Segla omkring

Jag har haft mycket tur i sommar.

För jag har läst en sjuhundra sidor tjock bok om folket i en dansk liten kuststad.

Efter en knapp fjärdedel av boken har jag hunnit utbyta bredsidor med tyska kustbatterier, göra introvert myteri mot en sjöbusarnas hulk och träffa Jack Lewis, summan av all sjöfararromantik. En blandning mellan namnen Sparrow, Long John Silver och samtliga Joseph Conrads självföraktande sjömän. En man jag skulle älska att känna men aldrig vilja träffa.

Men boken utgår ändå från den lilla staden Marstal. Det är dit vi återvänder, om vi återvänder, och därifrån vi reser när vi blivit gamla nog att bli skeppspojkar.

Kvar på kajen står hustrurna, mödrarna, barnen. Så är också kyrkogården halvtom. Där ligger inga män, de har sjunkit till botten ombord på sina kuttrar och fregatter, ångbåtar och briggar.
Länge tänker jag att här förekommer inga kvinnor i boken överhuvudtaget förutom de rödgråtna, men sedan kommer änkan Friis, som vill lura havet på Marstals män.

Låter det grabbigt? Jag tycker inte det. Eller… tycker jag? Kanske är det så att mina svunna pojkläsäventyr slår framåtvolter medan jag läser. Och är det så, har jag hittat något jag saknat i åratal utan att ens veta om det. För det här är härligt! Allt från Horatio Hornblower till Alistair McLeans HMS Ulysses finns med, i mitt huvud. Men det är gjort med stor distans, stor ömhet och enorm berättarvärme, hur stormen än slår in över fördäck.

Se bara till att du har rätt stövlar på fötterna.