Jag är barnsligt förtjust i romaners första mening – om de är bra och intresseväckande vill säga. Så i sommar ska jag läsa om några böcker som har inledningar som kittlar nyfikenheten och håller den levande boken igenom.
Hör bara vilka fantastiska inledningar: Idag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte. Det är Albert Camus som skriver så i sin roman Främlingen. Björn Ranelid är inte sämre han. I boken Bär ditt barn som den sista droppen vatten fängslar han oss med orden: Döden sover alltid utomhus, men den har nycklar till alla hus. Marie Hermansons nya roman Himmelsdalen börjar bra den också: När Daniel fick brevet trodde han först att det kom från Helvetet. Och Siri Hustvedt går rakt på sak i sin bok Sommaren utan män: En tid efter det att han hade yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus.
I Henning Mankells bok Minnet av en smutsig ängel heter det så här: En dag under den kalla julimånaden 2002 högg en man som hette José Paulo upp ett hål i ett ruttet golv.
Och min favoritförfattare Vallgren börjar sitt läsäventyr i Havsmannen med de kryptiska orden: Det finns ingen början och det finns inget slut. Jag vet det nu.
Efter dessa meningar är åtminstone jag fast och vill inget hellre än att läsa vidare. Och alla böckerna håller det första meningen lovar; de är välskrivna, de överraskar mig och de handlar egentligen om en enda sak: om att vara människa i en komplex och tvetydig värld.
/Lena Molin
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar