Författarbesök: Katarina Kieri

Min senaste bok, romanen Morbror Knuts sorgsna leende, tar på sätt och vis avstamp i mina egna rötter i Tornedalen. På sätt och vis, skriver jag, för med skönlitteratur vet man aldrig riktigt, inte ens författaren själv kan vara säker på vad det är man skriver och vilka drivkrafter som egentligen ligger bakom.

Länge har jag i alla fall tänkt att jag någon gång skulle vilja skriva något som har med Tornedalen och mina rötter där att göra, men jag har också varit lite rädd för det, rädd för att det skulle bli programmatiskt, rädd för att jag skulle sitta alltför mycket fast i min egen historia och biografi.

Så en dag för ett par år sedan hörde jag en bil tvärbromsa utanför ett fönster. Rättare sagt, i min tanke, i min fantasi, i den där delen av hjärnan som liksom drömmer även i vaket tillstånd hörde jag en bil tvärbromsa utanför ett fönster. En mening dök också upp i huvudet: ”Med jämna mellanrum kom morbröderna körande från Byn med Ford Taunusen fylld av skogsdoft och finska.” Och jag förstod, att där, med den tvärbromsningen, med den meningen skulle en berättelse om Tornedalen börja.

Nu blev det väl inte precis en berättelse om Tornedalen. Det blev en berättelse om flickan Karla, om hennes uppväxt å ena sidan i Staden med sin mamma och å andra sidan i Byn dit hon och mamman åker med jämna mellanrum för att hälsa på morbröderna. Det blev kanske en berättelse om att växa upp med ena foten i en kultur och den andra i en annan, om att försvara det ena när man är i det andra, om att inte veta riktigt var man hör hemma. Det blev kanske en roman om svårigheten med att växa upp överhuvudtaget. En roman om att bli vuxen med en barndom som ännu skaver.

Sedan boken kom ut i höstas har jag blivit inbjuden till några föreläsningar, samtal, debatter och tevesoffor. Det har verkligen blivit tydligt för mig hur stor okunnigheten om Tornedalen är, såväl geografiskt som kulturellt. Det har överraskat mig att så många, också mycket bildade och belästa människor, blandar samman tornedalingar, sverigefinnar och finlandssvenskar utan att ens veta om att de gör det. Och jag har också, inte helt utan smärta, insett att en roman som Morbror Knuts sorgsna leende kan vara lite svår att till fullo hänga med i om man till exempel har fått för sig att hela Sverige norr om, säg Sundsvall, består av fjäll.

För några år sedan skrev jag en text för Dagens Nyheter som handlade om min egen erfarenhet av att inte få min moders mål, det vill säga, det faktum att mina föräldrar inte förde sitt första språk vidare till oss barn. Den texten kan möjligtvis ge läsningen av Morbror Knuts sorgsna leende ytterligare en dimension. Men det är inte alls säkert att det är så.

Vill du så ses vi på Jakobsbergs bibliotek på tisdag.
Katarina Kieri
---
Hyllan, Jakobsbergs bibliotek, 15 mars kl 18:30
Fri entré
I samarbete med ABF Norra Stor-Stockholm.