I Anneli Jordahls bok Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) kastas jag rakt in i kärleken mellan Ellen Key och Urban von Feilitzen under det radikala 1880-talet. Det är en tid då både äktenskap och könsroller ifrågasätts. Ellen Key är pedagog, radikal samhällsdebattör, kritiker och blivande författare. Ulf von Feilitzen litteraturkritiker. Hon är ogift och fri. Han är gift och har fyra barn. De möts, blir förälskade och börjar skriva brev till varandra. Breven är fyllda av ömhet, längtan, löften och kval. De för långa samtal om litteratur och samhälle och finner en intellektuell gemenskap. Brevhögen blir gigantisk. De skriver hundratals brev i veckan, men de träffas bara ett fåtal gånger.
Jordahls bok är visserligen en fiktion, men bygger delvis på de fåtal autentiska brev som finns bevarade och på litteratur om Ellen Key. Bokens Ellen hoppas och tror att Urban en dag ska lämna sitt äktenskap för hennes skull, men han stannar kvar och deras kärleksrelation bryts
Stundtals blir jag irriterad på bokens Ellen. Hur kan den radikala och skärpta kvinnan vara så handfallen när det gäller kärlek? För vem vill vara en hund i ett kärleksförhållande? I sitt litterära skapande är Ellen så fri, men i sin åtrå och kärlekslängtan så ofri. Åtminstone i den kärlekslängtan vars slutmål är äktenskapets trygga famn. Men jag förlåter henne och blir berörd av denna vackra och sorgliga kärlekshistoria.
I Käbi Lareteis Vart tog all denna kärlek vägen får vi tjuvläsa ljuva kärleksord och svarta relationstankar i brev och på dagbokssidor skrivna av konsertpianisten Käbi Laretei och dramatikern Ingmar Bergman – två skapande människor som i sina kreativa yrken levde åtskilda under långa tider och då bara umgicks per korrespondens. Så läser jag också klar den litterära biografin Älska mig och skriv! som legat och dammat på ett av borden. Den bjuder på brevväxlingen mellan Anton Tjechov och skådespelerskan Olga Knipper i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Fyra år hann de vara gifta, flera hundra brev skrev de till varandra innan Tjechov dog i lungtuberkulos, bara 44 år gammal.
När jag slår ihop bokpärmarna funderar jag en smula på böckernas röda tråd; den svåra konsten att hitta en balans mellan en hängiven kärlek och det egna fria konstnärskapet. Att samtidigt höra till och vara fri. Sedan går jag ut till en översnöad brevlåda, med lätta och förväntansfulla steg. Och visst finns där brev, massor av brev; krav, räkningar och reklam. Men absolut inga smäktande kärleksbrev. Jag bestämmer mig för att krypa upp i läsfåtöljen igen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar