Ljuva magiska realism

1967 publicerades den colombianska författaren och senare nobelpristagaren Gabriel García Márquez roman hundra år av ensamhet. Romanen kom att stå galjonsfigur för den latinamerikanska vågen under 60-talet, ”el boom” kallad. Med namn som Márquez och 2010 årsnobelpristagare Mario Vargas Llosa rönte den latinamerikanska litteraturen under denna tid stora internationella framgångar. Hundra år av ensamhet blev också stilbildande för det litterära begreppet magisk realism.

Genom att med realismens redskap skildra övernaturliga händelser skapar de magiska realisterna en värld som inte stämmer överens med den västerländska naturvetenskapens lagar. Den som har läst just hundra år av ensamhet vet att det i byn Macondo sker saker som inte går ihop med vår västerländska uppfattning om gravitationens lagar eller våra idéer om tid och rum; saker svävar, människor åldras i fel takt och om det någonsin funnits en framgångsrik alkemist är det just här. Márquez och de magiska realisterna skildrar på så sätt de mänskliga erfarenheterna (som man så stolt brukar säga i lite större litterära sammanhang) utifrån ett helt nytt perspektiv, i en värld i tomrummet mellan dröm och verklighet. För där drömmen skildras som verklighet, skildras verkligheten som dröm, och romanens berättare ger aldrig tolkningsföreträde åt vare sig den ena eller andra sidan.

För de som vill grotta ner sig i den magiska realismens underbara värld rekommenderas, förutom Márquez, författare som Isabel Allende, Ben Okri, Jorge Luis Borges och Toni Morrison. Günther Grass Blecktrumman kan mycket väl också läsas som magisk realism, liksom Salman Rushdies (ja, Rushdie har skrivit fler böcker än Satansverserna) Midnattsbarnen. En otroligt uppskattad författare vars surrealistiska romaner kan nämnas i samband med magisk realism är japanen Haruki Murakami. En svensk magisk realist kan sägas vara Majgull Axelsson, och i synnerhet romanen Aprilhäxan.

”Fantasyn då?”, hör jag det ropas i bakgrunden, och hur står det egentligen till med magisk realism inom barn- och ungdomslitteraturen? ”Visst”, ropar jag tillbaka, fantasylitteratur uppfyller visserligen flera av de (förvisso omdebatterade) kriterier som en bok av magisk realistisk karaktär ska sägas uppfylla, men brister ofta på några viktiga punkter. Fantasylitteraturen växlar till exempel ofta mellan en realistisk, eller ”verklig”, värld och en magisk värld. För att förflytta sig mellan dessa världar använder man i de flesta fall en sorts portal likt garderoben i Narnia-böckerna eller plattform 9 3/4 i Harry Potter-böckerna. Magisk realism karaktäriseras istället av att magin är ett välintegrerat element i den verkliga världen. Man kan tänka sig ett sorts diskbänkexempel där det inom fantasyn finns ett land med flygande diskbänkar vilket man dyker upp i genom att vrida kökskranen i exakt rätt läge. Samma flygande magiska diskbänksrealism (pun intended) skulle helt enkelt skildra episoden med de flygande diskbänkarna hemma i köket och på samma sätt som man skulle beskriva en frisbee eller fågels flykt genom luften. En annan anledning till varför det inom barn- och ungdomslitteraturen talas väldigt lite om magisk realism kan vara att böcker för yngre oftast innehåller ett tydligare krav på orsak och verkan (även om man kan undra om inte just barn- och ungdomar av förklarliga skäl borde vara extra mottagliga för den sorts litteratur som inte ifrågasätter saker som strider mot naturvetenskapen).

Med det inte sagt att det inte kan grävas fram strålande exempel. En personlig favorit är britten David Almond – läs framför allt den fantastiska debuten Skellig. Ovan nämnda Allende har även skrivit böcker för barn- och ungdomar. En svensk klassiker som Maria Gripe, och framför allt hennes så kallade skuggserie, kan också nämnas som en kandidat till den yngre magiska realismen. Det finns givetvis hundratals böcker och författare som jag inte nämnt som är värda att ta upp till diskussion inom temat, men ute mörknar himlen och nattens varelser börjar skönjas i hörnen. För att summera den magiska realismens kärna låter istället jag David Almond stå för den avslutande moralen:

Sometimes we think we should be able to know everything. But we can't. We have to allow ourselves to see what there is to see, and we have to imagine.

/Peter Borgedahl

Bildkälla