En enda bok

Om du bara ska läsa en enda bok i februari så föreslår jag att du läser Sara Lövestams Udda.

Boken vann något så spektakulärt som Bok-SM 2009, där förstapriset innebar att boken fick ges ut på Piratförlaget.

Sara Lövestam fick ganska mycket uppmärksamhet för sin bok och jag har velat läsa den ända sen jag först hörde talas om den i höstas. Men ibland har man en massa "måste-läsning" som ska klaras av först och annat roligt blir helt enkelt tvunget att vänta. Nu när jag äntligen plöjt igenom boktravarna och det stod mig fritt att få läsa precis vad som helst så föll valet omedelbart på Sara Lövestams bok.

Jag tycker alltid att det är lite jobbigt att börja på en bok som jag höga förväntningar på. Risken för besvikelse är ju överhängade. Därför blir jag så glad när jag slår upp Udda och börjar läsa. Det tar nämligen inte många sidor innan jag är helt fast i berättelsen. Och sedan läser jag boken näst intill utan uppehåll tills dess den är slut. Jag vill inte göra något annat -ja kanske hämta en smörgås och fylla på min tekopp - än bara läsa och läsa.

Det är en historia berättad med värme och känsla. Språket är precist och noga avvägt utan krusiduller vilket gör texten lättläst och flytig. Men framförallt så har boken Det. Karaktärerna är härligt komplexa och får ett bra utrymme i boken att sprida ut sig på. Inget är enkelt. Och precis så är ju livet - inte enkelt.

Sara Lövestam väver sin berättelse kring tre huvudsakliga karaktärer:

Martin: Snygg och framgångsrik butikschef på Systembolaget men med en lite särpräglad smak när det gäller kvinnor. Han tänder endbart på det asymetriska. Det ska gärna vara amputerade armar eller ben för att Martin ska gå igång. När han genom ett datingforum träffar Paula med bara noll och ett halvt ben är lyckan fullkomlig. Äntligen vågar han säga högt för sig själv att han är en kille som tänder på stumpar. Det är Paula han vill ha - nu och för alltid.

Paula däremot, introvert språkforskare med sprucken självbild känner sig uppvaktad och åtrådd som aldrig förr, och nog är det väl så att hon borde känna sig nöjd och tacksam som har en pojkvän som Martin. Eller? Martins trägna uppvaktning ger dessvärre Paula andnöd och hon känner sig både trängd och jagad.

Någonting Paula definitivt inte kan stå ut med är Martins lesbiska kompis Lelle som kommer och klampar in i hennes liv med de mest påflugna frågor och påståenden. Man kan lugnt säga att Lella skakar om Paulas världsbild. Lelle är allt som Paula inte är: vulgär, påstridig, frispråkig, sexuellt utåtagerande, modig och framför allt: Lesbisk.

Rullstolen, avsaknaden av ben, de asymetriska anletsdragen, fosterfamiljen, det introverta jobbet som språkforskare med specialitet på partikelverb - allt är saker som försätter Paula i ett utanförskap. Ett utanförskap hon inte valt själv. Tacka fan för att hon till råga på allt inte är lesbisk också - eller?

För er som roas av svenska språket är Udda en riktig höjdare och meningsutbytet mellan språkforskaren Paula och svenskaläraren Lelle hör till de passager i boken som både får mig att skrynkla ihop hela min hjärna för att förstå, men även frusta av skratt när jag faktiskt förstår.

Udda är en bok om kärlek. Förstås. Det är nästan alla böcker. Udda är också en bok om att vara sig själv, om att vara annorlunda, att stå utanför normen, om att våga eller inte våga och att hitta fram till sig själv och kanske också att hitta fram till någon annan.

/sarah utas