Varje rykte om kapitulation är falskt!

Egentligen brukar vi inte använda bibliotekets blogg till den här typen av debatt och polemik, men nu kan jag inte låta bli. När jag läste morgontidningen på pendeln i morse fastnade jag i en krönika av Jonas Thente: Ombytta roller. Bibliotekarierna snackar hellre Youtube än böcker. Reportern har besökt Bok & Biblioteksmässan i Göteborg i helgen och då gjort misstaget att blanda ihop det han hört och sett där med hur verksamheten verkligen är ute på biblioteken. I krönikans inledning refererar Thente till bokbålet i Fahrenheit 451 och skriver: ”Så långt som till att bränna böcker vill inte dagens svenska bibliotek gå, men det är nära på”.

Det är en provokation som heter duga!

Säkert vill Thente röra om och skapa debatt och det är väl aldrig fel. Han kommer säkert att få många reaktioner och här kommer en.

Det är tydligt att Thente inte är så flitig biblioteksbesökare för då skulle han upptäcka att det som diskuterades på mässan bara är en liten del av biblioteksmedarbetares vardag. För vi arbetar fortfarande med böcker och vi tycker att det är viktigt. Speciellt viktigt är det att nå ut till barn och att uppmuntra till läsning. I lördags hade vi familjelördag på biblioteket i Jakobsberg och det kom så många barn att vi fick dubblera sagostunden. Sån´t är härligt. Vet Thente hur många skolelever som varje dag besöker ett bibliotek?






I Järfälla erbjuder biblioteken ett brett programutbud till kommunens barn, allt från läxläsning till baby-stunder. Se här.

Jonas Thente skriver vidare om att han besökte ett seminarium på mässan där föreläsarna var oroliga för att bibliotekarier inte längre hjälper till att söka information. Dessutom påstods vi vara helt okunniga om den informationsklyfta som finns (och alltid har funnits! min anm.) i samhället. Men även här kan jag lugna Thente. Vi har inte slutat köpa in faktaböcker eller med att bistå våra besökare att hitta information, oavsett om den finns i böcker eller på nätet.


Järfälla bibliotek är med i ett länsövergripande projekt; att i samarbete med folkbildningen överbrygga digitala klyftor. Vi erbjuder gratis handledning för alla.

Men, det är nu så att alla som arbetar med tryckta medier känner av de stora förändringar som sker. IT, nätet, E-böcker, läplattor...allt detta påverkar förlag, bokhandlare, bibliotek. Många småboklådor har det extremt kärvt eller har gått omkull. Den verkligenheten måste vi alla lära oss om och hantera och det var det man diskuterade på bokmässan.

Det är väl aldrig fel att lära sig nya saker, Jonas Thente?

Mer film!

Foto: Mattias Pettersson

Nedslag i vardagen: Robin agerar vaktmästare och skruvar samman barnavdelningens nya DVD-hylla, vilket innebär mer plats för film - både för vuxna och för barn. Hädanefter har vi tre torn fyllda med film för vuxna, samt detta nya större så att vi har utrymme för mer barnfilm.
Självklart lånar du film gratis hos oss!

Ett litet urval av nya filmer som antingen finns på hyllan eller är på ingång:



Håll dig uppdaterad på filmfronten här.

Vinst varje gång?

Här om dagen hade jag bokprat för en helt ny sjua. De allra flesta av mina bokpratsgrupper kommer regelbundet och jag har ganska bra överblick när det gäller deras bokintresse och läsnivå. Det är lite extra spännande med en ny grupp. Vad ska de tycka om böckerna jag har valt? Vad ska de tycka om tanten (dvs jag) som pratar? Ska de tro på det jag säger och ska de lyssna på det jag säger? Eller blir det tjat om att lägga bort mobiler, glassar, tidningar, klirrande nycklar etc? När det sedan gäller tonåringar är det alltid en fråga om hur många i klassen som kommer att dyka upp i tid eller huruvida de över huvudtaget kommer att dyka upp.

Tio minuter innan gruppen ska komma hör jag hur det rasslar ute i entrén och min kollega kommer och hämtar mig för: ”De är redan här!!!”.
Och sanna mina ord, närmare 20 av klassens 30 ungar väller in tio minuter före utsatt tid och sätter sig snällt i sofforna för att vänta på att vi ska börja.
Nåja, några av de mest inbitna bokmalarna börjar direkt plocka på sig böcker, då några böcker tydligen stod och lockade med sina fina framsidor och inbjudande titlar så till den milda grad att det var lika bra att hugga dem innan någon annan hann före.
Detta ger mig bra vibrationer. Vilka trevliga, punktliga och välartade ungdomar hinner jag tänka. Resten av klassen och även läraren är på plats i god tid, och förutom den obligatoriska glassen som någon smugglar in känns det bra, riktigt bra.

Jag pratar om identitetsskildringen Svenhammeds journaler, rysaren Prinessan och mördaren, Första delen i serien Tre: Ett hål i själen (som jag tidigare har bloggat om) och kärleksromanen Hata Romeo.

När bokpratet nästan är slut märker jag att flera sitter och skruvar på sig och ungdomarna längst fram ser ut att ladda för ett sprinterlopp. Det visar sig att det är många, ja nästan alla, som vill låna just de böckerna som jag pratat om. För att inte totalt tumult ska bryta ut vänder jag mig till läraren och hon beslutar att de mest attraktiva böckerna ska lottas ut.

Förutom Ett hål i själen som alltid är populär är det Svenhammeds journaler som lockar sådär riktigt vansinnigt. Och det förstår jag. Svenhammeds journaler är en skildring av hur det är att växa upp i Sverige, "men ändå inte bo i Sverige", att ha "ett fett sabbat namn", att ha ett osvenskt ögonbryn istället för två och att känna att trots att man är född i Sverige kommer man aldrig att räknas som svensk. Skildringen är så långt från sentimental som man kan komma. Svenhammet är stenhård och klarsynt i sina iakttagelser av tillvaron. Han sätter fingret på många heta frågor gällande integration och rasism i Sverige idag. Samtidigt gör han det på ett sätt som är både roligt och empatiskt. På ett sätt som får killar och tjejer att nästan slita böckerna ur händerna på mig. Det här är litteratur som angår.

Några nöjda elever får böckerna på en gång, andra får vänta någon dag på böcker vi beställt från de andra biblioteken, ytterligare några ställer sig på kö.

Efter att klassen gått sätter jag mig ner för att göra en extra bokbeställning. Vi behöver fler Svenhammed. Både på biblioteket och i den riktiga världen.

Fem knivar hade Andrej Krapl

Den här läste jag för ett par år sedan. Titeln smakar fortfarande godis. Fem Knivar Hade Andrej Krapl av Hannele Mikala Taivassalo. Omdömet är skrivet annanstans för två år sedan, men användbara för att påkalla uppmärksamhet åt boken till ånyo. Den höll inte måttet överallt men gjorde mig ändå mysen. En höstbok. Så här tyckte jag då.

Andrej Krapl är en revbenssmal lockig man med ett silverkors runt halsen. Han bär på en bibel och fem knivar, samt insikten att de yttersta dagarna närmar sig. Något han predikar om. Berättarjaget, en 16-årig flicka, söker upp honom i hans provisoriska hem i en nedlagd lanthandel. Ett tag är hon Andrejs älskare och lärjunge, mest i knivkastandets konst. Sedan tar hon hans bibel och fyra av hans knivar, men lämnar kvar en, och ger sig ut i världen.

Jag blev förvarnad från baksidestexten att det här var en neoskräckromantisk utvecklingsroman. Hur kan man låta bli att läsa en roman med sådant epitet? Om alla böcker hade det omdömet skulle jag läsa precis alla böcker. Det är en roadmovie (roadbook?) med gotiskt anslag. Ödesmättad, mystisk och, ja, en inte helt oäven Twin Peaks-känsla inklusive dånande sågverk och regnvåta neonskyltar. Det kan väl inte vara illa? Det är inte alls illa! Jag gillar språket i boken, det är naivt, må så vara, men mysigt och väldigt stämningssäkert. Man bävar inför de namnlösa städerna, vindlande trapporna och tomma rummen. Rekommenderas varmt, men läses nog helst om kvällen, när skymningen gör skuggorna längre och dikena djupare…

Evas sommartips - Del 2

Innan semestern tipsade vi här på bloggen om lite sommarläsning.
Sommaren kändes - som vanligt – lång och jag var helt säker på att jag skulle hinna läsa en del. Men – som vanligt - visade sig sommaren vara alldeles för kort.

