Alex Schulman som psykolog

Alex Schulman besöker Jakobsbergs bibliotek imorgon torsdag kl. 18.30. Jag ska vara där och ta emot honom, visa honom kaffemaskinen, småprata lite trevligt, passa upp med vattenglas och vägleda från pendeltågsstationen. Och jag kan inte låta bli att vara jättenervös! Schulman brukar blogga om sina författarbesök, och ibland bloggar han om bibliotekspersonalen. Han brukar inte vara elak, inte alls, men ändå lite sådär sneögd. Han bloggar milt om nervösa bibliotekarier eller om publiken som har på sig något klädesplagg han tycker är roligt. Så ni kan ju förstå att jag är nervös! Jag planerar redan vad jag ska ha på mig så att han inte tycker att jag ser konstig ut.

För jag har ett särskilt band till Alex Schulman. Tycka vad man tycka vill om karln. När hans blogg var som störst brukade jag mumla att jag tyckte om bloggen, men det var inte riktigt något man sa högt. Men hur elak han än kan vara, en sak är säker; skriva kan han. Jag är fortfarande fascinerad av hans blogg, även nu när han har blivit pappa. Jag är väldigt ointresserad av bäbisar, alltså, jag har inget emot dem, men jag har känner ingen och har heller aldrig känt en bäbis. De är lite grand som utomjordingar för mig, jag vet inte vad man gör med dem, vad man säger till dem, hur man leker med dem. Men Schulmans bäbis Charlie har faktiskt - lite i sänder - fått mig att förstå bäbisar lite mer. Hon är en alldeles egen person, något som man inte förstår om man inte har träffat så mycket bäbisar. Schulman har massa fiktiva samtal med henne, och hon svarar som en vuxen människa, vilket är ganska roligt.

Schulman har också skrivit boken Skynda att älska som jag tidigare har skrivit om här på bloggen. Den var hemsk att läsa, men samtidigt var det nyttig för mig att försöka börja reflektera över något som är så ogripbart; att ens föräldrar faktiskt inte alltid kommer att finnas kvar. Schulman har, precis som jag, alltid varit mycket medveten om att hans egen pappa är så väldigt mycket äldre än andra barns pappor. Denna matematik pågår ständigt, molande, pockande. Någon gång var det ett barn på dagis som frågade om min pappa var min morfar.

Så jag känner väldigt mycket igen mig i Schulmans roman/biografi. Om en pappa som är envis som en åsna, tjurskallig, har kort stubin - men som i gengäld också är generös, omtänksam, alltid försöker härda ut trots smärta, alltid har bra historier på lager...

Att läsa Schulmans bok har faktiskt hjälpt fast det är så outhärdligt svårt. Och jag tänker att Allan Schulman faktiskt lever vidare i Alex Schulman, vilket min pappa även gör i mig... De är inte borta bara för de inte ringer en längre, de finns där, närvarande, som en skugga...