Höstskräck?

Nånting nytt, då? Fast jag harvar fortfarande på i samma intrampade stig i samma tempo, mumlandes om att ni borde läsa ditt och ni borde läsa datt, i mina fumliga försök att pracka på bloggkonsumenterna mina läsupplevelser.

Mina läsupplevelser? Jag är inte inne i ett stim just nu, därav skåpmaten – men en bok vill jag lyfta fram, nu när hösten höstar och dimman gör att mistlurarna kommer till användning över Stockholms vattenleder. Då är det hög tid att läsa Styggelsen.

Styggelsen är en rätt snygg, mycket blek debutbok av Amanda Hellberg. Blek? Spökblek. Inte tråkblek. Styggelsen är en liten flicka. En fattig tattare som reser runt med sin far och ett gammeldags tivoli, i efterkrigstidens Sverige. Trakten kring Jönköping kanske? Hon river upp gamla sår genom att med spöklik röst tala med besökarnas nära och kära, som gått bort. Hälften är scenshow, hälften sanning. Ty flickan är verkligen klärvojant.

Något som uppmärksammas av en präst, och hans syster, som är sjuksköterska. De behöver en flicka som kan se saker om de döda. För de behöver pengar från sina församlingsmedlemmar. En puff i rätt riktning kommer nog få dem att öppna plånböckerna. Så vi tar flickan från hennes far, inte sant? Fejkar hennes död, genom att ha ihjäl ett annat litet flickebarn från sjukhuset, men med eld, så att hon inte känns igen. Lite spill får det bli om man ska kunna tjäna herren ordentligt. För att ingen någonsin ska hitta till flickan sätter vi henne i en liten bur längst in i sjukhusets källare. Dit ingen kommer. Och så går vi dit med församlingsmedlemmarnas ägodelar, så får hon ta på sakerna och berätta vad hon ser om ägarna. Det blir bra. Snart har vi nog pengar till en stor fin kyrka. Flickan är guds redskap. Ge henne inte för mycket mat bara, hon får inte bli stark nog att skrika. Inte för att någon hör.