Brevväxling

Katharina frågade mig om jag hade läst den? Hade jag? Nej, aldrig hört talas om. Vet du vad, då lånar jag ut den till dig och lägger på ditt tangentbord. Va? Jasså? Jaha. Så har hon aldrig gjort förut. Till saken hör att Katharina är min kollega på gymnasiebiblioteket och har en mycket angenäm skönlitterär smak. Definitivt en auktoritet vad gäller vårt och västerlandets sekelskifteslitteratur. Hon blir glad av Victoria Benedictsson. Hon blir glad av Henry James. Balzac gör henne glad och Agnes von Krusenstjerna.

Så låg den där på mitt tangentbord. Sliten pocket. Engelsk utgåva. Tryckt i mitten av åttiotalet, skriven på sjuttiotalet och sällan utlånad. I slutet av oktober 1949 tog sig en amerikansk författare, Helene, för att skriva till London och ett litet antikvariat, på jakt efter några utgåvor svåröverkomliga på hennes sida Atlanten. Bokhandeln svarade artigt och engelskt, samt översände ett par efterfrågade titlar. Det var så det började. Kommunikationerna var inte helt Internetmässiga då strax efter kriget, och alla levde kvar i dess skugga. Men böcker fanns kvar, gamla vackra böcker, och en vilja att hjälpa till. Brevväxlingen fortsatte under två decennier. Det är dessa brev vi får ta del av. Fullkomligt förtjusande. Jag vet varför Katharina gav den till mig. För att jag älskar böcker. That’s why. För att jag älskar människor som älskar böcker. Tokiga människor. De som älskar böcker lite för mycket, så det blir fånigt.

Den är knappt hundra sidor lång, med en lika lång epilog om vad som hände sedan, men den kan man låta vara. Jakobsberg har den på svenska, där den heter Brev till en bokhandel, men man ska läsa den på engelska. Bara då kommer nyanserna i brevväxlingen mellan New York och London till sin rätt. Vi har den på engelska, men får jag föreslå Jakobsberg att köpa in ett exemplar. Ni har väl rätt många boktokar där borta?

På engelska heter den 84 Charing Cross Road. Författaren Helene Hanff.