The Walking Dead

I februari i år skrev jag om TV-serien The Walking Dead. Nu är det dags igen då den tydligen är det stora samtalsämnet bland många av mina kompisar just nu. Personligen fick jag intet ut av denna, men däremot gjorde serien att jag satt som fastnaglad i åtminstone fyra volymer. The Walking Dead är nämligen en serietidning i sin ursprungliga form, och där är den riktigt bra. Den har drygt åtta år på nacken och antalet zombies tycks oändligt.

Rent krasst är det en dokusåpa vi talar om. Huvudspåren är relationer och svek – både till de levande och de döda, men där TV-serien släpar sig fram med avslitna hälsenor (långsamt alltså), så får man i serietidningsformatet en annan typ av underhållning. Det långsamma, betänksamma behöver inte bli långsamt, för man läser ju i sin egen takt. Däremot läser jag den gärna väldigt långsamt, eftersom man förutom berättelsen även får konstverken på köpet. Jo, jag ser varje ruta som ett mindre konstverk. Inga mästerverk, men ändå; man kan ta sig tid att närstudera zombies, och det är ju inte fy skam. Omslagen kan emellanåt vara rent fantastiska.



När man kommit in i serien finns det detaljer och hänvisningar till tidigare händelser som antingen inte finns alls i TV-serien, eller som är svåra att uppfatta. Serietidningsformatet är mer tillåtande, mer användarvänligt om man så vill.

Vi har den första volymen av The Walking Dead i svensk översättning. Gillar du zombies är den en självklarhet. Gillar du dokusåpor har du säkert också något att hämta här. Kombinationen av de båda genrerna är ganska oemotståndlig.