Hann jag läsa Tahar Ben Jellouns böcker? Hann jag lyssna på ’en massa ljudböcker’?
Nja. Det gick sådär, kan jag avslöja.

Det kom annat i vägen. Vardagssysslor som ska utföras även under semestern, släktbesök som alltid medför en hel del roliga utflykter, lata stunder då man just inte alls kände för att läsa den där tjocka boken samt sist men inte minst semester på Gotland, medeltidsveckan dessutom. En tidsresa nästan, med alla utklädda människor i denna vackra stad Visby, nästan förtrollade och helt utmattade var vi när vi kom till stugan på kvällarna.

Så råkar jag köpa en bok i mataffären en dag - och det visar sig att den just för mig blev den perfekta semesterläsningen i år. Ödets hav av Elisabet Nemert. Medeltidens Visby, området norr om Visby just där semesterstugan ligger, namn som sätts på kartan och människor vars öde berör mig, just för att allt passar in så bra i min semestertillvaro. Bokens Aurora Eken blev i sommar något av en guide under min alldeles egna litterära tidsresa.

Nej, det blev inte så mycket läsning som jag tänkt mig. Inte för egen del, i alla fall.

Högläsning för barnen, javisst! Hotellmysteriet på stranden en eftermiddag, Lillebror och Nalle på kvällen. Önskestjärnan turades dottern och jag om med, det blev både fnittrig och lite läskigt. Gotland för små och stora blev en riktig guldgruva för våra små medresenärer. Deras första reseguide!

Momo däremot, den hann vi inte riktigt med. Den får vänta på ett bättre tillfälle, tål inte att läsas vid sängkanten för en halvsovande sjuåring, den ska njutas av i myshörnan den kommande mörka årstiden.

Men nu kommer den, hösten. Det finns hopp!

Jag kanske hinner läsa Ben Jellouns Denna bländande frånvaro av ljus innan jag kliver på tåget till Göteborg och årets bokmässa. Och på tåget ska det definitivt lyssnas på någon ljudbok.

En tanke slår mig: Det kanske rentav är så att mina somrar inte är till just för läsning? Att jag tycker om läsning som bäst en mörk kväll i soffan med den berömda koppen kaffe? Jag tror det. Så nästa sommar ska jag definitivt akta mig för att stressa mig själv med någon ’ska läsas ’- lista inför sommaren.
Det får bli en lista med allt som ska läsas inför hösten och vintern.

Återkommer!

/Eva Brünahl

Höstskräck?

Nånting nytt, då? Fast jag harvar fortfarande på i samma intrampade stig i samma tempo, mumlandes om att ni borde läsa ditt och ni borde läsa datt, i mina fumliga försök att pracka på bloggkonsumenterna mina läsupplevelser.

Mina läsupplevelser? Jag är inte inne i ett stim just nu, därav skåpmaten – men en bok vill jag lyfta fram, nu när hösten höstar och dimman gör att mistlurarna kommer till användning över Stockholms vattenleder. Då är det hög tid att läsa Styggelsen.

Styggelsen är en rätt snygg, mycket blek debutbok av Amanda Hellberg. Blek? Spökblek. Inte tråkblek. Styggelsen är en liten flicka. En fattig tattare som reser runt med sin far och ett gammeldags tivoli, i efterkrigstidens Sverige. Trakten kring Jönköping kanske? Hon river upp gamla sår genom att med spöklik röst tala med besökarnas nära och kära, som gått bort. Hälften är scenshow, hälften sanning. Ty flickan är verkligen klärvojant.

Något som uppmärksammas av en präst, och hans syster, som är sjuksköterska. De behöver en flicka som kan se saker om de döda. För de behöver pengar från sina församlingsmedlemmar. En puff i rätt riktning kommer nog få dem att öppna plånböckerna. Så vi tar flickan från hennes far, inte sant? Fejkar hennes död, genom att ha ihjäl ett annat litet flickebarn från sjukhuset, men med eld, så att hon inte känns igen. Lite spill får det bli om man ska kunna tjäna herren ordentligt. För att ingen någonsin ska hitta till flickan sätter vi henne i en liten bur längst in i sjukhusets källare. Dit ingen kommer. Och så går vi dit med församlingsmedlemmarnas ägodelar, så får hon ta på sakerna och berätta vad hon ser om ägarna. Det blir bra. Snart har vi nog pengar till en stor fin kyrka. Flickan är guds redskap. Ge henne inte för mycket mat bara, hon får inte bli stark nog att skrika. Inte för att någon hör.

