En tidsresa

I går låg uppföljaren till Kristian Lundbergs rosade roman Yarden på biblioteksdiskarna i Järfälla; Och allt skall vara kärlek. Jag kommer att läsa den så fort jag får möjlighet.

Jag kan bara hålla med om att Yarden är en av 2010-års bästa böcker. Så kort, så stringent och ändå förmedlar författaren vidden av den utsatthet som den som inte har fast jobb och fast lön måste känna. Oron för det som har varit och för det som kommer. Oro för sina barn som man vill kunna ge en bättre framtid.

När jag hade läst Yarden blev jag påmind om föregångarna. I Sverige har vi våra proletärförfattare och som är relativt unikt för oss. Författare som var självlärda - utan någon ordentlig skolunderbyggnad eller skrivarkurs skrev de böcker som blev utgivna och älskade av en stor läsekrets. Ivar Lo Johansson, Moa Martinsson och Eivind Johansson är några från 30 och 40-talen. De blev mycket lästa för de berättade om vanliga människornas liv och strävanden i ett Sverige som då förändrades i en rasande takt.

Det som har slagit mig är att det fanns så många manliga författare som skrivit om samma sak, bara att det utspelar sig i olika decennier. Lars Ahlin: Tåbb med manifestet är ett exempel från 40-talet. Men den som ligger närmast och nästan är kusligt lik Yarden är Torgny Karnstedts Slamfarmen som kom 1977. I den boken berättar Karnstedt om arbetet i en fosforsyrafabrik i Helsingborg där han arbetar som grovarbetare, vilket går ut på att klättra in och rengöra stora cisterner från syra och slam. Ett tungt och fullkomligt livsfarligt arbete. Så här sade Karnstedt i en intervju i samband med att boken släpptes:

”Återkomsten till fabriken efter tre veckors semester blev en stjärnsmäll. Men jag reste mig på nio och började skriva dagbok för att stå ut. Antecknade allt av värde och lite till. På köpet utvecklade jag ett eget språk”.

Det som håller honom på benen i den tuffa miljön är kamratskapet och ilskan.
Med det som grund börjar Karnstedt arbeta för att förbättra arbetsvillkoren, att det ska bli möjligt att få ett jobb som man inte skadas av och en lön man kan leva på. När jag läser Yarden inser jag att Karnstedt och hans generation lyckades väl sådär, men det är en helt annan historia.

Dessa romaner liknar varandra sett till den yttre handlingen men för övrigt är de helt olika. Att Karnstedt drevs av ilska när han skrev märks genom att han driver fram berättelsen utan att lägga så stor hand vid att beskriva sina huvudpersoner på ett djupare plan. Här är det själva händelserna som blir viktiga. Kristian Lundberg är helt enkelt en säkrare författare som t ex kan beskriva sina huvudpersoner inifrån och ut, som få kan.

Det intressanta är att det blir så tydligt vilka tidsresor man kan göra när man läser böcker. Jag plockar upp några romaner och kan se en samhällsutveckling i mikroformat. Kanske inte alltid helt korrekt men det sätter igång tankarna.