Ett eget rum

Första gången essän Ett eget rum kom ut var 1929. I år kommer den i en ny utgåva, i ny översättning på svenska. Hur kan en bok fortfarande vara aktuell efter 82 år?

Den 8 mars, Internationella kvinnodagen, diskuterades denna fråga på Kulturhuset i Stockholm.

Medverkande: Maria Sveland (författare till Bitterfittan och Att springa), Fausta Marianovic som skrivit boken Sista kulan sparar jag åt grannen och Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria som har översatt Woolfs essä. Samtalsledare var Moa Elf Karlén, förläggare på Bokförlaget Atlas.

Att ämnet fortfarande är aktuellt visade inte minst den stora (kvinnliga) publiken som hade samlats på Café Panorama.

Virginia Woolf kräver i sin essä att även kvinnor måste få rätt till ett ’eget rum’ för sitt skapande, en sorts inre och yttre frihet. Både ekonomiskt frihet och tankemässigt frihet. Något som som dåtidens kvinnliga författare bara kunde drömma om.

Hur ser läget ut idag, berörs man som kvinnlig författare fortfarande av Woolfs ord?

Maria Sveland konstaterar att boken inte lämnade allt för stort intryck vid första läsningen, den då 17-åriga Maria kände inte igen sig i texten. Annat blev det när hon själv kommit ut med boken Bitterfittan. Efter att hon i de flesta intervjuerna fått frågan hur mycket av boken som var självupplevt förstod hon plötsligt så mycket bättre vad Woolf menade. De villkoren som är nödvändiga för skapandet, att kunna få umgås med sina tankar, att ta sig själv på konstnärlig allvar - allt detta äventyrades när hennes skrivande nedvärderades, förminskades och privatiserades.

Att som kvinna hela tiden behöver svara på frågan hur mycket av det man berättar är självupplevt tar helt och hållet bort ansatsen till tanken att kvinnor faktiskt kan fantisera fritt, ingen skulle någonsin ställa samma fråga till en manlig författare som skriver om till exempel mäns våld mot kvinnor…

Fausta Marianovic konstaterade samtidigt att det ändå har hänt en hel del sedan essän kom ut för första gången på 20-talet. Förr skulle kvinnor hela tiden hålla upp en spegel som visade männen i dubbel storlek, kvinnor skildrades ofta enbart i förhållandet till det andra könet.
Man får hoppas att utvecklingen fortsätter åt rätt håll.

Moa Elf Karlén hade inför kvällen kollat hur många manliga respektive kvinnliga författare hennes eget bokförlag Atlas har i sin utgivning. Majoriteten är män. Hennes snabbkoll på bokbranschen rent allmänt visade att manliga författare oftast hinner med att både skriva böcker och bilda familj, medan de flesta kvinnliga författare antingen är relativt unga, barnlösa eller i mogen ålder.

Hinner en kvinna inte sätta gränsen mellan familj och skrivande? Måste man fortfarande välja antingen det ena eller det andra? Är man fortfarande i första hand familjens projektledare och författare i andra hand?

Dessa frågor tål att diskuteras och visar den giltighet Virginia Woolfs essä fortfarande har, efter 82 år. Tyvärr!

/Eva Brünahl