En liten hyllning till Eva Eriksson

Vissa illustratörer sätter verkligen sina spår i den svenska bilderbokshistorien. Vem känner inte igen Ilon Wiklands bilder, Cecilia Torudds eller Pija Lindenbaums. Till dessa giganter hör också Eva Eriksson som både har illustrerat andras texter och skrivit egna. Kanske är namnet lite anonymt vilket gör henne till lite av en doldis i sammanhangen men man känner direkt igen hennes ganska milda teckningar i ofta ljusa färger. De är samtidigt så uttrycksfulla och samspelar alltid så fantastiskt med texterna.

Mest känd är kanske böckerna om Max, med text av Barbro Lindgren. Max har älskats av de flesta barn sedan 1981 vilket betyder att dagens barn har föräldrar som läst Max som små!

En annan klassisk bok är Mamman och vilda bebin också ihop med Barbro Lindgren. Om den otroligt vilda och busiga bebin och den lika snälla mamman!

Bland de böcker Eva Eriksson både skrivit och illustrerat tycker jag böckerna om Malla är finast. Den lilla förmänskligade grisen Malla som ska gå och handla alldeles själv i Malla handlar och lära sig cykla i Malla cyklar. Texten är sparsam men säger ändå så mycket. Miljön är ett nostalgiskt 50-tal (?) med handelsbod och mormor i förkläde.

En bra bok som jag minns sedan jag själv var liten är : Boken om Bella och Gustav. Om Bella som har tråkigt och ringer ett slumpvis nummer och hamnar hos Gustaf på Blekingegatan som ska ha kalas om en liten vecka. Men vem orkar vänta en hel vecka. Bella ger sig iväg genast. Och om Bella och Gustaf bestämmer sig för att ta bussen alldeles själva och betalar med var sin tappad tand!

En annan pärla är Lillasyster kanin eller berättelsen om den feta näktergalen med text av Ulf Nilsson om storebror kanin som ska passa sin lillasyster när mamma och pappa är ute och samlar morötter. Boken finns tyvärr inte kvar på biblioteket men som tur är hemma min bokhylla! Det finns även andra böcker om Lillasyster kanin.

Senast utkom hon med När vi var ensamma i världen tillsammans med Ulf Nilsson. En bok om att bli ensam i världen. Den ska jag nog låna idag!

Igenkänningsfaktorn är verkligen hög i alla böcker oavsett textförfattare, både för barn och vuxna! Det och kanske tidslösheten gör de till verkliga klassiker!

Om jag kunde drömma...

Så här dags förra året var jag på väg mot New York och sedan dess har denna fantastiska, magiska, galna världsstad fått mig att ständigt längta tillbaka.
En sak, bland många, som jag verkligen gillade var att i en av de större parkerna på Manhattan (Bryant park) fanns en hel, stor sektion kallat ”Reading Room”.
Där fanns snygga cafémöbler och parasoller utplacerade och flera, fulla bokvagnar med massor av spännande, fräscha böcker att läsa. Behöver jag säga att nästa alla borden var fulla av läsande människor. En del av ”Reading Room” var avsett för barn, med mindre möbler och lite färggrannare bokvagnar med barnböcker.
I parken fanns rikligt med caféer samt andra aktiviteter som schack, boule och pingis. Över hela parken vilade ett så härligt, harmonsikt lugn och det kändes nära nog oemotståndligt att slinka in och sätta sig med en kaffekopp och bläddra i en bok.

Tänk om vi kunde ha något liknande i Stockholm. Tänk om någon av våra stora, fina parker kunde ha en vacker, inbjudande läshörna med ett eller ett par närliggande caféer.

Eller om man ska gräva där man står och tänka lokalt: tänk er ett friluftsbibliotek i Riddarparken under sommarmånaderna. Håll kvar den tanken...