Vinst varje gång?

Här om dagen hade jag bokprat för en helt ny sjua. De allra flesta av mina bokpratsgrupper kommer regelbundet och jag har ganska bra överblick när det gäller deras bokintresse och läsnivå. Det är lite extra spännande med en ny grupp. Vad ska de tycka om böckerna jag har valt? Vad ska de tycka om tanten (dvs jag) som pratar? Ska de tro på det jag säger och ska de lyssna på det jag säger? Eller blir det tjat om att lägga bort mobiler, glassar, tidningar, klirrande nycklar etc? När det sedan gäller tonåringar är det alltid en fråga om hur många i klassen som kommer att dyka upp i tid eller huruvida de över huvudtaget kommer att dyka upp.

Tio minuter innan gruppen ska komma hör jag hur det rasslar ute i entrén och min kollega kommer och hämtar mig för: ”De är redan här!!!”.
Och sanna mina ord, närmare 20 av klassens 30 ungar väller in tio minuter före utsatt tid och sätter sig snällt i sofforna för att vänta på att vi ska börja.
Nåja, några av de mest inbitna bokmalarna börjar direkt plocka på sig böcker, då några böcker tydligen stod och lockade med sina fina framsidor och inbjudande titlar så till den milda grad att det var lika bra att hugga dem innan någon annan hann före.
Detta ger mig bra vibrationer. Vilka trevliga, punktliga och välartade ungdomar hinner jag tänka. Resten av klassen och även läraren är på plats i god tid, och förutom den obligatoriska glassen som någon smugglar in känns det bra, riktigt bra.

Jag pratar om identitetsskildringen Svenhammeds journaler, rysaren Prinessan och mördaren, Första delen i serien Tre: Ett hål i själen (som jag tidigare har bloggat om) och kärleksromanen Hata Romeo.

När bokpratet nästan är slut märker jag att flera sitter och skruvar på sig och ungdomarna längst fram ser ut att ladda för ett sprinterlopp. Det visar sig att det är många, ja nästan alla, som vill låna just de böckerna som jag pratat om. För att inte totalt tumult ska bryta ut vänder jag mig till läraren och hon beslutar att de mest attraktiva böckerna ska lottas ut.

Förutom Ett hål i själen som alltid är populär är det Svenhammeds journaler som lockar sådär riktigt vansinnigt. Och det förstår jag. Svenhammeds journaler är en skildring av hur det är att växa upp i Sverige, "men ändå inte bo i Sverige", att ha "ett fett sabbat namn", att ha ett osvenskt ögonbryn istället för två och att känna att trots att man är född i Sverige kommer man aldrig att räknas som svensk. Skildringen är så långt från sentimental som man kan komma. Svenhammet är stenhård och klarsynt i sina iakttagelser av tillvaron. Han sätter fingret på många heta frågor gällande integration och rasism i Sverige idag. Samtidigt gör han det på ett sätt som är både roligt och empatiskt. På ett sätt som får killar och tjejer att nästan slita böckerna ur händerna på mig. Det här är litteratur som angår.

Några nöjda elever får böckerna på en gång, andra får vänta någon dag på böcker vi beställt från de andra biblioteken, ytterligare några ställer sig på kö.

Efter att klassen gått sätter jag mig ner för att göra en extra bokbeställning. Vi behöver fler Svenhammed. Både på biblioteket och i den riktiga världen.