Vadå? Får vi inte läsa på bussen?

Det är arla morgonstund och utanför glasdörrarna till biblioteket skuttar dryga 20-talet 10-åringar. När jag låser upp springer de in (i världens fart) och sätter sig på soffan för att lyssna när jag berättar om böcker.


Idag pratar jag om en otroligt skojjig ny serie som heter Klant & Kompani av Ingelin Angeborn. I första boken Kartkatastrofen får man lära sig hur man absolut inte ska göra när man orienterar - som att slita sönder kartan och sparka bort sin ena sko till exempel. I uppföljaren Klockkatastrofen får man tips och råd på hur man får en ovillig hund att bajsa - förslagsvis just den hunden som har ätit upp farfars farfars farfars ovärderiga guldklocka som man har "lånat" utan att fråga. Böckerna är lättlästa med dråpliga, drastiska fulsnygga illustrationer av Jenny Karlsson.



Barnen är så positiva och glada att det är en fröjd att få tillbringa morgonen med dem. Tioåringar verkar har en tendens till att vara just det. De berättar glatt om hur de recenserar och ritar till böckerna de läst.Klassrumsväggarna är nu fulla av deras bokrecensioner. Jag lovar att komma och titta innan terminen är slut.
Ungarna är i den där härliga åldern när läsmotståndet oftast har gett vika och avkodandet har förvandlats till ren lustläsning. Flera berättar om hur man får "bilder i huvudet" när man läser.
Jag känner mig så oerhört priviligerad som gång efter annan får träffa alla dessa härliga barn som ger mig förtroendet att få hjälpa just dem att välja böcker. De flesta kan vid det här laget sätta ord på vad de gillar och inte gillar att läsa. Det är bara så häftigt tycker jag. De har läst så mycket nu att de börjar identifera sin egen boksmak.



Kalle Skavank är en påhittig klurig kille som Petrus Dahlin har skapat. Han håller till i Stockholms södra förorter och när han inte hjälper pappa jobba i kiosken så löser han mysterier så att det står härliga till. I Motorsågar i Björkhagen söker en kvinna upp Kalle. Hon är så höggravid att hon nästintill får backa in i kiosken och hon har något mycket obehagligt att berätta.
Under natten som var blåste en fruktansvärd storm in över Björkhagen. Kvinnan vaknar av att två stora träd blåser ner över hennes hus. På morgonen när hon går ut för att inspektera förödelsen ser hon att träden har inte blåst ned utan någon har under stormens öronbedövande dån passat på att fälla träden med motorsåg.

Det är här Kalle kommer in i bilden. Kalle är tillsammans med sin kusin Dilsa ett oslagbart team när det gäller att lösa mysterier. Jag gillar böckerna om Kalle och Dilsa mycket för att mysterierna får en social kontext. Det är sällan som brotten begås av utpräglat onda människor, utan ofta är det någon som är ensam och olycklig och låter brotten vara ett rop på hjälp. Det är en ganska trevlig människosyn att förmedla till unga idag. Boken om Kalle får bli dagens sista boktips. Efter några milda förmaningar om att varje bok har sin egen plats i biblioteket släpps barnen lösa...


Och vips är det massor, massor av bokfrågor att svara på. De de letar och reserverar så det står härliga till. De tipsar varandra om älsklingsböcker och de hänger mig i koftan (kulturkoftan?) och har hur mycket som helst att säga.
En liten tjej packar ner del 2 och 3 i av en bokserie som hon håller på med. "Jag älskar verkligen biblioteket" suckar hon nöjt och drar ihop dragkedjan till sin fullproppade ryggsäck. (Bibliotekarien ler lyckligt och konstaterar att även denna onsdag blir hon riktigt, riktigt glad över sitt jobb)

När nästan en timme har gått så har alla barn lånat böcker och börjar traska ut från biblioteket mot bussen. Längst bak går deras lärare och kånkar på kassvis med böcker som de ska få läsa när de kommer tillbaka till skolan.
Lite i förbigående hör jag en liten kille muttra trumpet: "Och varför, VARFÖR, får vi inte läsa på bussen".

Är det läsglädje eller? Jag bara frågar.


/Sarah utas