tisdag 12 april 2011

En grym bok

Vi som arbetar på bibliotek har nog i många fall varit bokslukare och ihärdiga biblioteksbesökare som barn. Kanske är det därför vi har så lätt att glömma bort att alla inte känner sig fullt så bekväma och trygga i miljön som vi gör.

På gymnasiebiblioteket där jag för närvarande arbetar färdas vissa av våra besökare i flock. I gruppens trygghet känns biblioteket och vi bibliotekstanter (biblioteksfarbrorn är tjänstledig) som arbetar här kanske mindre skrämmande.


För en liten tid sedan, strax innan stängning, kom en sådan delegation. Syftet med besöket var att en av gruppmedlemmarna skulle lämna en bok, de övriga var med som moralisk support.


Det var inga konstigheter med återlämningen. Boken var i tid och så. Jag frågade om han gillat boken. Då stannar killen till, mitt i en rörelse: "Vet du?" säger han. "Den var grym. Det var den bästa bok jag läst". "Ja, det var den första bok jag läst. Egentligen gillar jag inte att läsa, men den här, den var ju på riktigt".


Boken som gjort intryck på killen var Douglas Foleys Shoo bre. Precis när delegationen är på väg att lämna bibblan kommer jag till sans och hinner ropa: "Du! Det finns en fortsättning på boken!"

Som en filmsekvens i slow motion vänder sig hela gruppen om och medelst lite övertalning från både kompisarna (men kom igen då!) och mig bestämmer vi oss för att åtminstone gå och titta på boken som turligt nog står på sin hylla och väntar.


Den potentiella läsaren kommenterar att boken är "fett tjock" och nog är den lite bastantare än sin föregångare, men när vi öppnar den kan vi båda konstatera att även bokstäverna är lite större, så tidsåtgången för att läsa den behöver faktiskt inte bli så mycket större. Efter lite tvekan och lite mer peppning från kamraterna får Shoo len faktiskt följa med killen hem.


Det blev en riktigt bra dag. En sådan där dag där man svävar en liten bit ovanför marken på sin väg över skolgården vid arbetsdagens slut.

Om killen ifråga läser boken eller inte har jag ju ingen aning om, men jag hoppas lite. Som bibliotekarie drivs jag att med en dåres envishet hitta läsare till böcker och förstås även böcker till läsare och ibland när det lyckas så blir det en smula mer magiskt i tillvaron.

2 kommentarer:

saskia sa...

Vi är ju lite i samma bransch därvidlag! Själv hade jag köpt fjärde delen av en serie som börjar med "På näktergalens golv" eller något liknande, jag fyndade den förstås på läkarmissionen, och presentade en kille som blev jätteglad! Det kändes fint!

Andreas sa...

Varande nämnda biblioteksfarbror kan jag rätt lätt gissa gruppens härkomst, och likaså visualisera scenen framför mig. Den sortens möten är lika uppmuntrande som vilken länge efterlängtad vårdag som helst. Man blir själv lite lättare och lite yngre, själsligen. Tillochmed härborta, där jag för tillfället befinner mig. Tack!