Bok & Fika 16 mars

Från filmen Norwegian Wood

Flera av mina kollegor har pratat lyriskt om Haruki Murakamis böcker och jag har länge tänkt läsa honom. Visst blir man nyfiken på titlar som ”Fågeln som vrider upp världen”, ”Sputnikälskling” och ”Kafka på stranden”?

När boken ”Norwegian wood” kom åter till Kallhälls bibliotek och Elisabet sa att det var en av de bästa böcker hon har läst lånade jag hem den.

Och ja, boken är bra. I själva verket är den UNDERBAR. Romanen är en vemodig, sorglig och innerlig kärlekshistoria från 1960-talets Japan. I centrum står den 20-årige Toru som studerar drama vid universitetet i Tokyo. Han umgås mycket med sin bästa vän Kizuki och dennes flickvän Naoko. Redan i början av berättelsen tar Kizuki sitt liv. Kvar står Naoko och Toru, drabbade av sorgen och saknaden på olika sätt.

Naokos och Torus kärlek till varandra börjar trevande. De tar långa och sorgsna promenader, ofta går de inte ens bredvid varandra. De pratar inte mycket. Naoko är en mycket stillsam och inåtvänd flicka. Vänskapen fördjupas men är det kärlek? Naoko är dock inte frisk. Allvarligt psykisk sjuk hamnar hon på ett vårdhem långt från Toru. Varje söndag skriver Toru långa brev till henne, han väntar och längtar, ett par gånger hälsar han på henne.

På vårdhemmet delar Naoko lägenhet med Reiko och det är hon som spelar Beatleslåten ”Norwegian wood” på gitarr. Toru talar mycket med henne och undrar hur han på bästa sätt kan hjälpa Naoko att bli frisk. Naoko verkar bli bättre och Toru börjar så smått planera för att de ska flytta ihop. Mitt i allt detta träffar Toru Midori, en flicka som är Naokos raka motsats. Hon är full av energi och aptit på livet. Triangeldramat är ett faktum.

Murakami skriver en lågmäld prosa. Under läsningen lär man verkligen känna de olika personerna. Kärleken går som en röd tråd genom boken och det är fint att få uppleva hur olika den kan vara. Så lätt, så vacker och så svår.

Boken kommer snart (alldeles strax) som film!
Inom kort kommer även de två första delarna (av tre) av Murakamis ”1Q84” på svenska.

Kerstin bokpratar. Foto: Eva Sturk

Hjördis, Kerstin och Gun-Britt på Bok & Fika foto: Kerstin Gerén

Vid förra Bok & Fika:t (den 16 februari) pratade Robin om Haruki Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. Murakami är nämligen en hängiven löpare. Ja, han säger i intervjuer att löpningen är lika viktig för honom som skrivandet. För honom är löpningen inte bara motion utan meditation. Han vill inte bara komma in i andra andningen, utan den tredje…

En annan författare som fascineras av idrott, prestation och uthållighet är Sverker Sörlin. Han är själv en löpare och skidåkare på elitnivå.

Efter det norska skidlandslagets stora framgångar med många guldmedaljer (inte minst nyss i VM i Holmenkollen) kan han inte släppa frågan: Vad är det som gör norrmännen så bra? Varför är Marit Björgen och Petter Northug bäst i världen?

Kroppens geni är en blandning av skidhistorisk essä, självbiografi om Sörlins egen idrottskarriär och intressant inblick i hur skideliten tränar.

Eftersom jag själv älskar skidåkning (fick mina första skidor när jag var fyra) var det extra intressant att läsa boken. Skidåkning är extremt konditionskrävande men mycket är även teknik.

Sörlin, professor i miljörätt på Kungliga Tekniska högskolan, får tillstånd att följa det norska herr- och damlandslaget under flera träningsläger. De tränar MYCKET och LÄNGE, grunden är vad Sörlin kallar ”mängdträning”. Sörlin hänger med på många av träningspassen och mot slutet av boken tävlar han med Petter Northug..!!

Boken är intressant, men Sörlin är lite väl spretig och pratig. Boken hade kunnat koncentreras rejält.

Författarbesök med Katarina Kieri foto: Kerstin Gerén

I tisdags hade Jakobsbergs bibliotek besök av författaren Katarina Kieri. Hon har vuxit upp i Luleå men hennes föräldrar är från Tornedalen och talar meänkieli. I boken ”Morbror Knuts sorgsna leende” skildrar Kieri det utanförskap och de tragedier det innebar när skolbarnen förbjöds att tala sitt modersmål finska i skolan. De berövades möjligheten att tala med och förstå sina föräldrar och syskon. De lärde sig aldrig att skriva finska. Katarina Kieri berättade bl a att hon ALDRIG kunde tala med sin mormor… Flera i publiken vittnade om liknande erfarenheter.

I serien ”Sveriges nationalatlas” har turen nu kommit till ”Språken i Sverige” och där finns mycket intressant att läsa, bl a om de fem officiella minoritetsspråk som finns i Sverige – meänkieli är ett.

Visste du att den första svenska ordboken var latinsk-svensk och gavs ut 1640? Eller var i Sverige potatis kallades jordäpple? Att gräbba, däka, tös och kulla är varianter av ordet flicka?

Sveriges nationalatlas ges ut av Kungliga vitterhets- och antikvitetsakademien. ”Språken i Sverige” berättar bl a om ortnamn, gatunamn och namn på slott och herresäten. Flera svenska dialekter beskrivs och till boken hör en cd med prov på tio olika dialekter.

Nästa Bok & Fika är på Världsbokdagen onsdag 13 april kl. 14.30 i musikavdelningen på Jakobsbergs bibliotek. Välkommen då!

/Kerstin Gerén