Mannen med ett Öde

Imre Kertez bok Mannen utan öde är förvisso efter nobelprisutmärkelse och annat festligt en läst och uppskattad bok. Men mannen MED ett öde är en mångt mer läst och uppskattad berättelse. Jag skulle till och med vilja påstå att hela fantasygenren mer eller mindre berättar historien om en Man MED ett öde.

Jag misstänker att det inte finns någon genre som är så behäftad av konservatism, brist på ifrågasättande samt cementerade könsroller. Därför är det lika förvånande varje gång som jämställda, medvetna, metrosexuella män och för all del dito kvinnor får något drömskt i blicken när Böckernas Bok kommer på tal och dristar man sig till att säga att någon borde ha gett Tolkien en rödpenna eller åtminstone en bra förlagsredaktör, ja då är det som att svära i kyrkan.

Men till saken – män med ett öde: Vi har Frodo i Sagan om ringen, den enda som kan rädda Midgård, vi har Harry Potter som redan som bäbis är den enda som kan stå emot mörkrets makter. Vi har Mio som är förutspådd att slåss mot den grymme riddar Kato, Atreju i Oändliga historien, Tam tiggarpojke, Artemis Fowl och många, många fler. Ja, och sist men inte minst har vi förstås Jesus i Bibeln - anmodern (fadern) till alla dessa magiska berättelser om den unga mannen som tyngd av ödets kraft, ofrivilligt får axla ansvaret för att befria den värld han lever i från ondska/mörker/våld/förtryck.

Just detta med ödet är också en sak som inte helt och fullt tilltalar mig. Att vara ofri att välja. Att på grund av födsel och arv vara tvungen att axla en roll man själv inte har valt är inte ett budskap jag känner mig bekväm med att ge unga spirande människor till livs. Inte alls.
Dessa två saker är kanske anledningen till att jag aldrig blivit en storläsare av just fantasy.

När jag blev tillfrågad av en lärare om jag ville hålla ett bokprat för hennes elever på temat fantasy och gärna även prata lite om genren som sådan tackade jag ja även om det hela vållade mig en del huvudbry. Hur mycket kommer dessa 13-åringar rimligtvis vilja reflektera och diskutera vid sitt biblioteksbesök? Kommer de vilja debattera könsroller, bristen på kvinnliga förebilder och huruvida man ska leva sitt liv bunden av ett öde man själv inte haft möjlighet att välja eller välja bort. Eller kommer de bara vilja ha Sagan om ringen/Harry Potter i näven och önska att bibliotekstanten helt enkelt på ren svenska håller käften? Vem vet?

Nåväl, på biblioteket har jag pretentiöst nog möjligheten att vara drottning i mitt eget rike och själv lägga ribban för bokpratens nivå. Så oavsett om skolbarnen kommer att vilja sätta tejp framför min mun eller om jag faktiskt kommer att väcka ett eller annat litet tankefrö i deras spirande hjärnor så tycker jag man måste vilja välja att våga. Våga tala om för de unga och uppväxande att det inte finns några måsten och att det framför allt finns alternativ.

Till att börja med letar jag rätt på några alternativa undantag från regeln om Mannen med ett Öde, för det finns det. På senare år dyker det upp allt fler Kvinnor med ett Öde – lite Girlpowerfantasy helt enkelt.

Författare som Meredith Anne Pierce och Robin Hobb har ofta starka tjejer/kvinnor i sina böcker. För de yngre läsarena finner vi tex Cornelia Funkes Igraine, med det klingande epitetet Den modiga, som vill gå sin egen väg och inte bli magiker som traditionen kräver, utan riddare, men som genom ett ödets nyck tvingas lära sig de gamla besvärjelserna för att kunna rädda familjen och riket. Dessvärre är dessa flickor/kvinnor lika bundna vid sitt öde som sina manliga gelikar. Hmm. Vad göra nu? Kan jag hitta någon bok med en historia jag ärligt kan stå för och till och med sjunga en smärre lovsång över?

Jo, absolut. Det är med illa dold glädje jag slår igen Lene Kaaberböls senaste bok om Anna-Klara Solsångare: Skuggporten. Den 14-åriga outsidern Anna träder in i den mörkervärld hon är så skräckslagen för, för att kanske få en skymt av den mamma som försvann spårlöst för sju år sedan. Den mamma som på senaste tiden ropat på hjälp djupt inne i hennes medvetande.

När Anna står inför den sista striden och som arvtagerska till tronen tyngs av förväntningar och obönhörliga krav att rädda Mörkervärlden genom att göra det största av offer vägrar hon. Hon vänder ryggen till alla måsten och går rakryggad sin egen väg - bort. Men genom mod och sann brinnande kärlek blir det slutligen ändå Anna som räddar Mörkervärlden, sin mamma och pappa och den pinfärska kärleken Aian.

Den stumma flickan återfår symboliskt nog äntligen sin egen röst och när hon gör sin röst hörd kan hon åstadkomma mirakel och göra världen till en bättre plats.

/sarah utas