Om biltävlingar och det perfekta läsögonblicket

Om man tycker om att läsa vet man säkert också var man helst gör så. Italo Calvino, en annan makalös italienare (vad jag menar kommer jag snart att berätta) föreslår följande när man ska till att läsa hans Om En Vinternatt En Resande:

Inta bekvämast möjliga ställning: sittande, halvliggande, hopkrupen, liggande. Liggande på rygg, på sida, på mage. I en fåtölj, en soffa, en gungstol, en vilstol, på en pöl. I hängmatta om du har någon. På sängen naturligtvis eller i den. Du kan också ställa dig på huvudet, i yogaposition. Med upp och nedvänd bok, förstås.

När jag började läsa Alessandro Baricco (dessa italienare) satt jag ensam i vackert väder mitt under semestern vid ett bord på en uteservering med en eftermiddagsöl. Efter att ha läst 22 sidor slog jag ihop boken, andades in och började om från början. Jag upplevde ren och hjälplös läslycka där i solen. Att vara ledig med en bok bredvid ölen (öl bredvid boken) som fick att håren på armarna att krulla sig (boken, inte ölen, ölen var bara riktigt god). Inledningen av den där Den Här Historien som boken heter, blev bara för mycket. Jag var tvungen att dra ut på ögonblicket. Därför började jag om.

Vi reser på massutflykt till Louvren i förra seklets gryning. Där startar en biltävling med drygt tvåhundra startande, målgång i Madrid. En fantastisk idé tyckte alla upp till ländernas regeringar – ett föredöme för att visa teknikens underbara utveckling. Bilarna startade med en minuts mellanrum, och orkestern spelade. Vad man inte tänkt på i all uppståndelse och entusiasm var att vägarna nog inte var byggda för tvåhundraplus bilar i hög fart (de snabbaste dundrade redan då fram i hundrafyrtio, tågen endast i medelmåttiga hundratjugo kilometer i timmen) och man hade heller inte berättat för folk längs vägarna att där skulle komma bilar (vad nu det var?). Den första dödsolyckan var en kvinna som gick ut på vägen för att se vad det var som mullrade. Den andra när en bonde ledde sina tre kor över vägen… och så fortsatte det. Varje motorhaveri, varje brinnande bilvrak uppfördes allteftersom rapporterna kom in i Madrid på en stor svart tavla vid målet som ”deltagaren har brutit”. I Frankrike började man förstå vilket odjur man släppt lös och stoppade till sist loppet. I Madrid blev Spaniens kung så uppbragd över att loppet avbröts att han lät utlysa tre dagars landssorg.

Där började jag om. Boken handlar om en av dessa pionjärer bland motorer och vägar. En pojke som vid fem års ålder får följa med sin far för att för första gången få se bilen, en sån där hög sak där föraren, med insektsglasögon och pilotscarf, sitter två meter upp i luften och ratten är lång som ett fiskespö. Pojkens liv och dröm startar där och då. Boken består av fem långa delar, där varje del är väldigt speciell. Vart berättelsen är på väg uppenbaras inte förrän hela boken ligger bakom mig som en avklarad raksträcka. Den ger mig inte samma våldsamma chocklyckokänsla hela tiden, men jag är på helspänn och pirrig genom hela läsningen och långt efteråt. Baricco skriver vackert och väldigt speciellt. I början kan man reta sig på det, jag vet eftersom jag har gjort det när jag läst tidigare Bariccosar, men när stilen letat sig in är det fullständigt överväldigande. Jag har läst många Baricco och alltid blivit precis motsatsen till besviken. Jag vet att jag inte får läsa honom för ofta för då blir det mesta annat blasé. Men då och då, när solen lyser och jag förtjänar det.

En sak till. Det finns många Baricco på kommunens bibliotek, men bara vi på gymnasiebiblioteket har hans Oceanhavet, som jag tycker att alla ska läsa, den också. Men skulle ni fråga om den på något av de andra biblioteken i kommunen lovar jag att skicka dit den. Kanske med en rosett?