbaka till mening och mål. Det är vad som driver boken och vad jag vill ha svar på medan jag läser. Vad jag berättat ovan kommer på köpet.

Men den där steppdansen framemot slutet, den lurar fram klumpen i hjärtat… Vad vänner ändå… ja, jösses.

Sedan är det här inte den första Nooteboom jag läser, och jag undrar vad det är med honom och unga kvinnors kärlek till medelålders humanister… Lite irriterande.

Men låna.