Böcker som aldrig funnits

Nu har jag läst klart en ny bok och den får mig att återigen tänka på Boris Vian. Boken jag läste lämnade mig en aning splittrad. Å ena sidan var det en hyllning till biblioteken och bokälskarna genom alla tider, å andra sidan en aaning skrytig förteckning över allt Alberto Manguel själv härskar över. Men, tro mig, de goda förtjänsterna är legio, åtminstone om man som jag råkar älska böcker. Alberto Manguel har tidigare skrivit En historia om läsning, men det här handlar mer om boksamlarnas och –samlingarnas historia. Kapitel om biblioteket som rum, försvunna bibliotek och sådana som överlevt trots allt.

I Boris Vians Dagarnas skum är nämligen en av karaktärerna totalt besatt av superstjärnefilosofen Jean-Sol Partre som står bakom filosofiska kioskvältare som Uppslagsverk över Äcklet, eller Paradox över Spyan, för att nämna några. Mitt personliga behov av att läsa dessa betraktelser är ringa, men nog borde dessa böcker ändå finnas tillgängliga för en dundervetgirig allmänhet? Men det gör de inte. De finns inte alls, såvitt jag vet.

Det är här Alberto Manguel kommer in. Ett kapitel i den bok jag nyss läst - Nattens Bibliotek, handlar om böcker som aldrig funnits. Böcker som borde funnits, eller som man önskar hade funnits, eller inte. Han berättar om Pantagruel, den franske renässansjätten, som far till Orléans för att studera, och i Saint-Victor klostret hittar han lärdomsspäckade titlar som Juridikens byxpung, Botfärdighetens senapsburk och Ödmjukhetens risbastu med flera, för att inte tala om verket med den omfångsrika titeln Försvarsskrift av samma författare gentemot dem som påstå att påvens mulåsna äter blott när den har lust. Detta imaginära bibliotek med sina icke-befintliga titlar tror Manguel är litteraturens första.

Då har han inte räknat in det esoteriska och eviga biblioteket som ligger i Morpheus palats. Hos Drömmarnas Furste i Neil Gaimans Sandman-serie finns ett bibliotek som samlat alla böcker som inte skrivits, utan bara drömts om. Tro mig, det är ett omfångsrikt bibliotek, det där den kompletta samlingen av titlar som inte skrivits, trängs. Där står The Man Who Was October av C.K. Chesterton, The Lost Road av J.R.R. Tolkien, The Complete Poe – som innehåller alla berättelser och sagor och teaterstycken och dikter som han aldrig skrev. Där står också The Bestselling Romantic Spy Thriller I used to think about on the Bus that would sell a Billion Copies and mean I’d never have to work again – du vet, den som du… ja. Rätt så dålig titel det där, men så blev den dagdrömmen aldrig särskilt ofta tänkt, eller hur?

Ett par till icke-existenser dristar jag mig drömma om. Dels skatten i slutet av labyrinten i Umberto Ecos klosterbibliotek. Fast här kanske jag skjuter mig i foten, för den kan faktiskt ha funnits. Aristoteles har skrivit en bok om Tragedin och det är möjligt (troligt?) att han även skrivit en bok om Komedin, men i så fall existerar den inte längre. Det är vad Rosens Namn till stor del handlar om – om gruvlig och grym bokdöd, och de eviga förluster mänskligheten gör när människor låter fanatism övervinna förnuft.

En icke-existerande bok med stort inflytande på västerländsk litteratur under andra hälften av 1900-talet och framåt skrevs enligt H.P. Lovecraft redan år 730 i Damaskus av den vansinnige Abdul Alhazred. Numera är originalet sedan länge förstört (eller försvunnet?) och kvar finns några kopior av den latinska översättningen. Ett exemplar finns med säkerhet att finna på det påhittade universitetet i Arkham, Massachusetts, om ni är intresserade. Här kan ju tilläggas att denna bok har upphört att icke-existera. Någon har haft vänligheten att skriva den i efterhand. Så bli inte förvånad om, när du frågar efter Necromonicon, bibliotekarien faktiskt plockar fram den. H.P. Lovecraft uppfann åtskilliga titlar till sitt skräckfyllda universum. Flera av hans faktiska böcker om följderna av att läsa hans påhittade böcker börjar nu åter finna sin väg till svenska bibliotek. Rekommenderas varmt, trots sin adjektivrikedom.